Varför ställer vi ut våra hudar?

Hur har över 100 års utställningsverksamhet påverkat våra raser?

Detta är i grunden en artikel publicerad i SPHK medlemstidning Polarhunden.

När jag var liten tyckte jag att hundutställningar var superskoj då det var så många hundar att titta på. Jag tyckte länge att det var roligt att visa hund och träffa hundmänniskor. Jag var också aktiv en period i juniorhandling genom hundungdom. Men med åren har jag omvärderat mycket av hundutställningar som fenomen och hur de påverkar våra raser och hundar som individer. Det är så många intryck som stannar kvar då man har besökt en hundutställning eller studerat resultaten efter bedömningar och man funderar över det man upplever. Det som är dåligt och fel upptar förstås tankarna därför att det skadar och berör så många raser.

Denna artikel bygger på egna upplevelser och det som andra delat med sig av till mig. När jag skriver artiklar brukar jag alltid fråga runt och höra mig för vad folk tycker och tänker i ämnet. Detta för att skapa en bredd i innehållet och inte bara utgå från mina egna tankar. 

Vad har över 15.000 års samröre med människan gjort med våra hundar?

Ända fram till för kanske 100 år sedan fanns det mängder med sunda hundar runt om i världen. Hundar som var avlade för funktion och inte för tyckande om dess utseende av en enskild domare. Eller lösgående hundar som förökade sig utifrån principen "Fit for function". Hur kommer det sig sedan att så många av våra raser på knappt 100 år tappat mycket i de fysiska förutsättningarna för funktion? En kroppsbyggnad lämplig för hårt fysisk arbete i god fart och uthålligt över lång tid? Varför har så många raser blivit så osunda i både kropp och hälsa? Varför går den klassiska rastyp av våra arbetande raser idag går på kollision med möjligheten att vinna på en hundutställning?

Genom att studera en större mängd arkivbilder från den tiden då våra raser etablerades i västvärlden och rasstandarden skrevs så får vi ett facit på vilken typ av hund som rasstandarden i grunden frågar efter. Vi får också en bild av vad som kan anses var en del av den naturliga variationen i rastypen och vad som faller utanför ramen för den naturliga variationen i utseende. Det blir också tydligt vilken del av den moderna förekomsten av typer inom rasen som är orsakade av avel kopplat till hundutställningsverksamheten och det subjektiva tyckandet. Det blir också tydligt hur detaljer viktiga för funktionen har degenererat i utställningsringen. Nästan alla showmodeller av våra raser har fått ett sämre utvecklat bakställ med korta lårben vilket gör att de inte längre kan generera den kraftutväxling som är viktig hos en arbetande hund. Hundar som vinner i ringarna visar ofta också tecken på generellt sätt förkortade bendelar i kroppen. 

Alla våra arbetande raser var i begynnelsen atletiskt utformade. Vi kan jämföra med löpare. De bästa löparna har atletiska relativt lätta kroppar för att det ger mest kraft i förhållande till energimängd. Hundar som skall arbeta hårt och länge skall inte vara tunga, grova och satta. Om domarna önskar bidra till rasförvaltningen skall ursprungets kroppsliga hårdhet och överlevnadsförmåga klart skönjas i vänstervarvet även i dagens renare och tryggare tillvaro. 

Hundutställningarnas grundsyfte

Ingen hundtyp eller hundras är skapt för utställningsändamål, och allra minst är våra uråldriga spetshundsraser. Våra polarhundar utgör en variant av ur-spetshund från Arktiska områden och har kommit att hamna i utställningsringarna sedan de kom till västvärlden, något som inte alltid gynnat raserna. Hundutställningar har arrangerats sedan mitten av 1800-talet. Det var några jakthundsägare som ville bedöma sina hundar och tävla om vem som hade den mest välbyggda (för att kunna arbeta länge i skogen) hunden som var upptakten till hundutställningen. På den tiden trodde man att uppbyggandet av utställningsbedömningarna skulle ge en genväg till en exceptionellt bra byggd hund för att klara av det fysiska arbetet i skogen.

Det grundläggande syftet med hundutställningar var att ge stöd till den exteriöra delen av avelsarbetet. Alla hundraser har avlats fram för en viss uppgift, till exempel vallning av boskap, olika typer av jakt eller som draghundar i de arktiska områdena. Rasstandarden slår fast hur en hund ska se ut för att på bästa sätt kunna utföra uppgifterna för rasens traditionella användningsområde. Ja så var det menat i alla fall. Men fyller dagens hundutställningar detta syfte?

Grundidén, tanken och syftet med att exteriörbedöma hundar och låta dem konkurrera mot varandra är långt ifrån så som vi känner utställningsverksamheten idag. I takt med att utställningarna ökade i popularitet uppstod behovet av regler att hålla sig till för deltagare och domare. Modetrender uppstod och i modern tid så har denna så kallade "sporten" mer kommit att handla om tycke och smak, glitter och glamour och showen i sig i stället för den avelsutvärdering den en gång var tänkt att vara. 

En bedömningssport

Det bör påpekas att hundutställningar är en subjektiv bedömningssport vars resultat vilar på den enskilda domarens personliga tyckanden. Inte nödvändigtvis på en djupare kunskap om rasen, dess historia, traditionella användningsområde eller den rastyp som rasstandarden skrevs efter. Inte heller är det ovanligt att en typ av hund som svarar dåligt mot funktion och hållbarhet är vad som ges höga priser i ringarna, detta på bekostnad av de med typiska och sunda exemplaren som får stå tillbaka och därför mer sällan väljs till avel. Hur kan en sport där hundarna döms subjektivt och godtyckligt fått så stor påverkan på våra rasers välfärd och fortlevnad?

Är rasstandarden tydlig?

Rasstandarden är det dokument som beskrivning rasen, dess historia och traditionella användningsområde och det utseende som skall understödja möjligheten att utföra det traditionella användningsområde beskrivs även i detalj del för del. Detaljbeskrivningen är med andra ord en mer detaljerad beskrivning av hundens ändamålsenlighet och funktion i exteriören. Detaljbeskrivningen har ett syfte, att understödja funktionen för det traditionella arbetet, för polarhundarna är det drag-/slädhunden. Detaljbeskrivningen kan inte tas ur sitt sammanhang och tolkas efter eget tyckande. För våra uråldriga raser finns också ett facit över vilken rastyp de beskriver, detta får vi svar på genom att studera ett större antal arkivbilder från den tiden då rasen etablerades i västvärlden. Oavsett ras så är det de fysiska attributen med betydelse för funktion och hållbarhet som skall rankas högst. De fysiska attributen bör vara tydligt formulerade i standarden för att hindra från överdrifter och typglidningar. Trots denna grundkunskap kring hur en rasstandard skall hanteras är det svårt till omöjligt att skiva den så tydlig att det inte går att missbruka användningen av den. Våra standarder är relativt tydliga men ändå väljer både domare och uppfödare att åsidosätta funktionskraven i rasstandarden om den inte passar deras eget tyckande om vad som är gulligt och sött, vilket är orsaken till att vi idag har en så kallad showtyp och en så kallad bruksrtyp inom våra arbetande raser.

Att efterfölja rasstandarden

Det är viktigt att komma ihåg att det finns ett facit för våra uråldriga raser (hundtyper vi tagit tillvara på), det finns för flera raser ett gediget bildarkiv från den tiden då rasen kom till västvärlden som tydliggör vilken typ av hund som stod som modell för upprättandet av rasstandarden. Studerar vi dessa bildarkiv blir det också tydligt hur bred den naturliga variationen i utseende egentligen var och vilken variation i utseende som är en del av rasens ursprung. Vi ser också tydligt hur många av de nya typer vi idag ser i utställningsringarna inte är en del av den naturliga grundvariationen och faller utanför ramen för den naturliga variationen rasen uppvisade när den etablerades i västvärlden. Det står tydligt i vår rasstandard (i vart fall för Samojed) att hundens fel skall bedömas i förhållande till hur de påverkar hundens möjlighet att utföra sitt traditionella arbete. Rasens fysiska detaljer skall gå i linje med hundens förmåga att utföra de arbetsuppgifter de gjorde historiskt. Hur väl efterföljer vi rasstandarden om vi skapar nya typer av hundar som vinner i ringarna och som skiljer sig från den naturliga variationen rasen uppvisade i begynnelsen när rasstandarden upprättades?

Trots att den äldre klassiska rastypen ofta är mer korrekt och nära rasstandarden träffar man ofta folk som talar nedsättande om den äldre klassiska rastypen och påstår att den saknar rastypiska detaljer. Orsaken är förmodligen den att dessa när de första gången kom i kontakt med rasen blev presenterad en mer övertypad showmodell och ständigt omger sig med hundar från en bestämd familjegrupp som ofta uppträder och ser ut på ett visst sätt. Begränsar jag mitt synfält på detta sätt så kan jag inte anses ha tillräckligt med erfarenhet för att bedöma individen mot sin standard. Det är ingen underdrift att påstå att i vissa raser har aveln drivit iväg från den klassiska rastyp som standarden beskriver. 

Kan du din rasstandard? Tillsammans tar vi ansvar

Studier i hur en ras uppkommit och dess utveckling historiskt är ett obligatorium för den seriösa uppfödaren. Det är ju först med insikt om vilka egenskaper som är nödvändiga och därför skiljer en ras från en annan ras som vi kan föra rasen framåt och bevara dess mångtusenåriga historia.

Hur rasstandarden används måste vi alla ta ansvar för. När synen på en ras och dess rastyp förändrats, dvs när förändringen blir ansedd som standard, då har vi gått över gränsen för vad rasen tål. Då finns uppenbara risker för att rastypen helt tappas bort. Risken att tappa rastypen är särskilt stor om kopplingen till rasens traditionella arbete åsidosätts. För flertalet av våra polara raser är detta redan ett faktum trots att domarna alltid skall ha täckning för sina påståenden i rasstandarden. När ett egentligt funktionsfel uppfattas som "rätt" då blir det vanligt att det felet syns på de hundar vi ser i ringarna. Vem blir förd bakom ljuset av vem, domarna av uppfödarna eller tvärt om?

Oavsett vilken typ vi premierar är den inte rastypisk om den inte uppfyller rasstandardens alla kriterier i en sund byggnad för funktion och hållbarhet vid fysiskt arbete och lämplighet att utföra rasens traditionella arbete. Blir det en typtrend, en typglidning som fjärmar sig från den ursprungliga rastypen i en redan snäv avelsbas kan det allt för fort ske förändringar som blir svåra att återställa. Detta har redan hänt stora delar av våra polarhundars raspopulationer varför en tydlig plan för ett restaureringsarbete bör upprättas så vi kan få populationen i sin helhet att återigen uppvisa den rastyp som rasstandarden i grunden beskriver. Detta är ras-och specialklubbars huvudsyfte, att arbeta med våra rasers bevarande på populationsnivå och vidta de åtgärder som krävs för att hålla dem ursprungliga och ändamålsenliga. Även SKK bör ställa krav på att även domarkåren bidrar till detta arbete.

Finns det risker med utställningar och trender?

Ja tyvärr finns det stora risker med utställningsverksamheten kopplat till våra rasers framtid och bevarandestatus. Det påverkar vårt avelsarbete och rasförvaltning många gånger negativt. Det är tex de rasavvikelser från standarden som premieras och att toleransen bland domarna hela tiden ökar när det framvisade materialet ser ut på ett visst sätt

När domarna omges både nationellt och internationellt av hundar som är aktuella för sin tids modetrender (ofta ser den typ av hundar i ringarna) innebär det naturligtvis en risk för att domarnas tolkningen av rasstandarden justeras till den rådande trenden och blir bland domarna en inofficiell standard vilket leder till att rasen tappar sitt rastypiska utseende bland utställningsvinnarna. Det innebära att domaren, utan ett bredare perspektiv, lätt kan driva iväg från en korrekt tolkning av de framvisade hundarnas rastypiska företräden eller brister. Att sedan mindre erfarna uppfödare (ofta utan objektivitet) tror att en individs egen framgång är det samma som att hunden är en tillgång för avelsarbete. Ja, då har vi fått bekymmer. Det är tyvärr ganska snart gjort att ha medverkat till att en ras, helt eller delvis, förlorar sin klassiska rastyp. Största faran för att det skapas lokal-/regional-/nationell särart finns bland de numerärt små raserna. Men det kan likagärna vara raser där många valpar efterfrågas och föds där produktionen av valpar görs med ett ekonomiskt vinningsperspektiv utan att värna om rasbevarandet som vi har stora risker.

I takt med att domarna premierar ytterligheter och typförändringar kommer uppfödarna att avla på det och materialet som presenteras i ringen blir i domarnas ögon normaliserat. På så sätt befästs olika trender i rasen där uppfödarna utan urskiljning avlar på framgång i utställningsringen och med tiden får vi en kraftigare och kraftigare typglidning bland utställningsvinnarna. Även om domarna påverkar uppfödarna genom sina bedömningar i ringen så är det uppfödaren som i slutändan väljer vilka hundar som skall utgöra föräldragenerationen och byggstenarna för vidare arbete med generationerna i en rastypisk avel. Den seriösa uppfödaren väljer bort övertypade hundar och hundar som tappat rastypen ur sin avel trots att det leder till att denne får svårt att vinna på utställning.

En annan stor risk är raser som exempelvis Jakutian laika och Samojedhunden som är alldeles för söt för sitt eget bästa och attraherar fel människor som väljer dem på grund av utseendet istället för dess förmåga som arbetande polarhund. Denna typ av ägare som väljer hund bara efter ett sött utseende tenderar snabbt att efterfölja negativa trender i ringarna som bidrar till att vi tappar rastypen då det viktiga för dessa ägare/uppfödare bara är ett i deras ögon vackert utseende (en söt hund att titta på) och att vinna på utställning. De har sällan eller aldrig ett intresse i att följa rasstandardens krav på en hållbar och funktionellt arbetande hund av klassisk rastyp då de aldrig ämnar jobba med sin hund.

Viljan att vinna och stå i rampljuset har tyvärr blivit så stark för många att de med lätthet böjer sig för att avla fram vad domarna vill se i ringen istället för att följa rasstandarden. En gammal uppfödare berättade att han hade vänner i finland som vid en viss tid tydligt ändrat inriktning på sin avel. De visade helt plötsligt en helt annan typ av hund. På direkt fråga från den svenska uppfödaren svarade den välkända finska uppfödaren att "Man måste hänga med i modet och den tillfälliga trenden om man fortfarande vill vinna". Och en annan stor uppfödare har sagt upprepade gånger att "Är det nallar domarna vill ha så är det nallar de skall få", sedan ändrade uppfödaren sin avel och började medvetet föda upp en förändrad typ av hund. Har viljan att vinna och själv stå i rampljuset blivit viktigaste än att förvalta rasen och följa rasstandarden?

Detta med modetrender i raser som kan leda till övertypning och typglidning kan ses i detaljer som allt kortare nospartier, allt större och rikligare pälsar, mindre benlängd i extremisterna i förhållande till kropp, mer massa och tyngd i hunden (grövre benstomme), allt större förbröst, mm, attribut som missgynnar fart och uthållighet. I vissa av våra polara raser förekommer nu mera runda och framåtriktade ögon, ibland kombinerat med branta stop och andra felaktigheter i huvudet som var för sig står i strid med tänkt funktion. 

En annan sak som är oroande när det kommer till showverksamheten är att det verkar växa fram hundar med större och större behov av extrema mängder pälsvård och/eller ägare som använder hunden som modell för att få sitt eget behov av att greja med päls tillfredsställt. Är det själva pälsvården man är intresserad av eller hunden som individ? Givetvis skall vi sköta våra hundar men vi skall inte överdriva det.

Nyligen fick vi läsa i hundsports utställningsbilaga att en Samojed även om den inte ställs ut måste badas en gång i månaden och borstas och fönas. Och när det är utställningssäsong måste den badas varje vecka, inför varje utställning, om den skall ställas ut på helgerna. Det är olyckligt att detta skrivs i en så stor tidning som hundsport då det lätt kan skrämma bort aktiva friluftsmänniskor om de tror att alla samojed kräver denna mängd pälsvård. Likaså är det olyckligt att Samojeden i en så stor hundtidning framhävs som en utställningsras. Samojeder med korrekt polarpäls är ofta rätt lättskötta. Många hundar behöver sällan badas om man borstar dem lite grann vid jämna mellanrum. Ett bad om året brukar vissa ägare ge sina hundar vare sig de behövs eller inte, andra mer sällan. Fönen brukar man inte behöva använda nannat än vid fällning (om man vill minimera mängden hundhår inne) eller om hunden blivit blöt och skitig och man inte vill ha in en skitig hund i hemmet och gillar hunden att gräva så kan det vara gött å damma av den lite ibland med hundfönen.

I artikeln framgick det också att man brukar klippa pälsen runt tassarna vilket faktiskt inte är tillåtet. Går man på större SKK utställningar ser man också där tyvärr hur många hundar klipps, inte bara runt tassarna utan ofta också under magen, i byxorna och örontopparna, något som inte är tillåtet men domarna blundar för det och premierar friserade hundar.

En risk är också att en uppfödare som kanske har hundar av bra typ men inte blir premierade av domarna i ringen istället för att hålla kvar i sin korrekta rastyp som följer standarden istället köper in hundar av den typ domaren premierar då det blivit viktigt för uppfödaren att vinna i ringen. Detta leder till att allt färre uppfödare fortsätter att föda upp rastypiska hundar med det klassiska utseendet då dessa hundar inte längre kan vinna i ringen för att domarna tycker den trendiga showmodellen är "finare" än den funktionella hunden.

Ett annat olyckligt scenario är den nya ägaren utan egen kunskap om rasen som ställer ut sin hund och får höra att den har för lång nos, för smalt nospart, för lite päls, saknar massa i kroppen mm och tror att detta är sanningen. De förlitar sig lätt på domaren och utgår ifrån att de har en otypisk hund. Kanske utvecklar denna ägare sen en önskan om att i nästa led skaffa en hund med det motsatta utseendet. Detta då de uppfattar domarna som experter och att det de säger är det rätta. När de skaffar en hund av mer showmodell och börjar vinna i ringen förstärks deras tro om att detta utseende är det rätta och rastypiska. Sedan blir denna individ kanske intresserad av avel och börjar leta avelsdjur med det utseende som domarna premierar i ringarna istället för att leta avelsdjur som följer standarden och bidrar till bevarandet av rastypen.

På detta sätt kan förändringen i en ras gå väldigt fort. Ett utseende går lätt via selektiv avel att förändra på bara några generationer. Till slut blir den genetiska variationen inom den del av populationen som uppvisar den äldre klassiska rastypen så få i individantal att den dör ut och rasen går förlorad. Det enda som sen lever kvar är rasnamnet men inte den korrekta hundtypen.

Grupptryck och yttre påverkan inom domarkåren

Det är tydligt att omgivningen (trender i typglidning) tyvärr påverkar många domares bedömning. Detta ser vi bland en del äldre domarna som tidigare dömt riktigt bra men nu mer anpassat sig till den internationella showmodellen i sin bedömning. Vi ser ofta också hur domare som blir nyexaminerade på rasen väljer att premiera de hundar de tidigare sett vinna för andra domarekollegor utan att ställa sig frågan om dessa hundar verkligen är rastypiska bara för att de vunnit för andra domarekollegor. Domarna sinsemellan påverkar varandra. Kommer det in en ny domare i kåren som själv äger hundar av mer modern showtyp så kommer de att påverka sina kollegor att justera sitt synsätt på den rasen och vilken typ av hund som skall premieras.

När jag och en av mina gamla mentorer var på hundmässan i Stockholm för några år sedan och tittade på bedömningen så blev vi konfunderade över varför den bästa hunden inte vann i slutänden. Min mentor som kände domaren sedan gammalt frågade efter bedömningen hur det kommer sig att han placerade bästa hunden tvåa? Domaren svarade då ärligt och uppriktigt att han höll med om att bästa hunden stod tvåa. Han försvarade detta med att han måste kunna försvara sin bedömning i gruppfinalerna inför sina domarekollegor som annars kommer gå hårt åt honom. Han sa också att hade det varit en mindre utställning så hade han flyttat fram den bättre hunden. Det är sorligt att domarna inte vågar följa rasstandarden bara för att domarekollegorna påverkar varandra att följa med i trender och premiera hundar som inte längre följer den klassiska rastypen och standardens krav på funktion.

Ett annat tillfälle när domarna kan påverkas i fel riktning är vid de så kallade domarmiddagarna vid de större SKK utställningarna där arrangörerna (ofta uppfödare med showintresse) tar sig rätten att inofficiellt sitta ned med domarna och påverka deras syn på den egen rasen. Det märks tydligt hur trenden i bedömningarna bland domarna förändras i takt med vilka individer (ägare och uppfödare) som kommer in i kretsar där de inofficiellt kan påverka domarnas sätt att döma en viss ras. Jag har själv hört uppfödare engagerade i SKK organisation beklaga sig över de få domare som brukar avböja dessa domarmiddagar, de tycker det är osocialt och dåligt av dem då de vill kunna prata med dem och diskutera deras bedömning av rasen. Vissa går till och med så långt i att säga att specialklubben inte bör bjuda in vissa domare då de är så osociala och inte kommer på domarmiddagar vid SKK utställningar. Förmodligen då för att de själva inte kunnat påverka just den domaren.

De domarkonferenser som genomförs med rasstandarden som underlag och information om rasens utveckling sker endast mellan rasklubbens företrädare och exteriördomarkåren. Så kvaliteten på dessa konferenser är avhängigt av vem/vilka individer som för tillfället sitter i styrelsen. Består styrelsen till största del av showuppfödare så slår dessa konferens tyvärr väldigt fel för våra arbetande raser. Det blir då lätt ytterligare ett forum för enskilda ointresserade av den klassiska rastypen. att påverka domarkåren där de riskerar att börja döma på kollision med rasstandardens funktionskrav. Efter senaste exteriördoamarkonferensen SPHK höll har vi helt plötsligt börjat höra kommentarer från domarna som inte varit vanliga innan, exempelvis att "ja men samojeden skall ju var långsam och inte så snabb", vad har domarna fått detta ifrån? Var det någon från specialklubben som felaktigt sa detta till domarna? (Jag har skrivit en artikel enkom om fart och hastighet tidigare som jag hänvisar till för den som är intresserad av att läsa mer om hur jag resonerat där.)

En annan allvarlig brist ligger i att exteriördomare inte har en naturlig kommunikationskanal och direktdialog med dem som verkligen jobbar med sina hundar i vardagen, regelbundet jobbar med de i selen och avlar för funktion. Ett kunskapsutbyte där rasstandardens funktionskrav kontra verkligenheten sällan diskuteras eller aldrig. Detta gör att domarna lätt hamnar långt ifrån verkligheten och vad som gör en bra hund i praktiken.

Har domaren rätt kunskap om rasen?

Hur djup kunskap har domarna om respektive ras de dömer? Hur många raser är de auktoriserade på? Har de tid att göra djupgående studier i alla raser de dömer? Har domarna själva arbetat med den ras de dömer i praktiskt bruk under flera säsonger?

Det är olyckligt att flera domare kan prata om funktion och polara egenskaper och sen ändå döma fram hundar av en typ som vuxit fram i showringen som saknar de viktiga attributen för den klassiska rastypen och funktionskraven rasstandarden beskriver. Det är lite tråkigt att många domare anammat polara egenskaper i ord och uttryck men ändå inte förstått vad det innebär i verkligheten. Hur kommer detta sig? Är det en ovilja att hjälpa rasen på rätt väg eller är det en okunskap då de inte kan vår ras tillräckligt väl och får svårt att översätta teori i praktik?

Det finns risker med att en domare gillar och premierar t.ex. ett vägvinnande trav utan kraft om inte rasstandarden frågar efter det, en avvikelse från standarden kan till slut påverka hela rastypen. Det är skillnad på en hund som bara flyttar tassarna framåt i en lång utsträckt rörelse och en hund som verkligen lägger kraft i steget och skjuter kraften ner i marken och bakåt. Många utställningsvinnare saknar det riktigt kraftfulla arbetstravet. Trots detta var det inte länge sedan en Samojed med ett exceptionellt bra rörelsemönster och kraftigt arbetstrav fick kritiken från domaren att hon hade ett onödigt kraftigt påskjut. Hur är det ens möjligt att en domare kan uttrycka sig så när denne dömer en arbetande ras som i utställningsringen ofta visar brist på just kraften i påskjutet i rörelserna?

Ett överdrivet långt steg kan vara orsakat av att hunden är övervinklad i fram- eller bakställ vilket är ganska vanligt bland utställningsvinnare idag, steget ser långt och utsträckt ut men saknar kraft och påskjut i bak. Ett övervinklat bakställ som förekommer i kombination med ett brant kors är inte ovanligt och det hos hundar av bruksras. Den instabilitet i bakstället som kan uppträda med övervinkling i bakstället kan orsaka korsbandsskador, förslitningar av olika slag, artroser etc. Man ser ibland hos dessa hundar en förhårdnad på haslederna. Det är lika farligt för rastypen om domaren inte ger tillräcklig uppmärksamhet till funktionen i huvudformen. I vissa av våra polara raser förekommer nu mera runda och framåtriktade ögon, ibland kombinerat med branta stop och andra felaktigheter i huvudet som var för sig står i strid med tänkt funktion.

Hur kommer det sig att en domare helt åsidosätter rasstandarden och till och med lite nedvärderande tala om för en tjej med arbetande Siberian Husky som valde att ställa ut på en SKK utställning att hennes hundtyp inte hör hemma på en hundutställning. Domaren skall ha sagt: "O Dear if you like to go to a dog show go and get yourself a show dog. Please go home and take care of your dogs". Hur är det möjligt att bemöta en utställare med standardenliga hundar på detta sätt? Hur är det möjligt att SKK bjuder in en domare med det synsättet på en arbetande ras?

Tyvärr hör vi domare titt som tätt som inte förstår varför vi skall ha bruksklasser och tycker att det är oviktigt om hunden kan jobba eller inte, vilket också ofta avspeglar sig i vilken rastyp och icke funktionella attribut de premierar i sin bedömning.

Inte heller bruksproven kopplade till utställningsmeriterna är en garanti då de inte är utformade för att verkligen utvärdera våra hundar, utan bara ligger på en lägsta nivå som de flesta hundar med lite träning klarar. Godkänt funktionsprov/bruksprov som krav för att kunna tävla om certifikat eller championat är av vikt för att säkerställa att våra hundar har ett minimum av rasens särart bevarat. Detta minimerar risken att hundar utan en lägsta nivå av den nödvändiga rastypiska arbetskapaciteten finns hos ett djur som premieras med titlar och troligen i och med sin titel lockar uppfödare att ta dem i avel. Kopplingen mellan funktionsprov/bruksprov ger också en bra signal om att våra raser är arbetande polarhundar och där med är risken lägre att de som önskare en utställningshund väljer en ras som är skapt för arbete och prestation.

Under arbetet inför tidigare domarkonferens (inte den senaste) ville rasklubben för Samojed trycka mycket på de polara egenskaperna i kompendiet men ansvarig domare svarade irriterat att hon är så trött på tjatet om polara egenskaper och det fanns ingen anledning att skriva om det i ett domarkompendie. Något som chockerade rasklubben att en domare kan uttrycka sig så. Vi får glädjas åt att det senaste domarkompendiet som Annica Uppström var ansvarig domare för i betydligt större utsträckning belyser funktionen och de polara egenskaperna, en gåva till rasen innan hon lämnade oss. Synd dock att några stycken viktiga bilder föll bort och ersattes med sämre val efter att Annica lämnade ifrån sig det och tills det gick i tryck.

Det gäller att komma ihåg vad som utgör de viktiga och funktionella detaljer och vilka egenskaper som är typiska i rasen. Vi måste gemensamt slå vakt om att behålla den klassiska rastypen. Oavsett om hunden har ett fantastiskt pigment eller någon för tiden iögonfallande anatomisk detalj kan det hända den inte alltid är rastypisk. En uppfödare tar stora risker om denne gör avkall från standardens krav på funktion och faller till föga för domartrender som premieras i ringarna.

Hur kommer det sig att många utställare tilldelar domarna en expertroll i rasens exteriör trots att domaren i många fall kan mindre om rasen än den inbitne rasentusiasten?

Domarens fria skön

SKK har gett domarna något de kallar "Fritt skön" = domarens utrymme för personlig tolkning av rasstandarden. Detta verkar allt för ofta användas till fördel för domarens möjlighet att tänja på rasstandarden och frångå den grundläggande rastypen. I de flesta fall då en utställare anmäler ett domslut som har ansetts ej följa rasstandarden så blir svaret ofta från SKK att inga åtgärder vidtas då domarens fria skön att tolka rasstandarden är gällande. Detta är förödande för vårt rasbevarande.

Som exempel kan ges ett tillfälle då en domare gav en samojed med tydlig bisquiefärg CERT och ett par månad senare ger den ett VG i kvalitet med hänvisning till att den skall vara bara vit (standarden tillåter bägge färgerna). När domaren blev påmind om att denne gett cert till hunden bara ett par månader innan svarade domaren att "ja men då var den vit" varpå ägare sa att "nej den var kraftigt färgad redan då, vill du se bilder från utställningen?" Domaren ville absolut inga bilder se och svarade bara, "Ja ja är du nöjd om du får ett excellent då?". Domaren hade även en domarelev med sig och lärde sin elev att döma i strid med rasstandarden. Detta överklagas då rasstandarden tillåter bägge färgerna utan rangordning, men skk svarar bara att domaren ges rätt med hänvisning till "fritt skön".

Ett annat exempel på hur domarna inte tar ett rasansvar när de dömer är en Samojed som har ett fantastiskt arbetstrav med kraft och driv där domaren ger kritiken att tiken i fråga har ett onödigt kraftigt påskjut. HUR kan man uttala sig så om en arbetande ras? Eller den domaren som säger att en samojedtik denne dömer ser ut som ett vykort från 1930-talet men att det inte passar längre i dagens showverkamhet. Och den domaren som säger till rasklubben att hon är så trätt på allt tjat om polara egenskaper och tycker att det är både löjligt och onödigt att framhäva vikt av det. Exemplen kan göras många över hur domare menligt inverkar på våra rasers bevarande som arbetande polarhundar.

Något som också är väldigt vanligt är att samma hund vid en så kallad dubbelutställning, två utställningar på samma helg, bedöms som om det vore två olika hundar som domarna haft framför sig. En hund kan då få cert ena dagen och andra dagen får den ett "good" för en annan domare. Visst kan det finns hundar som har en riktig dålig dag och gör bort sig i ringen ena dagen som skulle kunna förklara detta. Men detta är så vanligt att det snarar kan antas handla om att domarna dömer så olika att de inte ens är överens om kvalitetsbedömningen på samma hund i förhållande till rasstandarden. Även en och samma hund kan av samma domare få helt olika bedömning från en gång till ett senare tillfälle trott att hunden inte har förändrats särskilt. Följer domarna verkligen rasstandarden?

Varför ställs det inte högre krav från SKK på att domarkåren skall döma våra arbetande raser utifrån rasstandardens krav på funktion istället för som idag utifrån show och glamor samt tycke och smak? Varför sätter inte SKK stopp för detta? Varför tillåter SKK domarna att döma som de gör på utställning när det menligt inverkar på vår möjlighet att bevara uråldriga arbetande hundar? Hur kommer det sig att den i vardagligt tal så kallade brukstypen av olika arbetande hundar (polarhundar, jakthundar, vallhundar, mm) inte går att ställa ut då domarna ser dem som fula och felaktig när sanningen egentligen är det motsatta att de faktiskt följer rasstandardens krav på funktion och hållbarhet? Det finns givetvis undantag, några få domare som fortfarande uppskattar en funktionell arbetande hund.

Är domarens fria tolkning av rasdetaljer viktigare än funktionen och hälsan?

En tragisk baksida med utställningsverksamheten är inte bara att så många arbetande raser tappat funktionen i sin exteriöra konstruktion. Utan också att det gått så pass långt i vissa raser att de blivit fysiskt sjuka på grund av utställningsaveln som skapat extrema hundar till den grad att de lider fysiskt av sitt utseende, exempelvis schäfer och trubbnosar, med flera. 

2008 sände BBC den intressanta men magstark dokumentär "pedigree dogs exposed" som i svensk tv gick under namnet "Ett renrasigt helvete" (går fortfarande att se om ni goooglar på dokumentärens namn) om problemet kring utställningsavlade renrashundar. Där visade man framför allt hur våra hundar har förändrats utseendemässigt till fördel för att domarna vill ha mer och mer extrema hundar, moderna typer av våra raser som börjar lida av det utseende de behöver uppvisa för att kunna vinna på hundutställning. SKK tog strax efter (2009) fram särskilda domarspecifika anvisningar där de mest allvarligt drabbade raserna togs upp och domarna ombads att inte premiera hundar som inte kunde röra sig naturligt eller hade svårt att andas. Trots denna insatts från SKK kan vi se nu nästan 15 år senare att det inte gjort särskilt stor skillnad för våra hundar.

Länk till the dokumentär: https://documentaryheaven.com/bbc-pedigree-dogs-exposed/ 

Så sent som häromdagen visade en svensk veterinär på instagram ett filmklipp på en American staffordshir bullterrier som hon vårdat och som led stort av att inte kunna andas ordentligt och syresätta sin kropp, hunden tvingades opereras. Det som gjorde riktigt ont i hjärtat var att se att till och med de raser och hundar som folk generellt ändå uppfattar att de har lite noslängd kvar faktiskt är för kort och köttig i sin konstruktion för att vara hälsosamma, vilket leder till att de lider av sitt utseende. Orsakat av bedömningarna i utställningsringarna som uppfödarna sedan avlat efter. Är det viktigare att vinna på hundutställning än att hundarna mår 100% bra?

När det gäller våra polarhundar så premieras ofta hundar som saknar rätt fysiska attribut för en ändamålsenlig, hållbar och funktionell anatomi i förhållande till vad som understödjer rasens traditionella arbete. De fysiska attributen som premieras går dessutom ofta på kollisionskurs med vad en sund aktiv arbetande hund bör uppvisa. Detta trots att våra rasstandarder beskriver en hårt arbetande polarhund. Varför tycker domarna inte att de hundar som uppvisar en funktionell kropp och är av äldre mer klassisk typ är "snygga", varför dömer domarna ut dessa hundar till fördel för förändrade hundar med sämre fysisk kapacitet? Följer domarna rasstandarden när de gör så här? Även om våra polarhundar idag inte lider av livsuppehållande problem som andning mm så har de degenererat i funktion. 

Varför ställer vi ut våra hundar när resultaten leder till att vi får funktionellt sämre hundar och för vissa raser även ohälsosamma hundar?

Är det viktigt vilken hund som vinner?

För rasens skull är det viktigt att den typ av hund premieras som fortfarande står rasstandarden nära, det vill säga rasens äldre klassiska utseende. Om inte dessa hundar premieras på utställning så kommer vi aldrig få enade raser. Så längre domarna dömer i strid med rasstandarden och på kollisionskurs med vad som är viktigt hos en arbetande hund så kommer vi se mer och mer splittringar inom raser med en arbetande bakgrund. I dag är det sällsynt att de hundar som vinner på utställning också är de hundar som kan jobba. Det är ofta ljusår mellan show- och brukstyperna inom olika raser. Varför ställer vi ut våra hundar om det inte leder till att vi kan bevara rasen ursprunglig och ändamålsenlig? 

Vad betalar vi för? Det är dyrt att ställa ut hundar

Först är det anmälningsavgiften på uppåt 600kr per hund. Sedan tillkommer 25kr x antalet mil vi har att köra tur och retur till utställningsområdet och eventuell boendekostnad vid övernattning. Vi pratar många gånger om tusenlappar för att åka och ställa ut vår hund. Men vad betalar vi egentligen för? En domares tyckande om vår hund? En enskild individs subjektiva tolkning av rasstandarden? Vi betalar ofta för ett tyckande om vår hund av någon som kanske kan mindre om rasen än vi själva kan. Vi betalar ofta för att få höra att vår hund (av brukstyp) som är sund och funktionell i kroppen och har ett äldre, mer klassiskt utseende, skall anses felaktig trots att vår hund uppvisar den rastyp som ligger rasstandarden i grunden närmast.

Själv ställer jag mig alltid frågan är domaren tillräckligt kunnig på rasen att det är värt att köpa deras produkt, en anatomisk bedömning av min hund? Kan denna domare mer om rasen än jag själv? Kan domaren tillföra något i min förståelse av min hunds förtjänster och brister? För min egen del anser jag att det finns knappt en handfull domare inom Europa som jag skulle lägga pengar på. Jag tror det finns fler med mig som tänker så här vilket innebär att det är viktigt att vi är selektiva med våra domarval till våra ras- och specialklubbsutställningar. Det är viktigt att vi använder domare som premierar brukstypen av våra raser. 

Summering

Trots att många idag hävdar att utställning bara är en kul grej och man inte skall ta det på så stort allvar så ser vi än dock hur resultaten och meriterna styr många uppfödares avel. Detta är ett problem då domarna i sina bedömningar ofta premierar hundar som inte följer rasstandardens krav på en funktionell arbetande polarhund. Så länge domarna lutar sig mot uttrycket "fritt skön", att tolka rasstandarden efter tycke och smak så leder det till att man åsidosätter rasstandarden och fortsätter att premiera övertypade hundar och hundar med fel och brister som påverkar deras förmåga att prestera på topp i sitt traditionella arbete. Och vi kommer ha ökade problem med delade raser.

Så som hundutställningar idag bedrivs vill jag utan tvivel hävda att resultaten och titlarna för länge sedan tappat ett värde i avelsarbetet. Idag är det tyvärr så att de bästa hundarna oftast inte har en chans att vinna på en hundutställning. Det är viktigt att själv utbilda sig. Göra sin hemläxa i rasen historia, rasstandarden och rasens traditionella användningsområde, själv arbeta med många olika individer i regelbundet praktiskt arbete. Man bör studera mängder med hundar i rörelse och långvarigt fysiskt arbete. Det är först då man kommer att se skillnader i konstruktion, hundens exteriör, och hur det påverkar hundens förmåga att röra sig smidigt, outtröttligt och skadefritt långt och länge i ett gott tempo.

Vi kan med lätthet konstatera att hundutställningarna idag inte är vad de en gång var menade att vara. Det är tydligt att hundutställningarna menligt påverkat rasförvaltningen och möjligheten att bevara rastypen. Detta kan avhjälpas om fler i framtiden tydligt tar avstånd ifrån att det finns en koppling mellan utställningsresultat och hundavel. Eller om domarkåren tänker om och går tillbaka till att premiera den funktionella hunden som uppvisar den rastyp som rasstandarden grundades efter. En hund som idag vinner i ringen är inte nödvändigtvis den hund man bör avla på.

Domarkåren är inte alltid överens om hur rasstandarden skall uttolkas, inte heller uppfödarna inom rasklubben därför är det viktigt att vi hela tiden arbetar med det faktaunderlag vi har tillgång till och håller i gång debatten för att inte framtiden skall bli historielös och därmed också sakna kunskap om vilka sanningar det historiska arkivet kan belägga. Det är också viktigt att vi inte tappar den praktiska erfarenhetsbaserade kunskapen om våra hundars anatomi i förhållande till dess rasstandard.

Idag är det inom många raser omöjligt att ställa ut en hund av klassisk typ och få en korrekt och rättvis bedömning på hunden utifrån rasstandardens krav på funktion. Det är en tragisk utveckling och vi alla bidrar tyvärr till att det får fortgå genom att vi fortsätter lägga in pengar i verksamheten genom deltagaravgifter mm.

Det är väldigt få domare som verkligen gjort sin hemläxa och studerat rasen på djupet. Och tyvärr väldigt få domare som respekterar rasförvaltningen och tar ansvar för att deras bedömningar i ringen faktiskt påverkar ett stort antal uppfödares val av avelsdjur. Det kan bli svårt till omöjligt att bevara våra arbetande raser om domarna inte hjälper oss genom att döma efter rasstandardens funktionskrav och den rastyp som våra gamla bildarkiv vittnar om.

Vi bör betänka att numerären för en viss rastyp vid ett aktuellt utställningstillfälle inte får vara avgörande, det kan hända att det bara finns få eller en enda hund som har korrekt rastyp med i ringen. Då vill det till att uppfödare och domare har civilkurage och vågar stå upp för den korrekta rastypen.

Att medverka till avel i en bestämd riktning i en ras, oavsett om det rör exteriör eller beteende, ställer stora krav på uppfödaren som väljer avelsdjur för nästa generation. Krav om insikt och förståelse för eventuell åverkan/påverkan av rasen måste vara högt ställt. Något som bara kan uppfyllas om vi tydligt särskilja utställningsresultaten från avelsarbetet. Det är inget fel med att tycka det är roligt att åka på utställning, tycker man det så skall man göra det. Men för rasens skull måste vi sluta blanda in utställningsresultaten och titlar i vårt avelsarbete.

Att våra arbetande raser idag finns i olika varianter, en showtyp och en ursprunglig brukstyp är ett tydligt tecken på hur utställningsverksamheten menligt inverkat på våra rasers bevarande. Hade domarna dömt i linje med rasstandarden och funktionens syfte hade vi aldrig haft en ny modern showtyp med ett för rasen främmande utseende. Vi hade heller inte haft delade raser.

Den dagen domarna faktiskt premierar samma typ av hund som ägaren som arbetar med sina hundar i praktiskt bruk söker så kanske vi kan få en enhetlig ras som sakta går mot en rehabilitering tillbaka till den typ av hund som rasstandarden upprättades efter.