Faktaruta om rasen

Samojedhund, Samoyed (uttalas: /sæməjed/ SAM-ə-yed or /səmoi.ed/ sə-MOY-ed).

Andra namn:

Bjelkier, Samoiedskaya Sobaka, Nenetskaya Laika, Ostijakhund, Sibirisk hund, Sibirisk spets, Nordlig spets, Voinaika, m.m. Ryska: Самоедская собака.

Nordiska kennelunionen, vilket innebär att Sverige i samarbete med övriga Nordiska länder äger ansvaret för rasens standard och har möjlighet att justera den om så behövs för att lyckas med förvaltningen av rasen.

• FCI: Grupp 5 spetsar, sektion 1 slädhundar, # 212.
• AKC: Working.
• ANCK: Grupp 6 (Utolity).
• CKC: Grupp 3 - Working dogs.
• KC (UK): Pastoral.
• NZKC: Utility.
• UKC: Northern Breeds.

Canis lupus eller Canis lupus familaris beroende på vilken lära man väljer att tro på.

Samojedhunden är ett:

• Däggdjur.
• Rovdjur.
• Hunddjur
• Domesticerad varg/vildhund.
• Tamhund.

• Nordlig, arktisk, polar spetshund.

Samojedhunden tillhör likt övriga raser arten tamhund.

Definition av begreppet ras: Undergrupp inom en art vilken har utseendemässiga, fysiologiska och/eller mentala särdrag som skiljer den från andra undergrupper inom arten. Ras är inget enhetligt biologiskt begrepp utan används för delvis olika saker i skilda sammanhang. Förädlade eller framavlade former av domesticerade arter, i synnerhet husdjur, kallas raser.

Hundfamiljen, Canidae, tillhör gruppen karnivorer (köttätare). Familjen är uppdelad på trettioåtta olika arter (Appendix 1) och en av dessa är vår tamhund (Canis familiaris). Hunddjuren finns idag representerade över hela jorden förutom på Antarktis och en del öar (Clutton-Brock, 1995). Dess ursprung har länge diskuterats. Idag anser man dock allmänt att det är vargen (Canis lupus) som är anfader till alla idag levande hundraser. Detta bekräftas i en studie av mitokondrie-DNA från 167 vargar från 27 olika platser, 140 hundar av 67 olika raser, 5 prärievargar (Canis latrans), 2 guldschakaler (Canis aureus), 2 schabrakschakaler (Canis mesomelas) och 8 abessinska schakaler (Canis simensis) (Vilà et al. 1997). Men det är troligt att flera olika underarter av varg gav upphov till dagens hundar (Björnhag et al. 1989).

Av alla de olika arterna i hundfamiljen (Appendix 1) är det endast hunden som är domesticerad (Clutton-Brock, 1995). När detta skedde är det ingen som med säkerhet vet. Studierna av mitokondrie-DNA antyder att hund och varg skildes åt för mer än 100 000 år sedan, men man har funnit ben efter varg nära tidiga homonider som är 400 000 år gamla (Vilà et al. 1997; Clutton-Brock, 1995). Dock har Savolinen i sina senare studier genom DNA tekniken fastslagit tamhundens ålder till ca 16.000 år gammal. De första arkeologiska fynden av hund är betydligt yngre, vilket kan bero på att de tidiga hundarna morfologiskt sett inte skilde sig så mycket från vargen. Det gör att fynd som t. ex begravning av hunddjur viktiga, då det är troligt att det rör sig om hund och inte varg (Clutton-Brock, 1995). Vissa anser att den egentliga domesticeringen började för 14 000 år sedan (Lange, 2002). Ett tidigt fynd är en 12 000 år gammal grav i Israel, i vilken ett mänskligt skelett begravts tillsammans med en valp. Mannen eller kvinnan ligger på sidan med ena handen på valpen (Davis & Valla, 1978). Från tiden mellan 9000 och 7000 f. Kr finns ett stort antal lämningar av hund i många olika delar av världen (Clutton-Brock, 1987).

Det finns olika teorier om varför vargar tämjdes. De kan ha använts för sitt kött eller sin päls, som väktare, till skydd, som jaktkamrat, eller som sällskap (Thorman, 1999). Människors och vargars livs- och jaktområden överlappade förmodligen varandra och vuxna vargar dödades ibland för skinnets skull (Clutton-Brock, 1995). Jägare kan ha tagit med sig vargvalpar och andra djurungar hem efter att ha dödat dess föräldrar eller så togs de hem av kvinnor som fann dem när de samlade föda. De tama djuren kan sen ha använts för att locka till sig vilda artfränder (Alskog & Berg, 2000). Eftersom människor och vargar levde nära varandra och jagade samma typ av byten, stal de troligtvis även mat från varandra. Dessutom sökte förmodligen vargarna föda bland det avfall som producerades av människorna (Thorman, 1999).

Samojedhunden är en medelstor, forntida Arktisk spetshund. En arbetande polarhund skapt för arbete och överlevnad i arktiskt/polart klimat.

Grundformen för den Arktiska spetsens utbredning omfattade Skandinavien, de nordliga polarområdena och hela det vida nordliga barrskogsbältet där hundar ´tjänade som jakt, drag och renvallare beroende på försörjningssätt hos det folk som höll dem. Lokalt kom det tidigt att skapas olika lokala varianter beroende av geografisk isolering. Det finns de historiker som menar att varje folkslag hade sin hundtyp. Men historikerna berättar också för oss om hur olika folkslag hade kontakt med varandra i både östlig och västlig riktning vilket innebär att de lokala typerna kom att korsas med varandra inom olika områden. Sedermera kom man att ta tillvara på de olika lokala typerna och lät dem ligga till grunden för de idag erkända arktiska spetshundarna vi känner. De lokala varianterna av den Arktiska spetsen som kom att ligga till grund för Samojedhunden hade sin utbredning över västra Sibirien med en lokal täthet i områdena mellan Ob och Jenisej floden. Typen var redan då så självklar och allmänt förekommande att ingen då hade en tanke på att det faktiskt uppstått en ras. Med början på 1800-talets slut kom rasens intrång mot västvärlden och dess utbredning vidgades. Inledningsvis kom ett fåtal exemplar till bland annat de Nordiska länderna och England där grunden lades för en registrerad population av rasen. Tidigt kom rasens utbredning också att innefatta USA, Holland, Frankrike, med flera europeiska länder. Idag har den registrerade rasen en utbredning som i stort sett täcker nästan alla delar av världen.

Sibirien (på ryska Sibir). Namnet kommer ursprungligen från det mongoliska altay-språket och betyder "Det sovande landet"). Mer exakta hemvist för rasen torde var nordvästra Sibiriens tundror, flod banker och kust områden. Framför allt stammar dessa hundars stamfäder från området kring OB- och Jenisejfloden, där bland anant vissa Enetser, Nenetser, Selkuperna, Ostjak-samojederna och Ostjakerna hade/har sin hemvist.

Norden.

Samojeden är en gammal forntida hundras, en av de äldsta nu levande raserna med en anrik historia som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, kanske 7.000 år eller mer. Dessa hundar härstammar från Nomad- och halvnomadfolk i Sibirien och blev känd i västvärlden i slutet av 1800-talet, då ett mindre antal infördes till bland annat England och Norden. Nansen och andra polarforskare använde Samojedhundar som dragare vid sina forskningsresor. Ett fåtal "expeditionshundar" överlevde och utgör grunden till den moderna aveln.

Det var alltså bland annat hundar av Samojedisk- och Ostjakisktyp som är förfäder till och som blivit förebilden till dagens Samojedhund, de var inte renrasiga i vår bemärkelse, de hade givetvis heller inte stamtavla. Men tack vare den geografiska isoleringen var de ändå relativt rena i typ, dock förekom en relativt vid naturlig variation i utseende. Det som framför allt format dem var deras förmåga att överleva i ett kärvt polarklimat med begränsad tillgång till föda, deras förmåga att arbeta hårt samt samarbetsförmåga både med människan och andra hundar. Hundarna användes troligen både för jakt, klövjning, att dra slädar och på vissa håll för en primitiv form av renvallning.

Jakthund i polara områden, man jagade framför allt vildren men också andra bytesdjur som förekom i den arktiska faunan, allt från ekorrar, fåglar till isbjörnar. Tidigt kom också uppgiften som drag och frakthund. Samojediska och Ostjakiska hundar hjälpte till att dra slädar över den vidsträckta tundran och även båtar vid floderna. Som klövjedjur bar de packning vid tex. jakt och fiske samt under förflyttningar över tundran. Dessutom kunde det hända att hundarna fungerade som sängvärmare under kalla nätter. Och på senare tid när tam renen togs i bruk och renskötselen startade fick vissa av polarfolkets hundar ytterligare en uppgift, de blev renvallare, tamrenen började tas i bruk så sent som med början på 1600-talet och hos vissa Samojedstammar så sent som på 1950-talet. I begynnelsen spelade förstås inte utseendet hos hunden någon roll, målet var en "arbetshund"

Samojedhundens ursprungsområde är nordvästra delen av Sibirien. Detta område präglas av ett extremt polart klima,t för att överleva har rasen genom årtusenden anpassats till detta. Både i utseende, exteriör och beteende skall detta synas och märkas. Samojedhundens polara särart skall vara tydligt synlig!

Samojedhunden är således en produkt av den polara miljon och det arbete den skall utföra. Av detta framgår att allt på Samojeden skall vara funktionellt, dels ur överlevnads- och arbetssynpunkt och dels ur social synvinkel.

Rasklubben för Samojedhund vill idag bidra till bevarandet av rasen för framtiden i enlighet med rasstandard. Därför betonar och framhåller rasklubben vikten av att exteriör och egenskaper bedöms och värderas rätt i överensstämmelse med de funktions- och överlevnadskrav som historiskt formade Samojeden.

Sådana egenskaper hos Samojedhunden som är av väsentlig betydelse för hunden som draghund under arktiska förhållanden ska särskilt beaktas och prioriteras i avelsarbetet.

Det var dess egenskaper som gjorde att hundarna kunde motstå det extremt stränga Sibiriska klimatet, där hundarna arbetade ömsom som draghundar och jakthundar. Här handlar det alltså om både överlevnad OCH funktion. Har man en hund som överlever kallt väder men inte fungerar för sitt arbete (exteriör och egenskaper) så är det ingen god representant för rasen.

Samojedhunden både behöver och trivs med fysiskt arbete. Det ökade intresset i Sverige för dragtävling med Samojeder är idag en viktig sensor för att bevara rasens polara förmågor och den polara överlevnads anpassningen.

I England vet vi att rasen blev introducerad i slutet av 1800-talet av Killburn Scott. Ett fåtal importer direkt från Sibirien till England gjordes, men det största antalet hundar som kom till England utgjordes av expeditionshundar efter bland annat Fredrick George Jackssons expedition. Till Australien och NZ kom ett antal engelska importer likväl också ett antal expeditionshundar runt sekelskiftet 1800- 1900-talet. Amundsen, Borchgrevink, och Shakleton lämnade hundar där under deras väg hem från Antarktis och försöken att nå sydpolen. Expeditionernas slädhundar lämnades på Steewert Island NZ. Till Norge kom också expeditionshundar efter bland annat Fritjof Nansens expedition och Walter Wellmans expedition. I Sverige registrerades den första Samojeden 1893, troligtvis en expeditionshund. Många av de tidiga Skandinaviska hundarna var mest troligt expeditionshundar. Finland hade tidigt 1900-tal en stam samojeder som mest troligt nedvandrat från Sibirien och ryssland vilken man avlade vidare på fram till mitten av 1900-talet då den moderna fisnka stammen importerades och de äldre linjerna dog troligtvis ut, den första importen av den moderna finska stammen kom från Norge 1952. Hollands första Samojed kom 1921 från Norge därefter kom ett antal engelska Farningham hundar. Italiens första Samojed importerades från England 1929. Först 1934 skickades valpar till Orienten. I Danmark registrerades de första Samojederna först 1950, 2 st. från England och 1 st. från Norge. I Amerika registrerades den första Samojeden 1906 en rysk champion hund, många hundar kom från både England och Europa tidigt till USA likväl som ett litet antal direktimporter från Sibirien. Till Kanada kom den första Samojeden från Leonard Sepphala, en norsk slädhundsförare boendes i Alaska (också vida känd för att ha varit en betydande person i etableringen av Siberian Huskyn) runt 1900. Denna hund var oregistrerad tack vare att inga Samojeder registrerades i Kanada mellan 1900-1925 Kilburn Scott Rapporterade att Samojedfolken själva endast ville ha uthållighet, vakenhet och intelligens hos sina hundar, färg och andra oväsentliga detaljer brydde de sig inte om. Även idag varierar typen mellan många länder och om vi tittar tillbaka till ursprunget i Sibirien hittar vi rapporter att de hundar som levde på tundran (ofta renhundar) ofta tenderade att vara mindre och ha kortare ben än de hundar som levde längs kusterna, floderna och andra större områden. Även idag är hundarna större i Exempelvis Skandinavien och Amerika än i England, Australien, NZ med flera länder.

Samojedhunden används fortfarande som draghund både i tävlingsform och på turkörning i fjällmiljö. Idag ses rasen som en polar-brukshund, en arbetsvillig drag-, släd- och klövjehund, en friluftshund, men som med glädje också ställer upp på många andra aktiviteter. Sammanfattat en kamrat till sällskap för den aktiva människan. Samojedhunden stoppar fysiskt och psykiskt för mycket hårda strapatser både under vildmarksturer och i tävlingsspåret. Samojedhunden är inte den snabbaste men heller inte den långsammaste, han är heller inte den starkaste men heller inte den svagaste, Samojedhunden är den ständige mitt emellan hunden, snabbare än Grönlandshunden och Alaskan malamuten men inte lika snabb som Siberianhuskyn, starkare än Siberianhuskyn men inte lika stark som Grönlandshunden och Alaskan malamuten. Även om det finns exempel på Samojedhundar inom dressyr och lydnad så är det inte hundens starkaste sida, utan här får man jobba lite extra! Förutom som arbetskamrat i skogen skall en Samojed kunna fungera som en trevlig familjehund, med ett vänligt och öppenhjärtligt temperament.

Enligt rasstandarden är Samojedhunden en släd- och sällskapshund, vilket innebär både och i en och samma hund. En utomordentlig drghund och ett trevligt sällskap mellan arbetspassen. Samojedhunden skall inte vara antingen eller. 

Det generella utseendet hos en Samojedhund skall var utseendet av en hårt arbetande arktisk spets som också är väl anpassad för överlevnad i kallt väder!

Med exteriört goda hundar menas typmässigt goda hundar. Begreppet typ avser summan av de detaljer som tillsammans utgör rasen Samojedhund och som skiljer den från varje annan ras och hundtyp. Samojedhunden är en normalkonstruerad rektangulärt byggd polarspets med tjock och tät päls. Hunden ska vara funktionellt byggd för att kunna uppfylla sitt syfte som draghund, jakthund eller renvallare. Samojedhunden ska ge ett intryck av outtröttlighet kombinerat med den hårt arbetande hundens lugn och målmedvetenhet. En för tung eller dåligt musklad hund kommer inte att uppfylla kraven på tillräcklig uthållighet. Fria flytande rörelser är förutsättningen för att hunden skall kunna förflytta sig snabbt och hushålla med sin energi. God resning och lagom lång hals är också av betydelse för hundens arbetsförmåga. Detta tillsammans med ett något sluttande kors, bra vinklar är förutsättningen för de snabba vändningar i full fart som bland annat krävs av en god renvallare, jägare och hos den uthålliga slädhunden. Två pälslängder, kort och långhår, får förekomma. Pälsen får inte vara så kort eller tunn så att hunden inte klarar en utevistelse året runt i norra Sibirien, den får heller inte vara så lång och riklig att det kan bildas hängande isklumpar på pälsen vintertid eller att den på annat sätt hindrar hunden i arbete.

FCI-rasstandard definierar rasen som Släd- och sällskapshund, och det är just på detta sätt fokus bör ligga. Först och främst skall Samojedhunden vara en drag och slädhund, men den skall också kunna fungera som familjehund.

Låt Samojedhunden få ta med sig forntiden in i framtiden genom arbete för människan framför släde eller pulka. Samojedhuden bär på ett allt för värdefullt arv för att bara stå och se vacker ut i utställningsringen!

"Är detta en hund du vill ha med dig i en nödsituation på fjället, under snöstorm och kärva förhållanden, är svaret ja då är det också en vinare, är svaret nej då är det ingen rastypisk Samojed."

Vikten skall ligga i att varje individ måste bedömas utifrån rasens ursprungliga funktion som polar släd- och brukshund samt dess troliga förmåga att överleva under hårda polara förhållanden. Och dessutom bör bilden av dagens Samojedhundar också följa den bilden som uppvisas av de första importerna och deras första generationer (studera gamla arkivbilder), det vill säga den typ av hund som rasstandarden skrevs efter.

Hur ett fel hos en individ skall bedömas beror på i vilken grad felet skulle påverka hundens överlevnadsmöjlighet och arbetsförmåga i den ursprungliga polara miljön. Vad som bör bedömas primärt är funktions- och överlevnadskraven hos Samojedhunden.

Att få rejält med motion och helst få dra. Att arbeta och ha en uppgift. Få leva ett socialt liv och få vistas utomhus mycket.

Dragintresserad, viltintresserad, vänlig, pigg, alert, självsäker, lätt till skall. En Samojed skall vara tillgänglig och orädd. Rasen får aldrig vara skygg eller aggressiv. Den skall vara mycket social. Vanligtvis älskar den allt och alla, med andra ord ingen enmanshund.

Träna tidigt, var konsekvent,rättvis och rejält belönande. För dessa hundar är det viktigt med variation och korta träningspass då de lätt tröttnar efter många upprepningar. Det kluriga med att träna dessa hundar är att hela tiden hålla dem motiverade och intresserade för uppgiften.

Bra, urhundtyp.

Nära till långt bort.

En Samojed enbart som sällskapshund utan uppgifter och krav blir snart odräglig och svårhanterlig. Bevis på detta är antalet omplaceringshundar där ägaren uppfattar hunden som jobbig. Läs på ordentligt och sätt dig in i vad det innebär att ha en polarhund och en motionskrävande sådan. Exempel på beteenden som kan tydliggöras hos en oharmonisk/otillfredsställd Samojedhund och/eller upplevas som jobbiga av ägaren: Självständig och hitta på egna upptåg, en rymmare, den vita pälsen fäller, envis, lätt uttråkad, trivs bäst med stora ytor, pratar mer än andra raser, drar i koppel om Samojeden inte lärts annat, hanhunds aggressivitet kan märkas, behovet att gräva är stort hos alla Samojeder men uppskattas sällan om det görs på fel ställen. En uttråkad, omotionerad och ensam Samojed kan bli notoriska vandalister av hem och möblemang.

Polar pälsstruktur. Tjock, tät isolerande päls med tjock och tät underull och längre strävare täckhår. Pälsen skall vara strittande och stå rakt ut från kroppen. En riktig polarpäls går inte att trycka ner utan studsar tillbaka omedelbart då man tar bort handen från hunden. Pälsen får aldrig vara så riklig att den döljer hundens kroppskonturer. Varmpälsad. Borstas regelbundet. Fäller rikligt 1 till 2 ggr per år.

Är i mångt och mycket en primitiv polar urhundstyp och har därmed mycket gemensamt med vargen, bla pälskonstruktionen och flockgemenskapen, som är viktig för den tillgivne samojeden. Detta är en glad hund och ofta lätt i lynnet mot främlingar. Den polara särarten skall vara tydlig både i beteende och exteriör.

Mycket intresserad av utomhus aktiviteter och helst också av draghundssporten. Matte eller husse får inte vara väderkänsliga. En kamrat till sällskap för den friluftsintresserade. Den som vill ha en arbetskamrat i skogen och på fjället i alla väder ångrar inte valet av en Samojedhund.

Samojedhunden kanske passar dig om:

• Du lever ett aktivt liv och vill dela det med en hund.
• Du vill och har möjlighet att tillbringa mycket tid med din hund, gärna utomhus.
• Du uppskattar en glad hund som älskar att göra saker ihop med dig.
• Du kan se humoristiskt på hundens små egenheter när ni tränar, men utan att för den skull låta hunden få övertaget!

Du ska inte ha Samojed om:

• Du är frusen av dig och helst går i ide under vinterhalvåret.
• Du vill ha en hund som bara älskar dig och är reserverad mot andra.
• Du vill vinna SM i lydnad, agility eller någon bruksgren. Det finns massor av Samojeder som har kapacitet för championat eller andra titlar, men riktigt hela vägen räcker de nog inte mot dagens supersnabba topphundar för att nå plats nummer ett på pris pallen!

Samojedhunden skall vara ett naturligt val för den aktiva friluftsmänniskan!

Det är en förutsättning att hunden först och främst berikas utifrån individens behov. Men för att förstå rastypens övergripande behov bör man också ta i beaktan rasens ursprung och arv när man funderar över vad rasen generellt behöver. Arvet finns kvar i kynne och krav. Berikningen är av stor vikt för att hunden skall få utlopp för sina naturliga instinkter och må psykiskt och fysiskt bra. För Samojedhunden torde den rätta berikningen framför allt vara jaktberikning och drag berikning. Draghundssporten tillgodoser rasens stora rörelsebov och bidrar där med till god hundvälfärd. Men även miljöberikningen är viktig för dessa hundar då många håller dem i större flockar och i hundgård. Och självklart också överlevnadsberikning och fortplantnings berikning som är viktigt för alla våra raser. Men i beriknings hänseende är det alltid INDIVIDENS behov som styr.

Mycket låg. Avger lätt skall vid låg retning.

Upp mot 15 år. Tyvärr verkar det vara så att vissa av dagens hundar inom delar av populationen varken blir lika gamla längre eller håller sig lika skadefria. Anledningen kan bland annat vara att det gått en negativ trend i att hundarna skall vara färdiga i så tidig ålder som möjligt för att så snart som möjligt gå bra på utställning, hunden är vuxen i tidig ålder och förfalller då också tidigt. Många gånger händer det att utställningsdomarna dömer fram en junior/unghund med kommentaren att "ja den såg ju så färdig ut för sin ålder", att domarna selekterar på detta sätt gör ju också att vissa uppfödare sedan selekterar de hundar som gått bra på utställning, förmodligen omedvetna om att man med tiden avlar fram en mindre vital hund. En Samojed skall utvecklas långsamt och skall inte vara färdiga förens den når en ålder på ca 4-5 år. En hund som ser så kallat färdig ut tigit blir ofta i vuxen ålder övermogen (grova/tunga), mindre vital och kan bli gammal i förtid vilket leder till att hundarna i sin tur sedan inte lever lika länge längre. Läser man gammal historisk text så var det inte helt ovanligt att samojederna kunde bli 17-18 år gamla. Kanske är detta ett problem för uppfödarna att jobba med?

Vit, gräddfärgad och eller bisquifärgad, eller vit med bisquifärgade tecken.

FCI: Hane 57 +/- 3 cm. Tik 53 +/- 3 cm. Hundar av ideal storlek och med god benlängd bör prioriteras. Ett stort fel är den lågställda och tunga/grova hunden i förhållande till den arktiska funktionen. Idealet för en Samojedhund när det gäller vikt skall för hanhund ligga på 20 till 25 kg och för tik 16-20 kg, väger de mer än 25 kg brukar det inverka negativt på uthålligheten, farten, skadefrekvensen och vitaliteten. Vikt rekommendationerna är hämtade ur den svenska rasstandarden som antogs 1950 och gällde fram tills den reviderades på 1990-talet då man strök vikt angivelsen som ända sedan dess har fallit i glömsk, vilket idag har resulterat i ett förfall av rasen då många hundar tenderar att bli för, grova/tunga och stabbig, helt enkelt för mycket massa. Som Mrs Killburn Scott sa "En samojedhund skall vara byggd efter linjerna av en bordercollie"

Andra standarder anger idag följande storlekar:

• AKC: Hanhund 21-23.5 inches (53-60 cm), tik 19-21 inches (48-53 cm.
• UK: Hanhund 20-22 inches (51-56 cm, tik 18-19 inches (46-51 cm.

Förvaltningen av rasen grundas på uppfödarnas val av avelsdjur samt på den användning som dessa får. Ärftlig variation är en förutsättning för rasens möjlighet att fortleva. Därför skall aveln vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den INTE leder till brister avseende hälsa, mentalitet, funktion eller tömmer rasen på genetisk variation.

Det finns fortfarande en grupp människor som fortfarande tror att sanningen inte alltid ligger mitt emellan och att gamla fotografier och rasbeskrivningar visar en typ av hund som förtjänar att bevaras därför att det som tog naturen 10000-20000 år att skapa och forma för funktion och arbete skall inte ändras av människan på 80 år.

Idag strävar den seriösa uppfödaren och rasentusiasterna efter att bevara rasen så nära sitt ursprung som möjligt, både vad det gäller egenskaper, funktion, anatomi och exteriör. Man strävar efter att restaurera rasen mot det den en gång vara och bevara den så rastypiska Ur-Samojed typen. Ett steg i restaurerandet och bevarandet av rasen är att arbetstesta våra hundar, fysiskt arbete under snarlika arktiska förhållanden. Genom ett lättare draghunds prov försöker man idag värna om rasens ursprung och vad den en gång var och förhoppningsvis så också skall kunna bevaras för eftervärlden både vad det gäller exteriör, överlevnadskaraktären och bruks egenskaperna. En annan åtgärd i restaurerandet av rasen är att öka kunskapen för rasens ursprung, de polara egenskaperna och den arktiska särarten hos utställningsdomare och uppfödare. Samt att på ett korrekt sätt upplysa blivande Samojedhundsägare om rasen, dess särart samt vilka krav som måste tillgodoses för att Samojeden skall vara lycklig och må både fysiskt och psykiskt bra.

Att "bara" se vacker ut imponerar inte på rasentusiasterna, en Samojedhund skall ovillkorligen fungera som en polar bruks- och draghund och där utöver vara en gladlynt familjemedlem.

Rasklubben ser som sin uppgift att så långt som möjligt bevara de polara raseerna både exteriört och bruksmassigt enligt rasstandard och historisk beskrivning. Syftet är givetvis att domare och rasklubb skall ha en så stor samsyn som möjligt på viktiga och prioriterade egenskaper samt exteriör. Rasklubbens medlemmar har idag i stort en gemensam grundsyn på Samojedhunden som en arbetande polarhund. Detta är något som rasklubben vill värna om.

Även dagens Samojedhund skall kunna utföra sitt arbete att dra en tungt lastad släde, eller klövjas, över långa distanser och under polara förhållanden i ett relativt högt tempo, i likhet med sina förfäder.

Den mentala kompetensen beskrivs oftast med engelska "desire to go", som betyder att djuret fortsätter att röra sig under hårda krav för kroppen och under hårda klimatiska omständigheter.

"Det enda sättet att bevara polarhundens särart är att använda den som polarhund!"

Samojedhunden är ett avelsresultat som en mångtusenårig avel hos polarfolken framkallat, ett arv från svunna tider, ett arbetsredskap i vardaglig överlevnad för dåtidens Sibiriska jägare. Vi har fått ett arv från Samojedfolket/Ostjakfolket, ett arv vi har en skylldighet att bevara och förvalta på samma sätt som de gamla Samojederna gjorde. De gav oss inte en ras med en mångtusenårig historia och en så välanpassad exteriör för dess ursprungliga uppgift och överlevnaden i ett arktiskt klimat för att vi i västvärlden sedan på mindre än 100 år skulle försumma och förändra stora delar av det arv vi fick.

"Man ska ha respekt för vad hunden är ämnad till och för vilket arv den bär på!!!

• Vänliga
• pigga
• livliga
• tillgivna
• arbetsvilliga
• friska
• uthålliga
• tål stark kyla

• Självständiga
• envisa
• drar i koppel
• motionskrävande
• lätt till skall
• den vita pälsen fäller
• älskar att gräva
• en rymmare som sällan kan gå lös i skog och mark. 

• Kaifas o Suggen
• Antarctic Buck
• Rex of whitewy

Stor/hög inom majoriteten av populationen.

Svenska Polarhunds Klubben.

Rasklubb Samojedhund.

www.sphk.se , www.samojed.sphk.se

De övriga arktiska och subarktiska raserna: Siberian Husky, Grönlandshund, Alaskan malamute, Ryska laikor och liknande. Dessa raser är nära släkt med Samojeden och har mycket gemensamt, men varje ras har också sin egen karaktär som skiljer dem åt!