Vad och hur skal vi bevara & förvalta?

Bevarande genom kunskap och utbildning!

"För att komma till källan måste man gå mot strömmen"

Ofta talar vi människor om vad vi gillar och inte gillar, vad som tilltalar oss utseendemässigt och inte. I denna artikel vill jag belysa vikten av att låta den fysiologiska funktionens ändamålsenlighet allt jämt få en överordnad betydelse vid selektering av en uråldrig spetshundstyp som utgör ett kulturhistoriskt värde, formen styrs av funktionen och kraven på de mentala egenskaperna styrs även de av den användning hunden får. Det anatomiska utseendet och de mentala egenskaperna påverkar alltid det fysiologiska samspelet hos en levande varelse varför fakta och kunskap istället för tycke och smak allt jämt bör spegla all form av selektering, såväl vid avelsselektering som exteriörbedömning i utställningsringarna när vi pratar om förvaltning av våra uråldriga raser. Nedan kommer jag att använda Samojedhunden som exempelras, men principen kan vi applicera på alla våra fyra polara raser.

Vi skall bevara och utveckla (restaurera) rasens särart och specifika egenskaper bland annat som draghund, ja så står det i SPHK (Svenska polarhundklubbens) stadgar, detta är vad vi som uppfödare har att rätta oss efter i vårt arbete med rasförvaltningen på populationsbasis. SPHK har under många år arbetat aktivt för att vidta åtgärder på de håll där våra polarhundars polara särart varit på väg att gå förlorade, ett arbeta jag hoppas att ras- och specialklubb kommer fortsätta med även framledes. SPHK syfte är att utveckla våra polara raser som arbetande polarhundar, huvudsakligen som draghundar, vilket går i linje med vad raserna ursprungligen var skapta för. Både användningsområdet i rasstandarden och den historiska efterforskningen stöder uppfattningen om användningen av dessa raser som främst jakt och draghundar. Mycket sentida i den historiska aspekten återfinns också i polartrakterna en renvallande variant som mest troligt utvecklats ur den äldre jakt- och draghunden. Innan tamrenen var ett faktum hade människan ingen användning för en renhund. Och den kvantitativa renhållningen i Sibirien är en förhållandevis väldigt ung företeelse och försörjningssätt.

Rasens utveckling grundas på uppfödarnas val av avelsdjur samt på den användning som dessa får. Ärftlig variation är en förutsättning för rasens möjlighet att fortleva. Därför skall aveln vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa, mentalitet och funktion eller tömmer rasen på genetisk variation. Varje uppfödare har ett ansvar att beakta populationens fortlevnad och bevarandestatus, inte bara dess intresse för tillökning i valplådan.

Utgångspunkten för arbetet med en ras är beroende av vart/hur rasen står sig i dags datum? Exempel på mål med förvaltningen kan vara:

  • Ta till vara på
  • Rädda
  • Bevara
  • Restaurera
  • Förvalta befintlig stam

När man har funderat över vart rasen står idag och med utgångspunkt i vad man kommer fram till bestämmer man sig för om rasen skall vara ämne för något vi skall ta tillvara på, rädda, bevara, restaurera och/eller förvalta den befintliga populationen som den är? För Samojedhundens del torde det mest riktiga vara att bevara, restaurera och förvalta befintliga delar av dagens population. Varför säger jag restaurera kanske vissa undrar, jo enkom på grund av den idag kraftiga genetiska driften vi tydligt kan se i typ och egenskaper inom stora delar av dagens population, framförallt om vi tittar globalt på rasen, men också inom Sverige och nordens gränser är den genetiska driften inom delar av populationen tydlig. I slutändan handlar rasförvaltning om att ta tillvara på det som är rasspecifikt och säreget för varje ras i både egenskaper och utseende.

Kunskap, förståelse och konsekvens är A och O i människans relation till rasförvaltningen och dess syfte. Det räcker inte att man älskar sin hund. Utan kunskap riskerar kärleken till den egna hunden att missrikta urvalet vid avelsselekteringen. Ju bättre kunskap den blivande uppfödaren har av rasens unika karaktärer och dess ändamålsenlighet, desto bättre mår raspopulationen och desto större är chansen att rasen hålls intakt och bevaras för eftervärlden. Rasen är idag utsatt för många faror som äventyrar dess bevarandestatus om inte tillräcklig kunskap och förståelse finns hos dess entusiaster för vad som är viktigt hos en sibirisk hårt arbetande arktisk spetshund.

Samojedhunden ä ett Sibiriskt kulturarv vars funktion och ändamålsenlighet i egenskaper och konstruktion utgör ett kynologiskt värde. Våra ursprungliga raser (lantraser) har utvecklats till följd av en lång tids anpassning till vissa geografiska områden, miljöer och klimatiska förhållanden likväl som människan under tusentals generationer på ett naturligt sätt format dem för ett visst bruk/funktion för människan med särskilda fysiologiska krav

Då Samojedhunden är en av våra få uråldriga hundraser bör visionen med rasfövaltning vara att bevara rasens särart (det utseende som rasstandarden i grunden skrevs efter och de egenskaper som krävdes av hunden för att utför sitt ursprungliga arbete, dvs polarhundens alla unika egenskaper i utseendet och i den mentala delen) och hållbart nyttja den genetiska variation som förekommer inom och mellan populationerna i allmänhet och internationella sådana i synnerhet. Det är tills vidare också nödvändigt att ta till särskilda bevarandeåtgärder för att bevara de äldre raserna med en arbetande bakgrund som inte längre används i kommersiellt bruk för mänsklig vardaglig överlevnad, häribland Samojedhunden och övriga polarhundar!

För att uppnå detta måste visionen brytas ner till ett antal mål och delmål som ska vara "ändamålsenliga, mätbara och realistiska". Föremålet för bevarande och hållbart nyttjande av genetiska resurser kan vara rasspecifika karaktärer (utseende/exteriör) och/eller egenskaper för funktion och ändamålsenlighet. Åtgärderna för att uppnå dessa mål kan skilja sig åt beroende på vad vi ska bevara och/eller nyttja hunden till!

Våra kunskaper om den ras vi har att göra med är avgörande för att vi ska kunna lyckas med detta bevarandearbete som rasklubben enligt sina stadgar skall arbeta för, bevarandet av våra polara rasers särart och specifika egenskaper.

Bevarandet bygger till stor del på frivilliga insatser från djurhållare, rasföreningar och avelsorganisationer. Det är djurhållarna som sköter merparten av det praktiska bevarandet i form av uppfödning, meritering, utvärdering och uppföljning. Det är också dessa engagerade människor som i samarbete med sin rasförening eller avelsorganisation har hand om avelsarbetet och hjälper till att sprida information om rasen och bevarandearbetet till den stora massan. Det finns intresse och pågående forskning om biologisk mångfald och genetiska resurser vid bland annat Sveriges Lantbruksuniversitet och Stockholms Universitet. Olika medier och utbildningsformer bör nyttjas för att föra ut kunskap om rasen och hundhållning i allmänhet.

Utgångspunkten i ett bevarandearbete är dokumentation och karaktärisering. Det innebär att man identifierar vilka genetiska resurser som finns i landet och kartlägger var de finns och hur många de är (populationsstudie). Genom att därefter karaktärisera raserna kan man identifiera rastypiska drag och lyfta fram specifika egenskaper hos varje ras. Nästa område är bevarande och hållbart nyttjande. Syftet med det området är att minska förlusten av genetisk variation och bevara den genetiska bredd som finns inom rasen samt de karaktärer och egenskaper som är typiska för rasen. Det behövs noggranna planer över hur arbetet ska utföras, översiktliga bevarandeprogram och detaljerade avelsplaner för att bevarandet ska bli långsiktigt. För att kunna öka kunskapen för arbetet med att bevara och förvalta rasernas specifika karaktärer, egenskaper och den genetiska basen för framtiden behövs information och utbildning. Detta är viktiga verktyg och det finns flera potentiella målgrupper insatserna vänder sig till, så som kennelklubben, rasklubbar, exteriördomare, uppfödare, hanhundsägare, rasentusiaster och den vanliga hundägaren. Det kan behövas en inventering av informationsbehovet.

För att skapa ett underlag byggt på kunskap och fakta för bevarandeinsatser behövs ett program för respective ras framtida utveckling vilket kennelklubben idag har lagt en grund till genom framtagandet av de rasspecifika avelsstrategierna. Detta program består idag av det dokument vi förkortar med RAS (Rasspecifik avelsstrategi för respektive ras). Detta program bör innefatta genetik, hälsa, kulturhistoria, rasens specifika egenskaper och särart samt mål och riktlinjer för framtiden. Ett sista nyckelområde är internationellt samarbete som syftar till att öka det globala och nordiska samarbetet inom en viss ras. Det behövs eftersom arbetet med förvaltningen till stor del bygger på samarbete mellan olika intressenter. Samarbetet och nätverksbildandet sträcker sig över alla nivåer, från djurägare, rasklubbar, kennelklubbar samt inom och mellan länder.

För att kunna göra ett bra jobb i arbetet med rasförvaltningen av en naturlig urhundsras skapt för fysiskt arbete krävs kunskap inom vissa områden.

  • Populationsgenetiken. Detta är ett stort ämne som är grunden till allt avelsarbete med långsiktiga mål som på sikt kan komma att påverka populationens bevarandestatus.
  • Formen (utseendet) styrs av funktionen (användningsområdet) som i sin tur utgör den korrekta rastypen. För Samojedens del styrs dess korrekta rastyp av både de fysiologiska kraven på en utmärkt draghund och kraven på en polart överlevnadsanpassad spetshund, hunden skall både kunna verka och överleva i den miljö de är skapta för (arbeta hårt fysiskt i arktiska och subarktiska klimat). Även renhundarna som mer sentida förekom i Sibirien behöver samma förutsättningar då arbetet som renhund även det är fysiskt krävande och förutsätter att hunden är en atlet som kan förflytta sig i höga hastigheter och jobba flera dagar i sträck.
  • Polara egenskaper. Anatomiska/exteriöra karaktärer som gynnar hundens förmågor i vinterförhållanden.
  • Objektiv granskning av avelsmaterialet. Folk måste lära sig att se mer objektivt på hunden och dess funktionella kvalitéer istället för att fokusera på tyckanden kring vad i det estetiska som tilltalar det mänskliga ögat eller personliga tolkningar av värdeord och rasstandarden i sin helhet. Rasförvaltningen får aldrig handla om vad vi gillar eller inte gillar, utan vi måste försäkra oss om vad som är korrekt i förhållande till rastypen och den fysiologiska sammansättningen i förhållande till att hundens fysiologiska sammansättning styrs av dess funktionsområde oavsett om vi gillar det eller inte.
  • Utseende och proportioner i förhållande till ålder, rasstandard (beskriver den vuxna hunden, vi kan generalisera lite och säga vid ca 5 års ålder) och funktion.

Bevarandet av våra hundars ändamålsenliga konstruktion och polara egenskaper förutsätter att man alltid arbetar med respektive rasbeskrivning för ögonen och kritiskt granskar den i förhållande till den funktionella och ändamålsenligt utformade hunden. Här bör vi beakta den samlade beprövade erfarenheten som finns bland dem som under lång tid testat ett större antal hundar i fysiskt arbete under längre tid och många säsonger, först när man gjort detta förstår man skillnaderna i detaljerna. Detta är speciellt viktigt, då vi inte har möjlighet att fullt ut testa köldtåligheten i vårt klimat, samt att man vidtager åtgärder om vi märker att vi håller på att tappa rastypen, den ursprungliga mentaliteten och egenskaperna för överlevnad och funktion (fysisk prestation). Hundar i polartrakterna arbetade under en lång och svår köldperiod, för att kunna leva och verka där måste de besitta vissa kroppskaraktärer med optimala och ändamålsenliga förutsättningar. Vidare måste de ha en speciell ämnesomsättning, unik för polarhundarna som klarar av att arbeta hårt hela dagarna med minimal energiåtgång. Anlagen för brukbarhet, Arbetsglädjen, lyhördheten och flockbeteendena måste vara utpräglade. Och den naturliga jaktinstinkten intakt då all form av arbete vi idag gör med våra hundar i grunden bygger på olika sekvenser i jakten.

Idag bör Samojedhunden bevaras/förvaltas utifrån 4 perspektiv:

  • Hälsa (sjukdomar, skadefrekvens, hållbarhet, vitalitet, m.m.)
  • Polar överlevnads exteriör/karaktär (den gamla klassiska och moderata typiska exteriören/utseendet för rasen som främjar överlevnad i arktiskt klimat, polara egenskaper)
  • Funktion/ändamålsenlighet i att kunna utföra sitt traditionella arbete (användningsområde och arbetsegenskaper i förhållande till vad den historiska beskrivningen och rasstandarden frågar efter, m.m.).
  • Genetisk variation (använda fler hundar i avel, begränsa antalet kullar/avkommor för enskild individ).


"Whithout a past, there can be no future"

Vi måste ha god kunskap i rasens ursprung och historia för att på rätt sätt kunna bevara dem och förvalta det kulturhistoriska arv de utgör.

I många fall kan man konstatera att våra nyttoraser är och har varit långt mer än bara sällskap till människan, deras uppgift har naturligtvis primärt varit funktion och ändamålsenlighet i arbete för människan och tillsammans med människan. Den ekonomiska bakgrunden har varit att djuren har fungerat i en historisk kontext under specifika förhållanden vad gäller fodertillgång, djurhållning och villkoren i det omgivande landskapet. Samt också beroende på vilken nytta man haft av hunden i förhållande till försörjningssätt. Dessa raser har ofta motsvarat ägarens förväntningar vad gäller användbarhet och hanterbarhet. Djur som har varit undermåliga vad gäller funktion/ändamålsenlighet eller svårhanterliga på något sätt har historiskt troligen slaktats ut. Sammantaget fick man en population med god funktion och ändamålsenlighet i förhållande till insatsen och en population som är ordentligt anpassad till de lokala villkoren. Detta gäller för ursprunget hos både Samojedhunden och övriga polara och subpolara raser.

Lokalt i ursprungsområdena måste man även konstatera att många av de lokala raserna (hundtyperna) också har kommit att bli mycket nära förknippade med olika regioners kulturella identitet. Exempelvis de polara och de subpolara raserna är omistliga kulturella element i sådana miljöer och en viktig del i den lokala identiteten hos urbefolkningen i de regioner där dessa hundar har sitt ursprung. Den "genuina" kulturhistorien på platsen är nära sammankopplad med det levande kulturarvet, biologiska kulturarvet, i form av såväl de lokala husdjursraserna som de lokala lantsorterna av odlingsväxter. Ett bevarande av dessa polara raser och även andra husdjursraser har därför en mängd olika syften.

För att fungera som arbets- och nyttodjur på den sibiriska tundran krävdes en speciell fysisk byggnad och anatomi samt framför allt den rätta mentaliteten och egenskaperna för att arbeta hårt och ge det yttersta under extrema förhållanden och liten tillförsel av mat. Som nyttodjur tjänade dessa hundar de samojediska och ostjakiska folken så som jakthundar, drag/frakthundar och på senare tid i vissa områden även som renhundar. Samojedhunden är idag ett arv från svunna tiders överlevnad på den Sibiriska tundran. Rasentusiaster, uppfödare och utställningsdomare av idag har ett stort ansvar för att bevara dessa hundar så som de en gång var utformade, både vad det gäller byggnad/konstruktion (en anatomi som möjliggör hårt arbete i ett artiskt klimat) samt mentaliteten och det fysiologiska samspelet för arbete och funktion. Allt det som krävdes för att dessa hundar skulle fungera som drag/frakt hundar, jägare och renvallare i Sibirien, vilket leder till ett förvaltande och omhändertagande av det Sibiriska kulturarvet.

Ett av de största hoten mot rasen idag är det faktum att allt för måna ägare av hanhundar och uppfödare helt åsidosätter sitt bevarandeansvar för det kulturhistoriska arvet som Samojedhunden utgör. Allt för många saknar kunskap eller helt intresse i rasens historia och särart. Och det absolut största problemet är nog att Samojedhunden är för söt för sitt eget bästa och därför tilltalar fel ägare i många fall.


Lantraser

Lantraser utgörs av äldre inhemska husdjursraser (Gustafson och Thorén, 2002). Populationer av dessa husdjur har funnits en lång tid i ett geografiskt begränsat område med liten inblandning av gener från andra raser (Matzon, 2002). Djuren anpassade sig gradvis till människans behov och sin miljö för att bland annat tåla värme och kyla samt stå emot sjukdomar och parasiter (Gustafson och Thorén, 2002).

Ett lantrasbegrepp som ofta används är definierat av Hallander (1989). Det lyder "en lantras är en population av ett husdjursslag som parar sig naturligt även om valet av hane och hona styrs av människan. Rasen skall ha funnits tillräckligt lång tid i ett område för att djuren skall ha hunnit anpassa sig till sin miljö. I miljön ingår påverkan från många faktorer, t ex klimat, jordmån, landskapsstruktur, vidare betesväxter, sjukdomar, skötsel- och fodervanor, samt brukarens önskemål om produktion". I Svenska Naturskyddsföreningens (1999) definition står det även att "en genuin lantras har inte blivit präglad av avel för att motsvara en skriven och fastställd rasstandard". Detta sistnämnda blir ju en sanning med modifikation när det gäller våra polarhundar då de utgör sibiriska lantraser som senare fått en rasstandard upprättad efter sitt ursprungliga utseende. Dock kan vi fastställa att Samojedhunden inte avlats efter att passa in i en påhittad skriven standard, utan de ursprungliga foundershundarnas utseende och de första västerländskavlade generationerna stod som modell för upprättandet av den skrivna standarden, syftet med standarden var att bevara det ursprungliga utseendet och inte riskera att rasen förändrades i framtiden. Trotts den upprättade skriftliga beskrivningen av det utseende var skapt efter anpassning i en viss region (Sibirien) och för ett visst arbete ser vi idag hur människan i väst än dock lyckats missbruka den skriva standarden och skapat genetiska drifter och utseenden som inte längre stämmer med den skriva standarden, den klassiska korrekta rastypen är idag sällsynt och har svårt att hävda sig i utställningsringarna. 

Intressant häri blir också det faktum att Samojedhunden idag klassas som en Nordisk ras vilken innebär att Sverige tillsammans med övriga nordiska länder är ansvarig för rasens standard och dess förvaltning, detta betyder således att vi har ett ansvar att bevara denna Sibiriska lantras intakt och oförändrad, likväl som vi har ett ansvar att driva på detta arbete även internationellt. Våra Sibiriska raser är flera tusen år gamla och har formats av den miljö och de bruksbehov människan hade av dem. I och med detta är det inte fel att betrakta Samojedhunden som både ett kulturellt arv och en genuin sibirisk lantras, kanske till viss del idag förädlad lantras. I och med detta synsätt på rasen är det viktigt att bevara rasens särart, unika utseende och säregna egenskaper som de bär som ett arv från Sibirien. Detta innebär att den seriösa uppfödarens avelsmål skall vara inriktade mot bevarande och inte förädlande/förändrande.


Vad är den sanna typen för Samojedhunden?

Genom att studera en mängd äldre litteratur och bildarkiv blir det tydligt vilken variant som är rasens grundform och vilka varianter som är typavvikelser och överdrifter. I och med detta är personligt tyckande oväsentligt i rasförvaltningshänseende av en uråldrig sibirisk lantras. Under fliken rasens historia här på hemsida så finner ni flera underflikar med bilder av rasen i dess begynnelse och första tiden i västvärlden. Ett ännu större bildarkiv finner ni det internationella samojed museumet - KLICKA HÄR.....


Rasbegreppet - bevara eller skapa en ny ras.

Om founderrepresentationen från "rena" Samojediska/Ostjkiska hundar minskar så att populationen innehåller en högre andel inkorsade gener än Samojedhundsgener, kan man då säga att rasen är en Samojedhund? Likaså om man övetypat mot gränsen och avlar längre och längre ifrån rasens typiska karaktär, kan man då säga att det fortfarande är en Samojedhund? Har man då inte skapat en ny ras med ett utseende som påminner om den gamla rasens?

När man talar om att "bevara en ras" bör självklart genetiska och mentala aspekter beaktas och inte endast det exteriöra. Särskilt gäller detta gamla, oförädlade raser som Samojedhunden vilka kan representera unika "genförråd" som kan vara viktiga för framtiden. Genom att likrikta aveln, genom så kallad "förädling" minskas den genetiska variationen. Under denna process kan ju de egenskaper man egentligen vill bevara gå förlorade på grund av att de kan vara kopplade till utseendemässiga egenskaper som man selekterar bort.

Om förändringar i rasens typiska ursprungliga karaktär görs finns inget kulturhistorisk arv kvar att bevara. Det finns då inte mycket av det gamla Samojedhundsblodet kvar att bevara, ursprunget är borta. Man har istället skapat en ny ras med nya förutsättningar, där endast det exteriöra påminner om den ursprungliga rasen, i vissa fall kanske enbart färgen övernsstämmer med den gamla Samojediska hundtypen. Skulle det sluta på detta sätt bör ju rasen också döpas om och få ett nytt namn då det ju är frågan om en ny ras och inte en Samojedhund längre.


Bevarandeavle och/eller förädlingsavel.

Avel för bevarande av genetisk variation och de rasbundna unika egenskaperna hos enskilda raser och populationer (bevarandeavel) och traditionell husdjursförädling (förädlingsavel) har vitt skilda målsättningar och historik. Lite tillspetsat kan man säga att förädlingsaveln syftar till att åstadkomma genetiska förändringar medan bevarandeaveln syftar till motsatsen - att undvika genetiska förändringar till fördel för rasens fysiologiska samspel i harmoni med det användningsområde de historiskt är formade för.

Förädlingsaveln har en lång hoistoria. Ända sedan människan för tiotusentals år sedan började ta vilda djur till husdjur och föda upp nya generationer (den så kallade domesticeringsprocessen) har hon genom avel försökt få fram djur med sådana egenskaper som hon önskade. Först under 1900-talet har dock kunskapen om den genetiska grunden för förädlingsaveln och dess nutida konsekvenser vuxit fram.

Bevarandeaveln är mycket yngre - den började växa fram under sent 1970-tal, parallellt med forskningsområdet bevarandebiologi (conservation biology). Orsaken till bevarandeavelns framväxt var det ökade hotet om utrotning som drabbade allt fler djurarter. För att rädda starkt hotade vilda arter startade uppfödningsprogram i fångenskap. Eftersom den genetiska variationen är en grundförutsättning för evolution och långsiktig överlevnad var det självklart att ett av de primära genetiska målen för denna typ av uppfödning blev att bevara så mycket som möjligt av den genetiska variationen. Detta för att maximera förutsättningarna för fortsatt överlevnad och möjlighet till anpassning vid framtida utsättningsprogram. En annan grundläggande målsättning för bevarandeaveln är att undvika inavel, eftersom inavel ofta är förknippat med nedsatt livskraft och ökad förekomst av ärftliga defekter. Med hjälp av bevarande aveln vill man också försöka bevara raser med ett historiskt och kulturrelt värde så som polarhundarna.

Förädlingsaveln innebär oundvikligen att genetisk variation förloras eftersom individer som inte håller måttet inte används i aveln. Det sker en medveten selektion för vissa typer av individer, och därmed även för de arvsanlag som dessa individer bär. Ett exempel på detta är matadoravel med ett mycket litet antal vinstrika utställningsstjärnor (vilket har skett i rasen historiskt sedan den etablerades i västvärlden). Inom bevarandeaveln är strävan att maximera antalet reproducerande individer så att så lite variation och unika egenskaper (anlag för brukbarhet, ändamålsenlig konstruktion och polara egenskaper) som möjligt förloras.

Inom bevarandeaveln är målsättningen att minimera de genetiska förändringarna. Inom förädlingsavel eftersträvas däremot genetiska förändringar. Bevarandeavel och förädlingsavel är därför ofta motstridiga. För att bevara genetisk variation bör så många djur som möjligt användas i avel (Lacy, 1987), för att minimera risken att alleler försvinner ur populationen genom s.k. genetisk drift. Inom förädlingsaveln används ofta endast en liten del av individerna i aveln, vilka ofta är de individer som anses "bäst", genom t.ex. vissa meriter. Förädlingsavel bedrivs också ofta selektivt mot icke ursprungliga varianter, överypning som strider mot den naturliga variationen som i grunden finns hos en naturras. T.ex. används en hund som inte är tillräckligt "snygg" för att vinna på utställning, i betydligt mindre grad i aveln än en storvinnare, även om den förra hunden är nog så frisk och sund och den senare kanske visat sig bära på defekta, recessiva anlag.

En lantras som Samojedhunden karaktäriseras också av stor variationsrikedom utseendemässigt (dock inom ramen för de sibiriska urhundarna), därför kan intressena för att bevara en ursprunglig ras och samtidigt utsätta den för förädlingsavel (inom hundvärlden har det under 1900-talet handlat om att förändra utseendet efter vad som vinner i utställningsringarna) hamna i särskilt stor konflikt med varandra. Skall vi hålla oss inom rasens standard måste uppfödarna ta sitt ansvar och arbeta fram avelsprogram som riktar sig mot ett bevarande syfte. Att förädla och avla fram nya/främmande karaktärer hos en gammal ursprunglig sibirisk lantras är INTE rasavel utan börjar mer likna blandrasavel och/eller skapande av en ny ras. Ju mer hundarna typmässigt fjärmar sig från ursprunget desto mindre rastypiska blir de. Den breda naturliga typvariationen hos en ursprunglig hundras skall dock bevaras. Till den naturliga typvariationen hör inte den mängd typvarianter som tillkommit genom att selektera ytterligheter i exteriören och göra dem till avelsmål (ju mer desto bättre) vilket skett inom showaveln.

Varför inte bevara = utveckla?

Varför skall vi då inte vidareutveckla egenskaperna varken exteriört eller mentalt hos Samojedhunden/Polarhunden mot ökad ekonomisk attraktion? Anledningarna kan vara många. Ett av de främsta skälen är att rasen skall bevaras som ett levande Sibiriskt kulturarv och att de även i framtiden skall se ut och fungera som de gjorde tidigare. De sibiriska ursprungsimporterna skall vara förlagan till dagens Samojedhund. Till nytta för den aktiva människan som önskar en sund, uthållig kamrat i skog och mark, på fjället, i dragspåret och i andra hundsportssammanhang. Man vill naturligtvis att de skall fortsätta ha den sunda kroppsbyggnaden som möjliggör fria snabba rörelser och förflyttningar i skiftande hastigheter, tempoväxlingar och gångarter, man vill att de skall vara effektiva och goda arbetsdjur med en tydlig framåtanda, motivation och arbetsvilja. Kort sagt man vill att både yttre och inre egenskaper skall behållas som de en gång var. En annan viktig anledning är att rasklubben har enligt sina stadgar till huvuduppgift att bevara inte förändra de polara raserna som idag i sina ursprungsområden av olika anledningar är kraftigt utrotningshotade och eller helt försvunna. Ju mer/hårdare man selekterar, desto färre djur kommer att få avkomma i populationen. Vilket leder till en accelererande förlust av genetisk variation och ytterligare genetiska hot mot våra polara raser. I princip alla raser har varit utsatta för detta mer eller mindre mycket tack vare att man historiskt valt avelsdjur, främst hanhundar, efter vinster och framgångar i utställningsringarna vilket hjort att endast ett fåtal djur tillåtits gå i avel och periodvis har matadoraveln på framgångsrika utställningsvinnare varit ett faktum även i Samojedhunden. Alla föreningar borde sträva efter att motverka den genetiska förlusten inom rasen och samtidigt bibehålla den intakt (ursprunglig) och oförändrad.

Kan man bevara = Spara?

Kan man då "frysa" en ras eller grupps yttre och inre egenskaper? Nej, det kan man inte. Vid varje generation förändras genernas sammansättning. Storleken av förändringarna är kopplat till rasernas storlek och man kan säga att ju färre djur det finns i en ras, desto större genetiska effekter och förändringar får man. Det vi kan göra för att bromsa dessa effekter är att använda så många djur som möjligt i avel (dvs inte arbeta med för kraftig urvalsavel!). Naturligtvis ska djur som kan tänkas bära på genetiskt överförbara sjukdomar eller defekter inte användas i avel, men vi skall inte leta efter fel/problem som inte är ett utbrett problem i populationen. Vi måste också vara vaksamma och hålla ett öga på vad som händer i rasen. Man bör också övervaka egenskaper som att inte fertiliteten börjar minska, att mottagligheten för sjukdomar ökar, att andelen defekter ökar eller att rasens förmåga att utföra sitt traditionella arbete försämras, osv. I och med detta kommer det i dagens moderna samhälle att behövas en försiktig selektion för att kunna bibehålla de egenskaper som en gång skapade dessa raser. En sådan selektion kan inte ske om raspopulationens djurantal inte nått ett betryggande antal djur/individer. Mer om vad en livskraftig djurstam anses vara finner ni under fliken "Populationsgenetiska variation". KLICKA HÄR.....

Hur gör man?

Hur kan vi då nå målsättningen att avelsarbetet skall orsaka så liten genetisk förlust som möjligt? Vi har pratat om att man skall använda så många djur som möjligt i avelsarbetet. Naturligtvis stämmer detta men det finns några saker som är viktiga att beakta. Inom avel och förvaltning av olika raser av tamhund har det historiskt sett varit vanligt att ett färre antal handjur än hondjur selekteras för avel inom en sluten raspopulation. En av de stora orsakerna till detta är troligtvis att en vinstrik hanhund lätt blir eftertraktad som avelshund bland ett stort antal tikägare, varför denna hanhunds gener snabbt blir överrepresenterade inom populationen jämfört med tikarnas gener eftersom ett så stort antal valpar inom populationen kommer att ha gener från en och samma hanhund. Här bör varnas för att sätta likhetstecken mellan vinstrik och god avelshund. En hund är inte nödvändigtvis en bra avelshund bara för att den bär många vinster och fina titlar, frågan är ju om han dessutom ärver ner sina goda egenskaper till sin avkomma? För att ta hänsyn till problemet med överrepresenterade hanhundar i aveln brukar man tala om något som kallas effektiv populationsstorlek (det är inte enbart könskvoten som påverkar den effektiva populationstorleken, men det är den vi berör här). En ras effektiva populationsstorlek är helt enkelt ett sätt att uppskatta och tydliggöra skillnaden mellan tillgången till antalet individer i en ras och och det sätt dessa individer utnyttjas i avelsarbetet (P E Sundgren). Om inte samtliga individer utnyttjas i avel blir naturligtvis den effektiva populationsstorleken lägre än det faktiska antalet djur som finns i rasen.

Varje urval som vi som hundägare använder oss av kommer att begränsa avelsbasen eftersom vi kommer att gynna sådana individer som vi av någon anledning favoriserar. Dessa individers gener kommer att bli överrepresenterade i kommande generationer. Det är därför det är så viktigt att inte ett och samma djur blir överanvänt. Avkommorna efter en och samma individ bör begränsas till fördel för fler djur (individer) i avel vilket långsiktigt gynnar populationen. Selektion som är absolut nödvändig är t.ex. att gallra bort djur som bevisligen bär på ärftliga allvarliga hälsodefekter, missbildningar eller på djur som på annat sätt är direkt olämpliga för avel. Exempel på urval som inte får ske inom populationen/genbanken är selektering för endast vit färg, större kvantiteter päls, endast svarta nosar, ett lugnare eller mer lätthanterligt (fysiskt mindre krävande hund) temperament eller ett utseende/anatomisk konstruktion som ter sig främmande inom rastypen med utgångsläge från den hundtypen som etablerade rasen i västvärden och den funktion dessa hundar skulle fylla, m.m. Vi skall inte skapa en ny hund/ras och inte heller en modern variant av den, utan vi skall bevara Samojedhunden i sin ursprungliga form och för den funktion den en gång var ämnad till. Vilket vi idag bland annat åstadkommer genom att bevara slädhundens kvaliteter (anatomi, egenskaper, polar överlevnads karaktär/polara egenskaper, .m.m) inom ramen för rasstandarden som beskriver utseendet av den hundtyp som grundlade rasen i västvärlden, då det var dessa tidiga hundars utseende som stod som förlaga till upprättandet av standardtexterna. Vilket leder till ett bevarande av det sibiriska kulturarvet.

Efter en tids arbete med en ras och ett antal generationers avkommor är det viktigt att titta på hur den gruppen hundar som finns idag representerar de djur som man en gång började med. Följer vi fortfarande rasstandarden? Håller sig dagens hundar inom samma ram som dåtidens hundar? Om inte så har det skett en genetisk drift till nackdel för bevarandet och förvaltandet av rasen. Har det skett en genetisk drift i utseende och/eller försämrade egenskaper för funktionen och överlevnaden bör de individer som uppvisar dessa drifter gallras bort ur avelsarbetet. För att reparera/återskapa det vi människor än gång har förstört genom selektiv avel på fel egenskaper är det viktigt att fortfarande också ta hänsyn till den genetiska variationen och inte bara använda ett fåtal av de absolut bästa individerna. Vi bör fortfarande använda så många individer som möjligt i avel genom att använda hundar som är bättre än genomsnittet. Det är också av vikt att vi tar tillvara på alla ursprungsdjur och att deras ättlingar är jämt fördelade i dagens generation. Om så inte är fallet kan det behövas åtgärder för att begränsa överanvända linjer/individer och stödja linjer som inte fått samma spridning. Våran ras har genom åren genomgått ett antal flaskhalsar, det vill säga perioder där antalet individer varit mycket lågt under en tid av olika anledningar. En flaskhals består i det faktum av att även om man förökar upp gruppen i antal kommer den i alla fall endast att innehålla de gener som den ursprungliga gruppen hade när antalet djur var som lägst. Ny genetisk variation är inget man lätt återskapar, utan är den förlorad så är den det för lång tid. Det enda sättet att få ny genetisk variation i en grupp djur är genom sk mutationer, eller förändringar i arvsanlag som dyker upp nu och då med en viss frekvens. Dessa mutationer är för det mesta skadliga eller neutrala (har ingen effekt, positiv eller negativ) snarare än positiva. Anledningen till det är att evolutionen har, under lång tid, testat genernas sammansättning och de förändringar som har skett som har varit positiva har tagits till vara över tiden och förfinat resultatet. Ju längre detta har pågått desto lägre blir sannolikheten att nya mutationer, förändringar i arvsanlag, är en ny positiv förändring som evolutionen inte har stött på tidigare och ju högre är sannolikheten att den nya förändringen ändrar en redan utprovad variant till något sämre, särskilt hög är risken att tappa egenskaper viktiga för rasen om selektionstrycket på de rasspecifika egenskaperna uteblir. Ett annat sätt att få in ny genetisk variation är att föra in nya djur av annan ras, sk inkorsning. Inom aveln av de raser som bevaras och förvaltas genom föreningen Svenska Polarhunds Klubben skall raserna bevaras åtskilda och det skall inte ske någon inblandning av annan ras, om det inte är tvunget av djurskyddsmässiga skäl eller för att rädda rasens överlevnad. Blir detta aktuellt så är det en fråga för framtidens rasentusiaster att ta ställning till.

Vi skall undvika att sätta etiketter på hundar som göra att de på automatik sållas bort ur avel. Idag är det tex modernt med massa olika häslotester av olika slag, såväl undersökningar som DNA kartläggningar. Undvik att "leta" fel hunden om den inte är fysiskt sjuk. Alla levande varelser bär på både friska och till viss del skadade gener. Om vi undersöker allt som går så får vi inte en friskare ras, utan det de leder till är att mängder med viktiga avelsdjur utesluts ur avel för att vi satt en etikett på dem med något som populationen inte har problem med. Den duktiga genetikern Per-Erik Sundgren sa en gång att ibland är det bättre att avla på ett defekt djur då det nödvändigtvis inte nedärver sin defekt än att avla med för snäv genetisk variation. Han menade att snäv genetisk variation i sin tur istället kommer leda till uppkomster av sjukdomar och defekter vi tidigare inte sett. Kartläggning av eventuella olika sjukdomar skall endast göras den dagen en ras anses ha ett utbrett problem med det i populationen. Tyvärr tror den okunnige att ju fler tester vi gör på våra hundar desto friskare djur får vi, men tyvärr leder det istället till motsatsen. Vi måste sluta leta fel och sätta etiketter på våra hundar och istället säkerställa den genetiska variation och om så behövs tillföra mer genetisk variation. Med etiketter menar jag exempelvis att man undersöker en hund som pga av systemet klassa som "sjuk" fast den inte är sjuk fysiskt, men pappret du får i din hand säger att hunden är "sjuk".

Fört Samojedhundens del finns det fortfarande möjlighet att hämta in nya founders direkt från urfolken i Sibirien om dagens avelsföreningar i västvärlden bara underlättar för våra uppfödare att mönstra in dessa i våra stamböcker. Det finns både vita och flerfärgade hundar i Sibirien idag av rätt typ att mönstra in i den registrerade populationen tex.


In situ och Ex situ bevarande

Arbetet med att bevara uråldriga rasers genetiska resurser kan delas upp i två övergripande områden:

In situ bevarande- bevarande i dess naturliga livsmiljö, dess ursprungsmiljö.

Ex situ bevarande- bevarande utanför ursprungsmiljön.

- Vid ex situ krävs selektering av de ursprungliga egenskaperna, funktion och polara egenskaper

för att de skall bevaras.

- Vid ex situ kan arter förändras om inte särskild hänsyn tas vid selektering. Därför är avel utanför artens ursprungsområde en fara för dess bevarande status om inte särskild hänsyn tas.

Många av de uråldriga arbetande raserna hålls idag världen runt varierat in situ och ex situ. Den västerländskavlade Samojedhunden hålls idag allt oftast i ex situ av samhällsstrukturella skäl. Flera hundraser används som arbetshundar främst till drag, jakt, vallning och andra bruksändamål. Och samtidigt används många individer främst som "sporthundar", dvs. ex situ, där man inte på ett naturligt sätt tillvaratar rasens specifika egenskaper genom den miljö de lever i, utan här krävs en särskild selektering för att bevara dessa egenskaper och ta tillvara på rasens ursprungliga funktion. Vid en Ex situ situation måste man i avelshänseende vid bevarandeavel ta hänsyn till att avelsbasen för de naturliga egenskaperna som i in situ automatiskt bevaras genom livsmljön och att hunden inte är arbetslös (används i praktiskt bruk)är tillräckligt stor och att tillräckligt många individer inom en ras selekteras och används till det de en gång utvecklades till.

I dagens förvaltning av de polara raserna försöker man eftersträva snarlika faktorer som krävdes i ursprungsområdet vid avelsselekteringen, både vad gäller utseende och egenskaper, detta för att förvalta och bevara raserna för framtiden, många hundar hålls mycket utomhus både såväl under sommar som vinter, vilket de också trivs utomordentligt med, samt att de också brukas till den uppgift de en gång var skapta för. Rasklubben har bland annat utarbetat brukstester speciellt utformade för polarhundar, de utbildar kontinuerligt exteriördomarna i vad som är karaktäristiskt för en polarhund vilket är bra men verkar tyvärr inte göra så stor skillnad då domarna än dock dömer som de vill i ringarna efter eget tycke och smak. Många medlemmar i rasklubben använder sina hundar till det de en gång var tänkta till, om än idag i hobby och sportform. Det enda sättet att bevara en polarhund är att använda den som polarhund.

Våra Polarhundar har utvecklats i ett alldeles speciellt sammanhang och anpassats utifrån en särskild livsmiljö, vilken har gett ett alldeles särskilt selektionstryck som tillsammans med brukarnas avel har format rasernas utseenden och beteenden samt naturligtvis deras speciella särdrag. Djuren formas av och för en särskild djurhållning, avel/inavel och foderval, tillförsel/tillgång. Selektionen av vilka djur som skulle få avkomma byggde naturligtvis på ändamålsavvägningar beroende av användningsområdet, men också på mer subjektiva beslut. Polarhundarna har därför till skillnad från exempelvis många mer kultiverade hundraser inte tillkommit inom medvetet planerad inavel. Systematiserad avel i slutna stamböcker har kommit till i västvärlden först under senare hälften av 1900-talet. Att bevara dessa raser under mer standardiserade förhållanden utanför det ursprungliga produktionsområdet ändrar selektionstrycket, vilket också leda till att djuren kan förändras. Möjligen kan man i realiteten med ett medvetet avelsprogram bevara många karaktäristika drag hos rasen, men helheten är sannolikt inte möjlig att bevara utanför ursprungsområdet och utan påverkan av den äldre djurhållningen och produktionen, detta mycket på grund av att många uppfödare idag inte är helt enhetliga i sin avelsplanering och sina avelsmål. Idag avlar många uppfödare enkelriktat för ett utseende som tilltalar det personliga tyckandet och/eller till sällskap utan att beakta rasens polara särart varken i exteriör eller egenskaper.

Ett traditionellt hållande av djur in situ skapar förutsättning för en kontinuitet av det selektionstryck som ursprungligen skapade självahundtypen som senare kom att kallas för en rasen. Utifrån samhälleliga och klimatologiska förändringar skapas också förändringar av landskapets utseende, flora och fauna varför även de ursprungliga livsmiljöerna och selektionstrycket förändras. Ett in situ bevarande kan därför eventuellt leda till att lämpliga livsmiljöer inte finns kvar i de ursprungliga geografiska områdena utan att förutsättningar istället finns på andra lokaliteter. Detta är ett avvägande som bör hanteras nogsamt vid planläggningen av ett in situ bevarande.

Idag får vi nog vara överens om att vi försöker bevara rasen i ex situ men med skapade krav och provsystem där vi försöker återskapa en viss del av det som gav avtryck på selektionsvärdet hos hundarna i dess ursprungsområde. Att bruka dem som arbetskamrater i friluftslivet framför släde och pulka är också ett sätt att återskapa en liknelse av in situ miljön.


Avelsmål och urval

Samojedhunden har formats av "naturligt urval" under en tid då de starka, friska och intelligenta överlevde och fortplantade sig. Rasen utvecklades spontant genom att individerna inom ett begränsat område med likartade betingelser parade sig med varandra. En riktigt genuin sibirisk lantras. De fick ofta klara sig bäst de kunde, i perioder hade man tillräckligt med mat att man kunde utfodra hundarna och under andra perioder/säsonger överlät man försörjningen åt hundarna själva. Under dessa perioder sågas ofta flockar av dessa hundar jaga tillsammans. Dessa hundar hade sitt berättigande genom att främst vara ett redskap i dessa polara folks dagliga överlevnad och försörjning då de tjänade dem som jägare, dragare, väktare och mer sentida på sina håll som renvallare. Hunden var ett nyttodjur. Det var dessa urvalsprinciper som gällde för dåtidens polarfolk. Om inte dessa villkor uppfylldes togs hunden/hundarna bort på ett tidigt stadium. Hunden var ett arbetsredskap och det fanns inte utrymme för sentimentalitet. Urvalet blev så nära det naturliga som möjligt. Endast de bästa exemplaren fick överleva och gå i avel.

Urvalet av avelsdjur varierar mellan raser beroende på hur avelsmålen ser ut för respective ras. De avelsmål som finns uppsatta för raser med bevarande status så som Samojedhunden och övriga polarhundar handlar om att bibehålla sådannna egenskaper rasen ursprungligen var avsedd att ha samt att bebehålla rasens genetiska variation. Här bör individer väljas ut till avel som uppvisar egenskaper som är typiska för respektive ras (egenskaper som gynnar prestation och arktisk överlevnad). Individer som är icke-typiska (saknar rasens särart och specifika egenskaper) eller uppvisar någon form av defekt eller sjukdom bör inte tas med i avelsarbetet. Dessutom handlar avel med denna typ av hund inte om att uppnå ensidiga skönhets framsteg. Då rasen i många år har degenererat på grund av enkelriktad showavel så är det idag kanske frågan mer om ett restaureringsarbete än ett renodladat bevarande. Vi behöver selektera de hundar som bättre än genomsnittet för att återskapa de egenskaper som gått förlorade i många linjer. Rasens prestationskapacitet har minskat kraftig bara de senaste decennierna. LÄS MER HÄR....

Förutsättningen för att kunna upprätta ändamålsenliga avelsplaner är att man har "god kännedom om den ras man har att göra med, t.ex. djurantal, besättningsstorlekar, geografisk spridning, egenskaper och särdrag, användningsområden och tidigare historia". Utan stor kunskap om rasens unika drag, karaktär, egenskaper och en god förvaltningsplan riskerar vi att unika både exteriöra och mentala egenskaper förloras för alltid.

För att främja funktionen och arbetsegenskaperna bör uppfödare uppmuntras till avel med livliga, vänliga, något hörsamma, orädda och energiska hundar. Samojedhunden skall vara en relativt snabb och uthållig draghund som kommer bra tillrätta både på kortare och längre distanser. Med sin arbetsvilja och snabba uppfattnings- och reaktionsförmåga är den brukbar även för en mängd andra olika uppgifter. Den skall vara företagsam, initiativrik och framåt, visa intresse för självständigt arbete och koncentrationsförmåga vid enskilda uppgifter. Den skall ta för sig av nya upplevelser och bekantskaper.

Avelsarbetet med Samojedhunden bör främst inriktas på att behålla rasen ursprunglig och naturlig, med god hälsa och fertilitet, lång livslängd, bibehållna polara egenskaper för överlevnad och arbete i arktiskt klimat, en stabil mentalitet och en god bruksduglighet.

Med fysiskt sunda hundar menas en sund konstruktion med hög hållbarhet - frisk, rörlig, stark, snabb, uthållig och robust - och som kan röra sig länge i olika gångarter, ej grov och klumpig. En sund konstruktion omfattar också en naturlig könsfunktion - hanhundar med normal könsdrift utan överdriven hanhundsagressivitet, tikar med regelbundna löpningar och parningsvillighet samt instinktsäkra tikar som inte har problem med att ta hand om och uppfostra sina valpar.

Samojedhunden skall ha goda draghundsegenskaper där också den naturliga viltinstinkten är en del av de egenskaper som utgör grunden för draghundsanlagen som skall finns tillsammans med framåtandan, viljan att lägga sig i selen, gå på mod, uthållighet trotts fysiska och psykiska påfrestningar, m.m. Hunden skall dessutom vara smidig och relativt lätt och luftig i sin kroppsbyggnad (inte överdrivet kompakt), konstruerad så att den inte drar på sig onödiga förslitningsskador. Grova och/eller allt för kompakta hundar, stora maffiga fronter (stora förbröst) eller liknande hör inte rastypen till då det genererar ökat slitage på leder och ligament. Den skall också kunna koppla av och ägna sig åt annat när draghundsarbetet är avslutat. Samojedhunden är i huvudsak draghundar (historiskt också jakthundar) men fungerar också inom de flesta andra hundsporter, samt skall vara en fantastisk familjemedlem hos den aktiva ägaren.

Med exteriört goda hundar menas i ett rasförvaltnings perspektiv typmässigt goda hundar. Begreppet typ avser summan av de detaljer som tillsammans utgör rasen Samojedhund och som klart skiljer den från varje annan ras. Samojedhunden är en naturlig och ursprunglig ras med en naturlig variation i utseende innanför ramen för det som anses naturligt. Överypning och/eller extrem exteriör hör INTE till denna naturliga variation i utseende inom rastypen. Samojedhunden skall vara en typisk arktisk spets med hållbar benstomme och starka muskler. Rastypen är sedan gammalt förknippad med ett kulturhistoriskt värde vilket både rasklubbar, uppfödare och exteriördomare bör slå vakt om. Samojedhundens polara egenskaper för funktion och arbete i arktiskt klimat tillsammans med det klassiska typmässiga utseendet är dess raskaraktäristiska attribut.


Vem bär ansvaret?

Ja vem bär då ansvaret? Det absolut största ansvaret torde ligga hos uppfödarna att förvalta rasen i rätt riktning och likaså bör en stor del av ansvaret ligga hos rasklubben att höja sin röst och tydligt tala om för kennelklubbar och utställningsdomare när rasen är på väg åt fel håll, där den genetiska driften för dem längre och längre ifrån de rasspecifika karaktärer och det användningsområde rasstandarden beskriver.

  • Ansvaret att föda upp friska, ursprungliga, funktionella, ändamålsenliga och rastypiska hundar ligger hos uppfödarna.
  • Ansvaret att utveckla och testa sin hunds funktion (deltagande bruksprov) och exteriör (deltagande i utställning) ligger hus hundägaren.
  • Rasklubben bär ansvaret att tillgodose behovet av bruksprov med tillräckligt höga krav på snittfart för att utvärdera hundarnas kapacitet sinsemellan. De ansvarar för att uppmuntra deltagande på dessa prov som testar de så viktiga egenskaperna för Samojedhunden. Polarhundsdragproven bidrar också till att kunskapen och förståelsen för de polara egenskaperna uppmärksammas och tillvaratas.
  • För att exteriören skall följa den funktion som rasstandarden beskriver vilar ett mycket stort ansvar på utställningsdomarna. Men i slutänden är det uppfödarens ansvar att använda rastypiska hundar i sin avel och inte hundar bara för att de vinner på utställning.

Att komma ihåg är att det urval vi idag gör bland både uppfödare och exteriördomare kan som genetikern Per-Erik Sundgren sagt ta upp mot 100 år innan vi ser de verkliga resultaten/verkningarna av på populationsbasis.

Källor:

  • Bevarande av de svenska lantraserna, populationsgenetiska och molekylärgenetiska metoder. AV: Sandra Magnusson. SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. 2010.
  • Lantraser i genbank. Text: Tove Ekman. Jordbruksveret.
  • Handlingsplan för långsiktigt uthållig förvaltning av svenska husdjursgenetiska resurser under perioden 2010-20120.
  • Med flera.
  • https://www.samojed.sphk.se/images/lashornan/SAMOJEDHUNDENS_HISTORIA.pdf
  • https://www.samojed.sphk.se/images/lashornan/SAMOJEDHUNDEN_GENOM_TIDERNA.pdf
  • RAS - rasspecifik avelsstrategi Samojedhund 2013.
  • RAS - rasspecifik avelsstrategi Samojedhund 2021.