Ett Sibiriskt kulturarv

Samojedhunden utgör ett Sibiriskt kulturarv vars funktion och ändamålsenlighet i egenskaper och konstruktionen utgör ett kynologiskt värde. Våra ursprungliga raser (lantraser) har utvecklats till följd av en lång tids anpassning till vissa geografiska områden, miljöer och klimatiska förhållanden likväl som människan under tusentals generationer på ett naturligt sätt format dem för ett visst bruk/funktion för människan med särskilda fysiologiska krav. Samojedhunden är en uråldrig ras med en mångtusenårig historia. Den registrerade Samojedhunden uppkom genom att man tog tillvara på en befintlig typ av hund inom ett visst geografiskt område i Sibirien.

Klicka på bilderna ovan för att se dem i större format.

För att läsa mer om Noho klicka på filen ovan.

När det är uråldriga arbetande raser vi har att göra med så blir avelsläran mer komplex än hos en ren sällskapsras. Hos en urhund och brukshund räcker det inte med att den utseendemässigt liknar det utseende rasstandarden beskriver utan den skall också ha en fysiologisk sammansättning som gör den robust, tålig och hållbara vid långvarig fysisk och psykisk påfrestning.

Samojeden tillhör enligt FCI grupp 5 spetsar/urhundar och återfinns under sektion 1 slädhundar. Samojedens typiska särdrag utgörs av dess anpassning för överlevnad och fysiskt arbete i arktiskt/subartiskt klimat. Rasens användningsområde är enligt rasstandarden släd- och sällskapshund. Förankrat i den historiska kartläggningen så är samojeden en polar-brukshund. Ansvaret för rasen ligger under specialklubben Svenska Polarhundklubben (SPHK) och dess rasklubb för samojedhund.

Ur Sveska Polarhundklubben, SPHK, stadgar från 2008:

§ 1 Mål: "Främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt samt exteriört fullgoda rasrena polarhundar. Att bevara och utveckla rasernas specifika egenskaper och verka för utveckling av praktiskt bruk av dessa raser som bl.a. draghundar."

Vilket innebär:

• Främja avel av mentalt och fysiskt sunda hundar. De ska vara bruksmässiga samt exteriört fullgoda rasrena samojeder. Vi skall bevara en hel samojedhund inte bara delar av den.
• Att vi både fysiskt och mentalt skall bevara samojedhunden, inte förändra eller göra om rasen.
• Att vi skall bibehålla rasens polara egenskaper i funktion, anatomi och mentalitet = Polarhund.
• Bevara och utveckla samojedhundens specifika egenskaper. Det som gör rasen unik och skiljer den från andra raser. Dess polara egenskaper och anlag för brukbarhet.
• Att bevara de rasspecifika mentala egenskaperna.
• Verka för utveckling av praktiskt bruk av samojedhund som bl.a. draghundar. Vilket innebär att bevara de allmänna anlagen för brukbarhet samt specifikt draghundsanlagen i avelsselekteringen.
• Samojeden skall vara ett naturligt val för den aktiva och friluftsälskande valpköparen.

Man skall ha respekt för vad hunden är ämnad till och för vilket arv den bär på!!!

Idag har vi hundar mer som familjehundar och till aktivt bruk mest för nöjes skull, så kallade sporthundar. Det gör att vissa av de Sibiriska, polara och subpolara urgamla raserna har svårt att överleva oförändrade med sitt arv intakt. Men som tur är har våra polarhundar en naturlig plats även i det moderna samhället som turhud i friluftslivet och kommer till sin rätta och brukas till det de är ämnade för. Hunden som djurart är inte utrotningshotad och trotts att vi både i Sverige och andra länder ständigt verkar sätta nya rekord i antalet nyregistrerade hundar är framtiden oviss för somliga av våra uråldriga arbetande spetshundar från de nordliga polara och subpolara trakterna. Detta gäller i stort sätt alla våra polara raser, samojedhunden inräknat. Samojedhunden som varit jakthund på allt slags förekommande vilt, från ekorre till isbjörn och dragare över oändliga distanser går tack vare dagens övertypningen inom utställningsaveln och försummandet av dess arbetsegenskaper, polara egenskaper och överlevnadskaraktär en oviss framtid till mötes. Det är en fara för våra arbetande raser när avelskriterierna inom vissa linjer mer och mer går mot selektering för utställning eller sällskaps avel.

I och med att väldigt få människor efter det att rasen etablerades i västvärlden under lång tid inte ägnade sig åt den typ av arbete som dessa hundar varit ämnade för fanns inte längre något praktiskt användningsområde för sådana raser av polar och subpolar karaktär. Samojedhundens och hans kusiners räddning ligger i det idag ökande intresset för draghundskörning i tur och tävlingsform där dessa raser kommer till sin fulla rätt.

Ett exempel på hur raser till och med kan dö ut om/när de blir arbetslösa är den gamla svenska Dalbohunden. En förändrad djurhållning med färre lösgående djur blev Dalbohundens dödsstöt. Dalbohunden var en stor, mastiff liknande hund som är mycket mytomspunnen. Vi har inte haft någon annan så stor och kraftfull svensk hundras och de sista försvann för ungefär hundra år sedan. Sista bilden på vad man tror är en Dalbohund är tagen 1905. Att den försvann hade olika orsaker, men framför allt berodde det på att lösdriften av boskap blev allt ovanligare. När hunden inte fick utföra de sysslor den var framavlad för blev den inte helelr särskilt trevlig, och under svåra tider hade man inte råd att hålla sig med stora hundar som åt mycket.

Ytterligare exempel på raser som går en oviss framtid till mötes tack vare att de blir mer eller mindre arbetslösa är bland annat den svenska gottlandsstövaren som används för jakt på hare och räv och är mest förekommande på Gotland. I och med att allt färre ägnar sig åt den typen av jakt kanske det i framtiden inte längre finns något användningsområde för en sådan ras, vilket hotar rasen och rastypens framtida bevarande och i värsta fall existens.

Många hundraser har gått igenom en flaskhals när de haft kritiska perioder. Bland annat gick världskrigen hårt åt många hundraser. För Samojedhundens del kan man till att börja med tänka sig att rasen förutom krigsårens påverkan redan innan genomgick en flaskhals genetiskt då den importerades till västvärlden från Sibirien på grund av att ett så pass litet antal hundar togs in och etablerade rasen. Ur ett litet antal founders (ursprungshundar) har rasen sedan spridits över världen. Ytterligare en genetisk flaskhals skulle kunna vara den kraftiga inaveln så kallade linjeaveln som dominerade hundavelsmetodiken under många år och som mest troligt lett till att man tappat stora delar av den genetiska variationen inom rasen.

Kulturarv är ett begrepp som omfattar en mindre grupp, folks kulturhistoria eller en hel nation i ett geografiskt område. Kulturarv kan också omfatta hela världens kulturella historia. Ofta används begreppet kulturarv även om artefakter från olika samhällen eller kulturer såsom bruks- eller konstföremål, dokument, byggnader och monument, m.m. K-märkningen är exempelvis avsedda att skydda föremål och miljöer av kulturhistoriskt intresse. Ofta innebär exempelvis lagskyddet att en byggnad inte får rivas eller förändras på sådant sätt att det kulturhistoriska värdet minskar. Ofta är det först i samband med att det kulturhistoriska värdet är hotat som det blir tydligt att det måste värnas t ex. vid en restaurering. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället. Nu är det ju i och för sig så att man inte brukligt K-märker hundtyper, hundraser men vi kan ta lärdom av detta arbetssätt för att förvalta våran uråldriga hundras, Samojedhunden, och bevara den inför framtiden.

Samojedhunden är ett avelsresultat som en mångtusenårig avel hos polarfolken framkallat, ett arv från svunna tider, ett arbetsredskap i vardaglig överlevnad för dåtidens Sibiriska jägare. Vi har fått ett arv från polarfolket, ett sibiriskt kulturarv som vi är skyldiga att förvalta och bevara på bästa sätt. Även framtidens människor och rasentusiaster skall kunna pressenteras samma bild av Samojedhunden så som den presenterades för människan i väst den dagen han anlände från Sibirien!!!!

Nya studier i rasernas ålder och ursprung har visat att Samojedhunden tillhör en av de 14 raser som kommit att klassas som absolut äldsta och mest nära vargen genetiskt vilket också bör ses som ytterligare en anledning till att bevara rasens ursprung, särart och det så rastypiska ursprungliga utseendet för eftervärlden.

Primitiva och oförädlade djur är viktiga att bevara. De utgör en värdefull genbank. Genom hög förädling minskar variationen i arvsanlagen och ökar risken för störningar. Med ursprungligheten följer en rik och mestadels opåverkad variation i arvsanlagen. Genbanken bevarar mångfalden av egenskaper för framtiden.

I strävan efter att bevara en uråldrig hundras/typ bör man slå vakt om den ursprungliga variationen inom rasen, det ursprungliga utseendet, egenskaperna för det ursprungliga arbetet och funktionen i arktiskt klimat, mentala och exteriöra egenskaper för överlevnad i arktiskt klimat, m.m. Skönhet i utställningsringarna bör få en underordnad betydelse.