Founders - rasens ursprungshundar

Ovan: Tsarfamiljen i ryssland som höll ett antal vita Samojediska hundar. De bidrog även till en spridning av rasen i västvärlden.

Samojedhunden är ingen ras vi skapat i västvärlden genom korsning, utan en uråldrig hundtyp som förekom inom ett visst geografiskt upptagningsområde i Sibrien. Mest troligt var det flera olika närbesläktade polarfolk som rasen så kallade founders (direktimporter från Sibrien) kom ifrån. Dessa kom inte från nån enhetlig liten grupp hundar, utan de hade ett spritt ursprung inomen ett avgränsat geografiskt område. Det förekom en naturlig variation i utseende och de var formade efter de krav som klimatet och arbetsuppgifterna ställde på dem. Tittar man på bilder från denna tid blir det snabbt ganska tydligt hur hundarna såg ut som stod modell för upprättandet av Samojedhundens standard. Man beskrev ett befintligt utseende. Här bör var och en läsa rasstandarden och titta på bilder av dessa hundar och fundera över om det verkligen är rätt typ av hund som vinner i våra utställningsringar. Många av dagens showvinnare har idag i utseende drivit allt för långt ifrån det utseende som rasstandarden faktiskt beskriver.

Ovan: Bilder på en hel del av rasens founder, de hundarna som rasen bygger på i grunden när den kom till västvärlden. För att ta del av bildtexter och mer infprmation kring dessa hundar besök det internationella Samojedmuseumet. Klicka här...

Vart kom de ifrån och hur såg de ut?

Detta är ingen lätt fråga att svara på, dock har en stor del av denna fråga redan avhandlats under tidigare stycken, bland annat under Polarfolken och deras hundar samt polarexpeditionernas inverkan på rasen. Men frågan som ofta diskuteras är ju hur såg de hundar ut och varifrån kom de hundar som ligger till grunden för våra dagars västerländska registrerade ras? Vanligtvis i den mesta litteraturen kring rasen brukar man tilldela äran att ha fött upp och skapat denna ras till de så kallade Samojedfolken i Sibirien. Men är det verkligen så enkelt? Det är väldigt lätt att glamorisera livet i Sibirien och bara välja och sortera vilken historia man vill berätta. Men för att vara ärlig mot rasen måste man gräva betydligt djupare för att hitta den riktiga sanningen. Till att börja med var ju Samojedfolket ett samlingsnamn för en stor mängd olika folkslag som bebodde västra Sibirien, dessa folkslag hade också en varierande mängd olika hundtyper och likaså varierade försörjningssättet från folkgrupp till folkgrupp. Alla hundar i västra Sibirien såg inte lika dana ut och en och samma hund användes heller inte särskilt troligt till en så vid mängd olika sysslor som många människor idag vill framhålla. Utan användningsområdet var beroende på människornas försörjningssätt, jakt och fiske folket hade behov av jakt och draghundar medan renfolken med stora hjordar tamrenar hade behov av renvallande hundar och de skogslevande mer bofasta folken hade ofta behov av jakthundar av olika slag. Så för att komma sanningen som allra närmast måste vi ta reda på från vilket folkslag och var geografiskt rasens ursprungshundar hämtades och vilka arbetsuppgifter var det mest troligt att de utförde?

Lite kort om tundran och taigans vida förekomst av Nordliga spetshundar.

Det har skrivits mycket om Samojedhunden och hans släktingars ursprung genom åren, tidiga dokumentationer finns framför allt gjorda av ryska kynologer där Prince Andrew Shirinsky-Shihmatoff redan på 1800-talet gav ut ett skrivet verk, ett album med bilder och beskrivande texter av många av de olika förekommande laika raserna i Sibirien (laika = spetshund) också kallade ryska huskys, bland annat beskriver han samojed laikan, ostjak laikan Vogul laika som alla kommer från västar sibirien och områdenna kring ural, ob- och yenisejfloden mm (områden som många ursprungshundar till dagens Samojedhund hämtades ifrån). Dessa laikor kom från snarlika områden och mycket troligt legat till grund för dagens Samojedhunds population. Genom åren har dessa hundar ömsom betraktats som nationalskatter och ömsom setts som ett föråldrat transportmedel av ryssarna. Idag är dessa varierande förekommande laikatyper av hundar åter igen betraktade som nationalskatter i Ryssland och Sibirien.

Vid den tidpunkt då dessa hundar av ryssarna började plockas från urfolken och exporterades vidare till västvärlden fanns det inga raser i den mening en hundras har i dag. I norr fanns bland annat de polara och subbpolara jägarfolkens jaktspetsar av varierat utseende och för varierat ändamål, ömsom som renodlade jaktspetsar och ömsom som jakt och draghundar som användes för att resa och förflytta sig. Dessa kunde regionalt vara tämligen enhetliga, beroende av jaktmetoder och övriga användningsområden, den genetiska isoleringen samt de geografiska förhållandena. Ramarna var vida för dessa nordliga varianter av spetshundar, från barrskogsbältets spets och tundran och ishavskistens lättare hundtyper jakt och draghundar, stora och tunga slädhundar (malamuter och grönländska hundar) till den lilla lunnehunden i längst i väster. Variationsmönstret är säkert av mycket gammalt datum, vilket också kan sägas om den regionala typinriktningen. Trotts att den Isländska spetsen (isländsk fårhund) skiljdes från sitt ursprung redan för tusen år sedan, har den ännu omisskännliga släktskapsdrag med bland annat norsk buhund och norrbottenspetsen. Genom de olika påverkandefaktorerna finns det dock en bestämd tendens. Storleken tilltar österut; även om också norden haft storvuxna spetshundar, vilka utkristalliserats i raserna jämthund och karelsk björnhund. Också kalottområdet har haft stora spetsar, men den mindre och lättare hunden gynnades allt oftast av den breda massan jägare.

Variationen bland de nordliga spetsarna över kalottområdet var skiftande, folken hade kontakt med varandra och hundar korsades inte sällan med grannfolkens hundar. Förståelsen kring detta gör att vi idag vet bättre än att bara enkelriktat hävda grupper ur Samojedfolket och deras förekommande varianter av spetsar som intressanta objekt i forskningen och kartläggningen av dagens Samojedhunds ursprung. Visserligen kallar vi dessa hundar idag för Samojedhund, men detta utesluter inte det mest troliga att även andra polarfolks spetshundsvarianter ingått i etableringen av dagens hundpopulation. Inte minst ostjakernas hundar som blandat med Samojediska hundar användes som dragare till expeditionerna. Kanske också fler närsläktade folkslags spetshundar bör tas i beaktan så som exempelvis Manser och Voguler som levt i samma område som de samojediska folken, med flera. Men gemensamt för dagens Samojedhunds population ligger nog mest troligt i att den typ av spetshund som ligger till grund för rasens etablerande främst var uppfödda för jakt och dragändamål med ett litet inslag av den mindre renvallande typen i ett eller kanske två exemplar av ursprungshundarna.

Vi kan här konstatera att:

• En enhetlig och snarlig typ men ändå en brokig skara av spetshundar förekom över hela det nordliga kallott området.
• Mindre geografiska skillnader förekom.
• Utseendet skiftade beroende på användningsområdet, små hundar användes som renvallar och trädskällare. Jakthundarna ökade i storlek beroende på det byte som skulle jagas och de större hundarna finner man bland de hundar som användes som dragare och packdjur.
• Olika kulturer hade olika varianter av den nordliga spetshundstypen beroende på försörjningssätt, vissa var jägare och fiskare medans andra var renskötare. Om än dock relativt sent i historien

Vilken förhistorisk ur-kultur härrör dessa hundars ur-förfäder ur? Och vilka sentida polarfolks urkulturer är intressanta?

Nu har det ordats en hel del kring de varierande Samojediska och Ostjakiska kulturerna, försörjningssätten och de varierande behoven av hunden hos respektive folkslag, likväl som typvariationen mellan hundarna. Men om vi nu går ännu längre tillbaka i tiden, flera tusentals år hittar vi en intressant händelse i historien. De nutida, sedan hundratal år tillbaka i tiden, kända polarfolk och deras kulturer vandrade in över Sibirien relativt sent i ´historien. Detta väcker naturligtvis frågan att fundera över ur vilken ur-kultur härrör våra dagars Samojedhunds stamfäder?

Innan vi helt besvarar frågorna kring vilken Samojedisk, Ostjakisk och närsläktade kultur hundarna härrör ur så bör vi först föra en diskussion kring om våra hundars förhistoriska förfäder verkligen kom till Sibirien med de så kallade moderna polarfolken (vilket är en relativt sentida händelse i det historiska flödet) eller om de kanske redan fans hos den ursprungliga uraliska/sibiriska urbefolkningen som redan fanns där långt innan de nutida folkslagen vandrade in över sibiriens taigor, tundror, kustområden och in längs flodsystemen?

Det är inte helt otroligt att tänka sig att hundarna redan fanns hos dess förhistoriska urbefolkningar då dessa anses varit jakt och fiskekulturer. Det finns också lämningar i form av arkeologiska fynd och hällristningar som visar på att hundar både vid jakt och som dragdjur förekom redan tusentals år innan de nutida folkslagen vandrade in över Sibirien. Fynden efter draghundar skall vara så gamla som 7000 år enligt ryska arkeologer, likaså är hällristningar som tyder på användandet av drahghundar så gamla som 4000 år. Vissa etnologer menar också att grupper ur de Samojediska folken skall ha lärt sig hundkörning först när de anlände till de nordligare breddgraderna av den urbefolkningen som då redan fanns i områdena. Kanske är detta ett tecken som tyder på att de samojediska grupperna som flyttade in över tundran och assimilerades med dåtidens urbefolkning också kom att ärva deras hundtyp och deras sätt att använda dem vid jakt och transport. Så här långt tillbaka i historien var fortfarande de samojediska folken främst jägare och fiskare. Här kan vi också fundera över om dessa samojediska folkslag som assimilerades med dåtidens urbefolkning i de Sibiriska trakterna kanske också eventuellt hade egna hundar med sig söder ifrån som också i sin tur kanske kom att assimileras med den ursprungliga hund populationen hos de förhistoriska sibiriska urfolken eller så ärvde de bara helt enkelt den befintliga hundpopulationen. Vi vet att de flesta av nordkallottens kulturer är nära knutna till hunden på många ställen i litteraturen och kommit att klassas som etablerade hundkulturer. Intressant I denna diskussion är också att nutida DNA-forskning visat på att dagens Samojedhund är en av de 14 raser som står vargen som allra närmast. Likaså visar den moderna DNA forskning (Peter Savolainen) att dagens samojedhund är av Sibiriskt ursprung.

Så vilket folkslag som skall tilldelas Samojedhundens förhistoriska uppfödare, ursprung och etablering är inte helt tydligt, men mycket tyder än dock på att det mycket troligt var Sirtja och andra förhistoriska sibiriska urbefolkningar som bär en stor del i våra hundars tidiga ursprung då mycket troligt både folken och deras befintliga hundpopulationer mer eller mindre assimilerades med de invandrande folken som vi idag mer vanligt känner och hör talas om i historiska Sammanhang kring Samojedhunden. Här kan vi hålla bland annat följande i minnet:

• Den förhistoriska tiden är svår att bestämma. Mycket kring denna tid kan vi bara gissa oss till och dra slutsatser kring utifrån exempelvis arkeologiska lämningar, hällristningar m.m. Vi kan här i vart fall vara ganska säkra på att hunduppfödningen under denna tid aldrig handlade om ett visst utseende utan enkom handlade om praktiskt bruk och att hundarna skulle kunna jobba för människan.
• Sirtja (vissa samojediska stammar berättar om detta folk i sina berättar traditioner så när som bara ett antal generationer tillbaka i tiden) kan mycket troligt ha en stor betydelse i våra dagars Samojedhunds ursprung.
• Jakt och fiske kulturerna ligger bakom våra hundars uppkomst.
• Eventuellt kan de samojediska och Ostjakiska hundpopulationer ha assimilerats med de befintliga hundpopulationerna hos de ursprungliga folken i Sibirien som även de var jakt och fiske kulturer.
• Den förhistoriska tiden i Samojedhundens historiska kartläggning är dock dunkel och svårbestämd.
• Dunkel och svårbestämd är också den tiden ända fram tills människan började ägna sig åt att skriva om och avbilda det de såg.

När vi kommer så långt fram i historien som till den tiden då de Samojediska och Ostjakiska folken med flera är väl etablerade i de Sibiriska områdena kommer vi till frågan ur vilken Sibirisk kultur härrör våra dagars hundar ur. Mycket tyder på att de främst kommer från jakt och fiskefolken med ett litet inslag av någon renvallande variant. Ursprungshundarna kan mycket troligt ha kommit ur samojediska och ostjakiska hundpopulationer men också med ett litet inslag av andra polarfolks hundtyper. Bland annat finns eventuellt också spår efter Grönländskt hundblod i dagens Samojedhund i och med att även Grönländska hundar förekom i polarforskarnas team tillsammans med de sibiriska hundarna, dessa olika hundtyper kom också att paras sinsemellan, vart efter avkommor till dessa kom till bland annat Norge, Sverige och England och utgör en del av grundstammen i den äldre populationen av rasen.

En allmän diskussion kring stamfäder, typ, ursprung och användningsområden.

De slutsatser jag här drar är grundade på de litteraturstudier jag gjort kring förekomsten av olika spetshundstyper i västra Sibirien kring sekelskiftet 1800-1900-talet och vilka folkslag som höll hundar för olika ändamål och sedan också tittat på varifrån geografiskt och från vilka folkslag ursprungshundarna kommer ifrån? Varifrån hämtades exempelvis expeditionshundarna och från vilka områden hämtades de importer som togs direkt från Sibirien av uppfödare i västvärlden? Hur såg hundarna ut i dessa regioner? Detta är intressant då den variationsrikedom som fanns bland hundpopulationerna i dessa områden också ligger i genetiken bakom de individer som kom till västvärldens moderna hunduppfödning och infördes i slutna stamböcker.

Samojedhunden anses ju vara en av de äldsta raserna med en lång och väldokumenterad historia. Men trotts detta så är det idag många människor som är dåligt pålästa om dessa hundars ursprung och användningsområden. Meningsskillnaderna är många och då framför allt när det gäller Samojedhundens vara eller inte vara som draghund kontra vallhund (renvallare).

Mest troligt handlar många missförstånd om att många människor i västvärlden endast kommit att tittar på en viss grupp av de Samojediska folken av idag och hur dessa lever och nyttjar sina hundar och inte hur situationen såg ut kring de olika hundtyperna och försörjningssätten bland folkgrupperna vid den tidpunkten då stamhundarna till dagens Samojedhund togs från Sibirien till västvärlden och därifrån drar sina slutsatser. Många tittar kanske endast på den idag största gruppen bland de samojediska folken, tundra Nenetserna, och att dessa i mångt och mycket levde och idag lever på sina renar och nyttjar dem mycket som dragdjur och har hundarna till hjälp i att driva renarna.

Men för att finna den närmaste sanningen måste vi titta på hur de samojediska folken och övriga polarfolk (inom den geografiska cirkel som ursprungsimporterna kom ifrån) levde under tiden innan de första importerna gjordes och tiden fram till de sista importerna. Vad gäller de samojediska folken måste vi också fundera över från vilka samojediska folkgrupper våra sibiriska importer kom ifrån och om dessa tillhörde renfolket eller hundfolk och likaså också vad just dessa folk använde sina hundar till. Vilka av de samojediska folkgrupperna var det egentligen som våra första importer och stamhundar kom ifrån, och vad använde just dessa folk sina hundar till? Vi vet att de samojediska folken bestod av många olika undergrupper med olika sätt att leva och försörja sig, vi vet att olika stammar höll sig med olika typer av hundar och att de olika stammarnas typer av hundar användes till olika ändamål, vissa var drag och jakthundar medan andra mer användes som renhundar. Den viktiga frågan här är: Från vilka samojediska-/Ostjakiska folkgrupper kom dom ifrån? Och vilken typ av hundar stammar våra dagars Samojedhund efter, och till vilket ändamål användes deras förfäder till?

Precis som vi redan vet var människan tidigt i historien mest intresserad av folken och deras seder. Renene har alltid varit med i dessa beskrivningar medan hunden allt jämt har fått mindre betydelse i skildringar av dessa folkslag. Vladimir Beregovoj är en av de få sentida forskarna (1960-talet) som ägnat sig åt att studera just hundarna i dessa trakter och han nämner likt historien att dessa hundar ända in på 1900-talets andra halva användes både som dragare, väktare, jägare och som primitiva renhundar. Så Samojedernas hundar har utfört och än idag utför alla dessa uppgifter, men det var troligen olika typer av hundar som utförde olika typer av uppgifter. Samt beskrevs de olika hundarna som hölls av de olika familjegrupperna (polarfolken) för de olika uppgifter att vara av olika storlekar. Renhunden var mindre och jakt/draghunden var större. Renhundarna beskrevs ofta vara i storlek med de skandinaviska lapphundarna. Och tittar vi på dagens Samojedhund så r den större än lapphunden så frågan är om det var så mycket små renvaller med bilden när rasen etablerades i västvärlden?

Men när vi nu har tittat historiskt på dessa hundar och vilka olika typer som förekom hos respektive Polarfolk (den mindre renvallaren, den större jakt och draghunde och en liten mer långhårig, troligen pälshund (hölls för pälsens skull till tillverkning av kläder och annat. Även de mindre renvallarna kunde vara av mer långhårig karraktär) är det mycket intressant att också fundera kring vilken av dessa typer som förekom i polarforskarnas slädhundsteam, då det till stor del var dessa hundar som kom att importeras till västvärlden och därmed är de hundar som till stor del ligger till grund för våra västerländska registrerade hundras. Och likaså hämtades många av de hundar som importerades direkt från Sibirien från samma område som expeditionshundarna och några enstaka exemplar från andra områden i västra Sibirien.

Vi kan också se att det även i tidig nordisk litteratur omnämndes två varianter av dessa hundar i Sibirien men som beskrevs nästan identiska, Samojedhunden (beskrevs redan av svensken Eug Hemberg att i Sibirien förekomma i två olika storlekar) och Ostjakhunden. Jag finner det mycket intressant att man under en kort period valde att skilja på dessa typer då både Samojedhunden och Ostjakhunden troligtvis var snarlika i typ och i mångt och mycket en och samma hund. Om vartannat kan man i den nordiska litteraturen läsa hur dessa hundar i de nordiska stamböckerna i perioder omnämns som samojedhundar och i andra perioder som Ostjakhundar för att stundom också benämnas Samojedhund/Ostjakhund eller Samojedhund (Ostjakjund). Dessa hundar kom från samma områden i Sibirien och hölls av olika undergrupper till Samojedfolken och dess närliggande grannar som i mångt och mycket kom att beblandas med varandra tack vare att de bland annat samlades på samma ställe för att betala Yassak (skatt till ryska Tsaren). På många ställen i den historiska litteraturen nämns också att Samojediska folk och Ostjaker ofta förväxlades med varandra. Idag hör vi inte talas om dessa två hundraser utan endast om Samojedhunden vilket troligen betyder att man tidigt insåg att dessa hundar var en och samma hundtyp/ras och sedermera kom dagens Samojedhundar att bära arvet av både de tidigare nämnda Samojediska hundarna och de Ostjakiska hundarna.

Tidiga resenärer nämner också att framförallt de mer östligt levande samojediska folken vid floderna Ob och yenisej samt Ostjaksamojedernas och Ostjakernas hundar var duktiga dragdjur. De bästa draghundarna fanns enligt många kynologer och hunduppköpare just hos hos de mer östligt levande Samojedstammarna och Ostjakerna kring Ob floden, vilket bör betyda att dagens Samojedhund i störst utsträckning stammar efter den typ av hundar som hölls av dessa östliga Samojedfolk som jakt och draghundar (det var från dessa områden man hämtade majoriteten av hundarna till expeditionerna), då det var de överlevande expeditionshundarna som till stor del ligger till grunden för våra dagars Samojedhundspopulation. Dessutom var vissa av de hundar som importerades direkt från Sibirien till västvärlden också hämta från samma område som expeditionshundarna. I Jim Osborne´s kartläggning om Samojedhundens genetiska ursprung nämns 10 av de främsta ursprungsdjuren. Minst sex hundar av dessa tio nämns härstamma från trakterna kring Ob floden (Kvik, Russ, Houdin, Nimrod, Sam och Jenny), en anges härstamma från ön Novaja Zemlja (Ayesha), den typ av hund som fanns på denna ö var enligt Kynologen Ludmila Bogslovskaja 1989 följande: "Nenetserna på bland annat Novaja Zemlja, denna avlägsna del av Arktis hade en korthårig huskyvariant. Deras avkommor finns forfarande på Vajgatjön och på Jugorskijhalvön", en hund (Whitey Petchora) angavs härstamma från kustområdenna i norra Sibirien, en hund (Musti) från Norra Ryssland eller Sibirien, ytterligare en hund angavs vara avlad av hundar från trakterna kring floden Ob (Atarctic Buck).

Vi vet också att Fartygskaptenen (och hundälskaren) Joseph Wiggins under sin resa i Sibirien i staden Tjumen kom i kontakt med bröderna Wardropper, två Engelsmän som i Tjumen hade en fabrik där man tillverkade ånglok. Det är dessa två bröder som senare skulle fungera som kontakt mellan Fredrick George Jackson, Fritjof Nansen och hertigen av Savojen å ena sidan och hunduppköparen Alexander Trontheim på den andra sidan. Trontheim skulle säkerställa hundtillgången för alla tre expeditionerna, samt ett flertal till därefter.

Alexander Trondheim reste över den gamla postvägen i Tyumen till Beresowa för att köpa hundar, en liten gammal stad på vänstra sidan av Ob som redan på 1500-talet spelat en roll i koloniseringen av Sibirien. Här var runt december och januari Samojeder och Ostjaker från tundran och taigan samlade för att betala yassak, en viss form av beskattning, också många hundar var samlade. Vi vet att Throndheim ville köpa de bästa draghundarna till de kommande expeditionerna varför vi kan förmoda att han valde ut de hundar som var av den typen som urfolken själva använde som dragdjur. Detta berättar också för oss vilken typ av hundar som selekterades för expeditionerna.

Mycket pekar på att dagens Samojedhundar framför allt har sina rötter hos jakt och fiskekulturerna bland de Samojediska folken, Ostjaksamojedernas (Selkupernas), Tungusernas hundar och Ostjakernas hundar då det var dessa hundar som valdes ut som dragare för expeditionern, och som dessutom användes som dragare av urbefolkningen. Även Manser och Voguler fanns i dessa områden och hade liknande hundar som även de förmodligen kom att beblandas med de samojediska och ostjakiska folkens hundar. Det sägs också i den historiska litteraturen att dessa mer östligt levande samojediska och ostjakiska folk även hade kontakt med de yakutiska folken och deras hundar.

Vi kan konstatera att dagens Samojedhundspopulation är till stor del uppbyggd just efter dåtidens överlevande expeditionshundar (jakt och draghundar), men med mindre inslag av de renvallande hundarna som också förekom hos olika Samojedstammar, här tänker jag framför allt på Kilburn Scott´s lilla Sabarrka som var chokladbrun och enligt många mer liknade en lapphund. Men det verkar dock som Sabarka var den enda av de sibiriska importerna som i typ låg närmare renvallarna." Dessutom bör nämnas att Sabarka tillhör idag heller inte de 10 främsta stamhundarna enligt Jim Osborns kartläggning och frågan är hur många av våra dagars hundar som kan härledas bak till Sabarka i jämförelse med övriga ursprungshundar? Också vetskapen om, som Mr. Killburn Scott skrev om i en artikel från tidigt 1900-tal, att man avlivade valpar som föddes med fel färg för att renodla den vita färgen bör också kunna betyda att många av de linjer som var efter Sabarka kan ha gått en tragisk död till mötes då denna Sabarka ofta lämnade svart och färgade hundar efter sig!

Och hur såg de ut?

Svaret på denna fråga finns det bara ett sätt att ta reda på, genom att studera gamla bilder från sekelskiftet 1800-1900-talet och tiden strax därefter, med särskild fokus på de från Sibirien importerade ursprungshundarna och deras tidiga generationer och avkommor. Se de bilder som finns av de tidiga hundarna. Här bör dock nämnas att visst fanns det en viss spridning och mångfald i utseende bland de tidiga hundarna men överlag var de funktionellt och ändamålsenligt byggda och höll sig inom en viss ram med en tillåten spridning som bör finnas hos en ursprunglig hundras. Däremot förkom aldrig de övertypade extrema show varianter vi idag kan se på sina håll av rasen. Vi kan givetvis hitta något udda exemplar som kan likna den stora mängd hundar vi idag ser bland de övertypade hundarna, men detta får aldrig få oss att tro att vi gör rätt om vi avlar på ett udda extremt utseende bara för att något udda exemplar av hundarna i Sibirien uppvisar det. Naturen kan också misslyckas och skapa hundar med mindre gynnsamt utseende för dess användningsområde. Vi skall inte göra naturens enstaka misstag till avelsmål och medvetet selektera för ett utseende som hunden inte tjänar på i alla lägen och i sitt arbete som draghund.

Det är givetvis också värdefullt att studera en större bredd av de hundpopulationer som hölls av dessa aktuella polarfolk på plats även i Sibirien inom den geografiska regionen som importerna till västvärlden hämtades ifrån. De importhundar som kom till västvärlden har ju sitt ursprung i dessa hundpopulationer varför bredden i utseendet hos dessa hundpopulationer är intressant i förståelsen för vad rasens fonders genetiskt bär på för utseende. Vi skall också ha klart för oss att rasens första uppfödare i Sibirien aldrig födde upp hundar för att passa ett visst utseende utan det handlade alltid om att föda upp hundar som kom att fungera som arbetsdjur, ett selektionskriterie som varit det viktigaste och enda avelskriteriet under tusentals år i uppfödningen av dessa hundar. Detta vittnar om att avel för funktion och bruksändamål även idag bör vara det primära i vårt arbete med att bevara denna hundtyp från Sibirien.