Polarforskningseran

Ett mycket betydelsefullt inslag i Samojedhundens historia är det faktum, att de västerländska polarforskarna introducerade den till västvärlden - inte för att den var vit och vacker utan för att den var bäst på sin funktion. 

Klicka på bilderna ovan för att se dem i större format.

Nedan några exempel på polarforskare och resenärer som använde de samojediska hundarna vid sina resor:

• Carsten E. Borchevink (norsk)
• Alexander Trontheim
• Fridtjof Nansen
• Fredric george Jackson
• Captain Robert Falcon Scott
• Roald Amundsen
• Walter Wellman (amerikansk) 1894
• Evelyn B Baldwin
• Ernst Shackleton
• Georgi Sedov 

Många av dessa vackra hundar gick sin död till mötes under polarexpeditionernas glansdagar. Men de som överlevde dessa polarexpeditioner kom att bli grunden till rasen utanför Sibirien. 1893 gav sig Nansen iväg för att söka efter polerna och använde Samojedehuden som dragdjur och som mat. Samojedhunden tjänade många polarforskar under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men långt där innan har dessa hundar tjänat Samojedfolken och dess grannfolk i kampen för deras dagliga överlevnad i de Arkiska områdena.

Mycket av upphovet till vår Samojedstam idag kan lokaliseras till området runt en nordsibirisk by som heter Berezof som ligger vid floden Ob - på 64 latituder och 64,5 longituder. Härifrån kom de första 40 hundarna som blev uttagna till Nansens färd över polarhavet 1893. Detta blev starten på en kort hektisk tid där Samojedhunden blev använd som draghund på många kända polarexpeditioner. Men i sibirien oavsett varifrån hundmaterialet var hämtat, var rasen redan i århundraden använt som draghund. Vid valet av Samojeden som expeditionshund öppnade man också möjligheten att göra rasen känd i andra världsdelar. Expeditionsledarna kom från många håll och kanter.

Fritjof Nansen är nog ett av det mest kända namnet bakom iden om att använda de samojediska hundarna vid sina resor. Nansen rekommenderade Bjelkierna (samojediska hundar) till andra polarforkare och sände en tik vid namn "Grasso" till Duc dábruzzi som exempel på en god slädhund. Duc fick själv 120 hundar från Alexander Trondheim. Hans bästa ledarhund var en Bjelkier vid namn "Messivano". Från denna expedition hamnade bara vad man vet en enda Bjelkier i England. Det var hunden "Houdin"

Rasen väckte berättigat uppseende som en fläckt från den arktiska världen. 1894 blev Samojeden med ens världsberömd. Fritjof Nansens 19 hanhundar och 9 tikar drog dag efter dag en och en halv gång sin egen vikt under hans polarexpeditioner och detta i de mest vidriga väderleksförhållandena.

Tiden mellan 1870 till runt 1919 var blomstringstid för polarexpeditioner och med detta kom Samojedens intrång i västvärlden. Ett flertal av dessa upptäcktsresanden använde sig av bjelkiers, d v s Samojedhunden: Nansen, Jackson - Harmsworth, greven av Abruzzi, Borchgrevink, Sir Schackleton, Falcon Scott, Amundsen - listan kan göras hur lång som helst.

När polarforskningen kom igång ville man ha fram de bästa draghundarna och for till Sibirien för uppköp. Många Bjelkiers (Samojedstammen kallade sina hundar så. Bjelkier betyder vit hund vars avkomma blir vit).

Den vita hunden med det leende ansiktet som vi i dag känner som Samojedhunden härstammar just från de hundar som gick med på polarexpeditionerna under slutet av 1800-tale. Med denna kunskap förstår vi att våra Samojedhundars förfäder var arbetsdjur med höga krav på prestation. Samojeden har inom delar av populationen förändrats mycket lite sedan polarforskarnas dagar och vi får verkligen hoppas att det så förblir!!!

Även för tsarens skatteindrivare var de samojediska folkens hundar ett ovärderligt transportmedel över sibiriens karga kustlandskap. Varefter nyfikenheten och äventyrslystnaden ökade i Europa under 1600 - 1700 talen spred sig ryktet om de arbetsvilliga hundarna. Men det var än dock Fritjof Nansen som på allvar förde Samojedhunden fram i ljuset. Och när han planerade sin nordpols expedition var det inga tvivel om var han skulle hämta de hundar som skulle dra honom till målet.

Redan första gången Nansen såg dem blev han imponerad av deras arbetsvilja och styrka som grundlagts under århundraden av hårt arbete i Samojedfolkets tjänst. Han beundrade också deras skönhet. Hundarna hjälpte Nansen mycket, de arbetade tills de stupade och blev mat åt sina kamrater, men trotts att de levde under knappa förhållanden och led svårt var de hela tiden sällskapliga och arbetsvilliga. De överlevande hundarna tog Nansen med sig hem som förökade sig och bildade sedan Norges första Samojedstam.

När Nansen förberedde sin expedition till nordpolen 1894, rådfrågade han sin vän den ryska upptäckaren Baron Edward von Toll hur han skulle få tag på bra slädhundar från sibirien. Baron hade använt dessa hundar på sin färd i Arktis. Baron von Toll angagerade Alexander Trontheim att anskaffa 30 hundar.

Trontheim begav sig till området runt Petchora för att hitta hundar. Efter att ha blivit rekomenderad åkte han istället till Berezof som är lokaliserat vid 64 grader longitud och 64.5 grader latitud, och här anskaffade han ett 40-tal hundar. Tronheim anlitade en urinvånare vid namn Terentieff. Detta var ca 400 miles ifrån den plats där han skulle träffa Fridtjof Nansen för att överlämna hundarna. Resan tog tre månader.

Många rapporter från olika upptäckare och expeditioner och institut har givits om dessa hundar. För den inresserade finns en uppsjö av litteratur at ta del av.

Det skall göras klart att dessa tidiga polarexpeditioner var brutala mot hundarna. Många dog på grund av upptäckarnas okunskap och oförstående om anatomi och psykologi och gjorde saker mot hundarna som orsakade livshotande situationer. Som t ex att ta bort deras svansar vilket ledde till att dom frös ihjäl. Kanibalism var ofta utnyttjat som födosätt av hundarna. Nansen t ex födde de starkare hundarna med de svagare istället för att ta med tillräckligt med föda åt dem eller att jaga säl som föda åt hundarna.

Nedan några historiska glimtar i bild från den era i Samojedhundans historia då den tjänade polaforskarna i deras arbete med att kartlägga poolerna.