Draghundssportens historia

Historiskt kan vi se att Samojeden och övriga arktiska och polara hundar sedan urminnes tider (7000 år eller mer) varit jakt och draghund i Sibirien. Arkeologiska fynd visar på att användandet v hundar som dragdur i Sibirien är en minst 7000-8000 år gammal metod. När renskötseln utvecklades i Sibirien (ca:1700-1950-talet) kom vissa av hundarna hos en del av folken att få ytterligare en uppgift som renvallare. Ett polart arbetsdjur av detta slag måste vara funktionellt både fysiologiskt och mentalt samt genomsund och frisk.

Draghundskörning i olika former har varit en naturlig del i Samojedhundens historia likväl som dess etablering och rasbildning i västvärlden och är idag en viktig del i att bevara rasens ändamålsenlighet inför framtiden.

Människan och slädhunden har varit beroende av varandra i tusentalsår. Mycket av hur hunden blev en slädhund kan vi bara gissa. Kringströvande hundar, livskraftiga genom naturligt urval och anpassade till klimatet började användas för transporter. De uthålliga hundarna tålde kyla, kunde återfinna igenblåsta spår, varna för issprickor och överleva på vildmarkens knappa föda.

I centrala Sibirien, norr om Bajkal sjön finns Klippmålningar som visar att de som tog initiativ till att bruka hundar som dragdjur var Samojed-, Korjakstammar och andra nomader, så som tjuktjerna.

Dessa folk sökte och fann sina resurser i den Arkiska faunan; framför allt jagade man ren. Dessa människor visste hur man kunde utnyttja, bevara och utveckla kvaliteterna hos en hund som genetiskt var avsedd för jakt. Men då bytet blev allt knappare, tvingades dessa Arktiska folkslag till allt längre färder på isen. De arktiska polarhundarna blev dragdjur.

Dessa urfolk nådde en hög teknisk nivå i konsten att köra ett hundspann. Slädarna kunde dras av 20 hundar varav två i täten. En båge att stödja sig emot fanns på varje släde, och med en broms kunde föraren dämpa spannets glöd och till och med få det att stanna helt. Vid tillverkningen av slädar utnyttjades mestadels trä, men också materiel av det mest skilda slag som t ex valben eller isblock. Med hjälp av sälhuds remmar säkrades olika delar för att hålla samman släden.

Folkstammarna i norr som inkvarterat sig i en värld utan träd där ingen malm låg synlig på backen, hade inget att vänta sig av mark eller växter. Under dessa extrema förhållanden hängde deras överlevnad på djurriket.

Den västerländska civilisationen hade utnyttjat hunden som krigare, som vallare och till klövjning. Men iden att spänna för hunden som dragare hade undgått dem. All den samlade kunskapen från våra tempererade zoner visade sig vara utan värde på de arktiska vidderna.

Så den dagen då den vite mannen väl lärt sig att hantera de arktiska farvattnen och anlände till dessa istäckta trakter fick han lov att lyssna på det folk som dömts som urtidsmänniskor, till dem som kunde allt om slädhunds tekniken för att kunna färdas med hundars hjälp. Att behärska terrängen, att upptäcka hundarnas vanor, förmåga och begränsningar behövdes över 100 år.

Det var under polarforskningseran som människan från västvärlden fick upp ögonen för de släddragande hundarna från Sibirien och de arktiska områdena. Samojedhunden var en av de polara raserna som flitigt kom att användas av polarforskare och resenärer i de istäckta delarna av världen mellan 1800-1950 talet. Och det var tack vare dessa hundars god prestationer som draghundar som de kom att etableras som ras utanför Sibiren.

Ovan: Samojediska hundar i Sibirien i praktiskt bruk. De två sista bilderna är Samojediska hundar som överlevde en av polarexpeditionerna och kom till England där de kom att utgöra en del av rasens founders i västvärlden. 

Slädhundskörning som sport

När de arktiska släddragande hundarna kommit att börja spridas utanför de arktiska områdena där de var nytto- och bruksdjur dröjde det inte länge förens människor i västvärlden började anordna tävlingar och mäta våra hudars förmågor mot varandra och slädhundssporten var född.

Hunden sägs vara människans bästa vän. Så varför utesluta polaren när det kommer till sportande Draghundssporten tillhör en av världens snabbast växande vinteridrotter och visst är den en optimal kombination för alla med djur- och naturintresse.

Att använda hundar för drag har gamla anor. Under guldruschens glada dagar i Alaska var draghundstävlingar mycket populära. I Norden har vi också en lång tradition när det gäller att köra och tävla med draghundar och under senare tid har det vuxit till en stor sport. I Sverige tävlade vi med draghundar redan på 1930-talet.

Draghundsporten tillhör också en av världens snabbast växande idrotter och delas upp på tre olika stilar. Vinter (snö): nordisk stil (skidor och pulka) och slädhunds stil. Barmarkstil: springa, cykla med en hund eller köra vagn med upp till 8 hundar.

Draghundsporten i Sverige organiseras av Svenska Draghundsportförbundet, medlem i Riksidrottsförbundet. Det finns cirka 85 klubbar fördelade över Sverige. Sverige har tagit flest medaljer på EM och VM.

Året 1925 blev en slädhund med namnet Balto världsberömd. Denna hund sas ledde ett slädhundteam 96 mil genom is, snö och snöstorm med viktig medicin i bagaget för att hjälpa staden Nome i Alaska att undkomma en difteriepidemi. I efterhand har det visat sig att det var hunden Togo som ledde spannet och inte Balto. På grund av denna händelse skapades 1973 slädhundtävlingen "Iditarod" som leder över 1860 kilometer genom vildmark och fjäll samt havsis och hårda vindar. Sedan denna tid är liknande tävlingar både i Nordamerika och i Europa populära.

I Europa finns det nu många föreningar där personer som tävlar med slädhundar är organiserade. Förutom att man indelar slädhundtävlingar i vagntävling och slädtävling eller pulka klass med bara en hund, så delar man också in tävlingarna för t.ex. renrasiga polarhundar i olika klasser. A, B och C, där Siberianhuskyn som är absolut snabbast tävlar i klass C och de övriga raserna, Samojed, Grönlandshund och Alaskanmalamute tävlar i klass B. A klassen är idag för bl.a blandrashundar så som alaskanhusky mm.

Vagntävlingar har mer träningskaraktär. Vagnarna har ofta tre eller fyra hjul. Vagnarna är mycket olika konstruerade men vid alla står föraren på vagnens bakre del eller springer bredvid och skjuter på. De flesta europeiska musher måste på grund av klimatförhållandena köra med vagn istället för släde.

Den mest kända och viktigaste tävlingsarten är tävlingar med släde. Bland dessa skiljs liksom inom idrotten sprintertävlingar, medeldistans- och långdistanstävlingar. Kategoriindelningen skiljer sig från region till region. Några tävlingar som i Skandinavien och USA räknas som sprint betecknas i mellersta Europa som medeldistans.

Till de mest kända långdistanstävlingarna räknas den redan nämnda "Iditarod" i Alaska och tävlingen "Yukon Quest" i Alaska och Kanada. Båda tävlingarna sker under hårda klimatförhållanden och är när man betraktar dem från sportlig aspekt på gränsen för vad man orkar. Till viss del är de jämförda med extrembergsbestigning.

Ett skandinaviskt långlopp är Finnmarksloppet i norra Norge. Denna tävling sker varje år i början av mars och är uppdelad i två kategorier. Den första är med åtta hundar i teamet och går över 500 kilometer, den andra med fjorton hundar och över 1000 kilometer. Även denna tävling kräver stora ansträngningar av alla deltagare

I Sverige har vi idag också ett långlopp endast för renrasiga polarhundar, polardistans, en tävling som lockar många förare runt om i Europa att komma till Sverige och tävla och meritera sina hundar. Vid polardistans erbjuds två distanser, 160km och 250km. Tävlingen körs helt utan hjälp utifrån och förarna får inte sova inomhus vid checkpoint. I dagens moderna samhälle är det dock väldigt få förunnat att hitt aså mycket tid som det klrävs för att hinna träna hundarna tillräckligt mycket (ofta och antal mil). Men vi har idag också för våra renrasiga polarhundar prov- och tävlingsverksamhet på kortare distanser också, distanser som alla har möjlighet att träna för.