Rasstandarden

Ovan: Rasstandarden definierar Samojeden som slädhund.

LADDA NER stan...i212.pdf

Ovan: Den officiella FCI rasstandarden för Samojedhund. Dock kan nämnas att den tecknade bilden på framsidan av dokumentet är inte en illustration av vad standarden beskriver utan bara en målning av samma konstnär som dekoreret framsidan av de flesta rasstandarder. Tyvärr är denna teckning gjord så den visar på en bild av rasen som ligger långt ifrån en funktionell och rastypisk polarhund, Samojedhund. När jag ställt frågan till SKK om denna bild menar de att alla förstår att det bara är ett sätt att dekorera dokumentet och att den inte har med texten att göra. Tyvärr tror jag dock inte att alla förstår det även om SKK tycker att det är självklart.


En rasstandard är ett dokument som är menat att definierar en hundras utifrån:

  • Ursprung
  • Användningsområde
  • Helhet
  • Funktion och prestationskapacitet
  • Mentalitet
  • Exteriör
  • Detajbeskrivning av de olika kroppsdelarna
  • Rörelser
  • Päls
  • Färg
  • Storlek
  • M.m.

Standarden innehåller information om rasens ursprung och användningsområde, mentalitet och utseende. Den avslutas med en uppräkning av de fel och brister som kan förekomma och särskilt ska uppmärksammas inom rasen. Under fel och brister anges t.e.x att felen skall bedömas i förhållande till hundens förmåga att utföra sitt traditionella arbete

Vid utställningar använder domaren rasstandarder för bedömning av hundarna. Rasstandarden ska också fungera som utgångspunkt för avelsarbetet.

Tyvärr ser vi idag stora typglidningar inom rasen i samband med utställningar varför utställningsresultaten idag är väldigt skiftande och inte har något direkt avelsvärde. Väldigt få exteriördomare kan rasen på djupet och förstår innebörden av orden i rasstandarden som beskriver en uråldrig arbetande polarhund. I och med detta bör varje uppfödare och hanhundsägare som upplåter sin hund till avel vara kritisk i bedömningen av sin hund och om den utgör en avelshund eller ej. Att hunden får goda omdömen på utställning är sällan ett kvitto på att hunden har en bra anatomi och följer rasstandardens krav på funktion för dess användningsområde. Utställningsverksamheten är den största orsaken till att vi idag ser en delning inom de flesta arbetande raser (show och bruks). Skulle exteriördomarna i större utsträckning börja döma efter rasstandardens krav på funktion, användningsområde och efter det utseende som rasstandarden en gång skrevs efter skulle vi inte ha delade raser då det skulle innebära att de hundar som kan jobba också är de hundar som premieras i ringarna.

Att det råder problem i tolkningen av rasstandarderna i samband med utställningsverksamheten vittnar SKK intensiva arbete om med tex att motverka de mest extrema ytterligheterna som bedömningen i ringarna lett till, rena hälsoproblem med andningssvårigheter mm. Trubbnosarna och att SKK tvingats ta fram de särskilda domarspecifika anvisningarna är ett tydligt tecken på att övertypning och extrema tolkningar av rasstandardena är vanliga vid exteriörbedömning på utställning.

Det finns givetvis domare som gör ett fantastisk bra jobb, men uppenbart är de alldeles för få då så många raser idag lider av att det vuxit fram en helt annan typ av hund i takt med hur bedömningarna i ringarna görs. Många uppfödare är måna om att vinna och kommer därför att avla efter hur domarna dömer i ringagrna. I och med detta har exteriördomarna ett stort ansvar i arbetet att återrehabilitera våra arbetande raser till sitt ursprung och den funktionella anatomi de en gång hade. Så länge domarna premierar typglidningar och exteriöra överdrifter i ringarna kommer många uppfödare att avla därefter och vårat sibiriska kulturarv går förlorat.


Att läsa en rasstandard

Man kan aldrig ta ut bara delar ur en rasstandard. Utan när man läser och tolkar en rasstandard måste man läsa den i sin helhet vilket innebär att förstå kraven både på dess ursprung och användningsområde likväl som rasens utseende. Viktigt är också att förstå att tolkningen av beskrivningarna av rasens utseende aldrig får gå på kollitionskurs med rasens ursprung, funktion och användningsområde som varje rasstandard inleds med. Rasens utseende och mentalitet skall också underbygga hundens prestations kapacitet.

Det finns för Samojedhunden en mängd historiska bilder som ger ett facit till vilket utseende rasstandarden en gång skrevs efter, det utseende som vi även idag bör sträva efter för att hålla oss så nära rasstandarden som möjligt. Ju mindre en hund typmässigt fjärmat sig från ursprunget desto mer typisk för rasen är den.

För att verkligen förstå innebörden av orden i en rasstandard för en ur-hundsras måste man läsa standarden parallellt med den historiska beskrivningen och studera de historiska bilderna av rasen. Vi behöver också titta på vad som hänt med rasen exteriört genom tiderna och reflektera över vad vi kan göra för att bevara den typ av hund som vi en gång fick från urfolken i Sibirien.

Följer vi rasstandarden om vi tillåter en ras att förändras? Nej det kan jag inte tycka att vi gör. Vill vi ha en efterföljsamhet av rasstandarden kan vi inte tillåta att någon part som arbetar med den tillåts att förändra rasen utan vi skall bevara des rastyp och utseende så som den en gång skapades i Sibirien. Detta uppnår vi genom utbildning och kunskap samt att vi hela tiden håller liv i debatten.