De samojediska polarhundarna i Sibirien

För många tusen år sedan, drog sig inlandsisen undan i Norr och lämnade land efter sig som så småningom i de södra delarna skogsbekläddes och i de nordliga delarna övergick i tundra landskap som allt eftersom besattes av olika djurarter. Älvar och sjöar fylldes av fisk. Som en naturlig följd flyttade så människorna efter för att ta del av vad naturen gav, det var jägare och fiskarfolk. Dessa förfäder kom inflyttande från sydligare breddgarder och hade då troligen redan hunden som följeslagare. De vapen som jägarna hade till buds då, var som alla förstår mycket primitiva, pil och båge, giller av olika slag, och jaktlyckan var väl då som nu skiftande. Man kan förstå att de hade lätt att ta till de hjälpmedel som då fanns att tillgå och då varför inte en fyrfota vän som jaktkamrat? Hunden som sedan också tidigt i historien kom att bli ett bra hjälpmedel även som dragare och bärare vid förflyttningar och vandringar över de Arktiska områdena.

Klicka på bilderna ovan för att se dem i större format.

Detta avsnitt är tillägnat Samojedhunden och Polarfolkens uråldriga historia som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, där ibland de samojediska folken som dessa hundar tagit sitt namn efter. Förhoppningen är att vi skall lära sig något om denna vackra ras och vad som präglat den. Meningen är att så många människor som möjligt skall få förståelse för detta arbetsdjur som skapats av dess historia och arv, som senare även format dessa hundars temperament. Kunniga människor inom rasen är överens om och övertygade om att för att bäst förstå deras karaktärsdrag, personlighet och temperament måste man först vara ordentligt påläst och förstå dessa hundars historia och förstå vilka förhållanden, miljöer, klimat och användningsområden som skapat dessa hundar.

Samojedhundens rötter är från en tid länge sedan glömd, då naturfolken utnyttjade hundarna i jakten och som dragdjur i deras kamp för överlevnad. Så skall man söka efter Samojedhundens bakgrund måste man bläddra långt tillbaka i historieboken, ända till den tid då Tartarerna regerade Gobi-området. Tartarerna var obarmhärtiga regenter, och en folkgrupp blev jagade ut ur området och sända på flykt norröver genom Mongoliet längs Jenisej till Tajmyrhalvön och till nästan 12 månaders vinter med mycket karga förhållanden. Här uppstod sedan de sibiriska polarfolken! Lyckligtvis hade de med sig sina "Bjelkier" (vita hundar), om inte så hade de nog fått leva upp till sitt namn: Kanibaler, vilket man tidigare påstod var betydelsen av ordet samojed, idag anses denna tolkning av ordet vara felaktig. Då hade det nog inte tagit så många år innan Samojedfolken och dess grannar varit en saga blott. Tack vare hundarna hade de draghjälp ut till jaktmarkerna och till att få hem det vilt de hade fält. De hade - i nödfall- en god köttreserv och inte minst en människovänlig sängvärmare som höll liv i både barn och vuxna när Sibirienstormarna tjöt som värst längst tältväggen.

Att kortfattat berätta om en ras med så mycket historia bakom sig är inte lätt. Hundarna i Sibirien användes till både drag, jakt, klövjning och på senare tid även till en primitiv form av vallning men också som sängvärmare till barnen. De var kända för ett betydligt mildare temperament än de Grönländska hundarna.

Samojedhunden upptäcktes som vi vet redan för många sekler sedan i Sibirien. Samojedfolken och grannar till dessa från Sibirien i norra Ryssland höll sig med stora hundar som jakt och drag djur av många olika färger, inkluderande vit. Först 1889 när rasen hade kommit till västvärlden, Beslöt man framför allt i England att premiera den helt vita varianten. Men det kom att ta en bit in på 1900-talet innan man lyckades renodla den vita färgen.

Under en relativt kort tidsperiod, på ca 130 år har Samojeden vuxit från att nästan inte existera utanför Sibirien till att idag vara väl representerad runt om i världen. Idag registreras ca 150 - 200 Samojeder om året i Sverige.

Samojed betyder självförsörjande, och var ett samlingsnamn för de polarfolk som bebodde stora delar av den Sibiriska tundran. De livnärde sig på jakt och fångst men också senare då tamrenen kom även på sina håll av renskötsel. Dessa folkslag höll sig med hundar som kallades "Bjelkiers" vilket skall betyda "vit hund som föder vit hund". Samojedfolken var till viss grad nomader som vandrade över stora områden som följde bytesdjuren på jakt efter föda, man jagade bla vildren men också all annat villebråd som den Sibiriska tundran erbjöd. Man behövde en mycket tålig och funktionell hund som hjälpte till vid jakten och som dragdjur och även senare på vissa platser som renvallar. Urvalet av hundar och vilka som fick leva vidare var mycket hårda, man behöll bara de som kunde göra sitt för stammen. Dagens Samojedhundar har ärvt dessa hundars starka psyke, dess vilja att arbeta, deras intelligens och självständighet och självtänkande.

Denna ras är en av de få hundraser som bär på en så väldokumenterad och långt tillbaka gående historia. Faktan, myterna och legenderna är många. Mycket är sagt och skrivet om dessa hundar. En fläkt från den arktiska världen som har kommit att charma nästintill hela den västliga världen. I dag känd över världen som Samojedhunden.

Detta är ett arv från svunna tiders överlevnad i de arktiska regionerna, ett arv som vi har en skyldighet att bevara. Dessa hundar har inte framavlats för sin skönhets skull eller varit objekt för människans vilja att experimentera. Nej dessa hundar har kommit till av moder jord och naturen själv. Naturens lagar är hårda och skoninigslösa, men då har också bara de individer som haft störst förutsättning att klara sig och överleva fått möjligheten att para sig och föra sina gener vidare. Detta resulterade i hundar med de rätta egenskaperna och kroppsliga förutsättningarna för att arbeta hårt med minimal tillförsel av mat i dessa ojästvänliga områden. Höll inte hunden måtten och var lämpad för dessa förhållanden då strök han också med. Detta gäller inte bara Samojedhunden utan alla våra polara raser.

Denna naturliga selektering gjorde dessa hundar till ett fenomenalt arbetsredskap för Polarfolken. Hundarna tjänade sina ägare både som jägare, dragdjur, renvallare, väktare, sängvärmare under kalla nätter och mycket mycket mer, arbetsuppgiften var beroende på vilken folkstam som höll hundarna och vilken kultur och försörjningssätt de levde av, olika kulturer hade behov av hundar för olika användningsområden. Och de egenskaper som framför allt gjorde dem intressanta för omvärlden var just deras egenskaper som dragdjur, att dra tungt lastade slädar under mycket långa sträckor med minimal tillförsel av mat. Många polarforskare använde sig av dessa hundar under sina resor över de istäckta vidderna.

Inte helt olika samernas hundar var Samojedhunden både till utseende och användningsområde (här syftar jag främst på den renvallande varianten), något större kanske och deras huvudsyssla var draget vilket inte samerna nyttjade sina hundar till i lika stor utsträckning. Likt samernas hundar var Samojeden ursprungligen inte bara vit utan förekom i flera olika färger.

Den duktige och påläste som kan Samojedhundens historia, har förståelse för och vetskapen om att dessa hundar var arbetsredskap för dåtidens jägare och nomader och så även idag bör vara ett gott sällskap och kamrat för den aktiva människan, de har under tusentals generationer avlats enbart för arbets kapacitet och absolut inte för utseende och skönhet som många andra raser kanske gjort. Nej dessa hundar är stolta väsen med stor arbets kapacitet och arbetsförmåga.

Enbart dess historia talar om för oss att detta är ingen hund som skall hållas som ren sällskapshund eller utställningshund eller anskaffas för sin skönhets skull. Funktion och arbetskapacitet skall prioriteras. Vi har fått ett arv från Sibiriens urfolk, vi har fått ett arbetsredskap, det vilar nu ett tungt ansvar på våra axlar att bevara detta arv så nära sitt ursprung som möjligt.

Dagens Samojedhund har sina rötter i det nordliga Sibirien, och tjänade polarfolken där som arbetsredskap. Bland annat kom en del av ursprungshundarna från grupper ur de Samojediska folken som rasen också tagit sitt namn efter, men även grannfolk till dessa, som exempelvis Ostjakernas, Vogulerna och Mansernas hundar har mycket troligt haft inflytande över etableringen av den västerländska Samojedhunden så som vi känner den idag! Att dessa nämnda folkgrupper kan ha haft inverkan etableringen och foundershundarna till dagens samojedhund beror på att de alla levde och verkade inom det geografiska område man hämtade de hundar ifrån som kom att utgöra starten för rasen i västvärlden. Dessa västsibiriska polarfolk är ett delvis nomadiserat och kringvandrande Sibiriskt folkslag och delvis bofasta beroende på vilken undergrupp, kultur och försörjningsområde de tillhör, de möter i sin livsstil många påfrestningar och svårigheter. Dessa folkstammar överlever i de mest extrema klimaten på jorden. De kringvandrande lever inte på en plats hela året, utan de flyttar ständigt runt för att finna en stadig mängd av mat. Folkens hundar flyttar med dem under deras långa förflyttningar över tundran. Dessa folkstammar var beroende av hundarna för sin överlevnad. Hundarna är mycket väl anpassade för livet på tundran och överlevnaden i det arktiska klimatet.

Vissa historiker menar att de moderna polarfolken i västra Sibirien kom att migrera till deras senare lokalisering runt 1000-talet e.kr, till det området som infattade land täckt av snö och is samt stora utbredningar av tundralandskap som sträcker sig från Vita havet (en del av Barents hav längs Rysslands nord-västra kust) till Jenisej floden (det största flodsystemet som mynnar ut i den Arktiska oceanen). De levde huvudsakligen på Taimyr halvön, mellan jensej floden och Olenek floden. Denna halvö ligger i Nordvästra Sibirien, norr om den Arktiska cirkeln. Det är det nordligast hörnet av den Nordväst Sibiriska kontinenten.

Öster om Uralbergen och väster om Jenise floden sträcker sig Samojedhalvön (Jalmal) ut i havet, denna halvö är förmodligen idag mest känd när vi pratar om dessa folkslag då denna halvö benämns Samojedhalvön. På denna halvö och i områdena där omkring (tex: spridda på den Sibiriska tundra, Taimyrhalvön, Novja sembla, trakterna kring jenisej- och Ob floden, områdena kring uralbergen m.m.) levde olika stammar av Samojediska- och andra polarfolk, Ostjaker, Voguler och Manser och någon till dem närsläktade folk och deras hundar.

Det är den oändliga, frusna och kalla vildmarken i Sibirien och dess invånare som vi får tacka för utvecklandet av denna underbara, vita, arbetande hund som vi nu benämner Samojedhunden. Folken livnärde sig på renar, fiske och jakt. Sent in i historien var vildrenen av större betydelse än tamrenen för dessa polarfolk. Sina hundar använde de som jakt-, drag-, vakthund och relativt nyligen historiskt sett kom folken också att använda den mindre varianten av sina hundar som renvallare. Vid behov (för värmens skull) hade man en eller flera hundar inne i tälten (tälten kallades för chooms) som sängvärmare, både människor och hundar hjälptes åt att hålla värmen när det var som kallast. Den äldre litteraturen gör också gällande att hundar i tälten främst förekom bland de grupper som höll hundarna som renvallare och var mer ovanligt eller förekom inte alls bland de grupper som använde dem främst som jakt- och draghundar. Hundarnas uppgift i renflocken var att driva och försvara renarna mot kringströvande vargar. I jakten var de till stor hjälp och vid fisket arbetade de b l a med att dra båtarna längs floderna när det behövdes. När folken färdaes ut på jaktturer eller behövde förflytta sig av annan anledning fick hundarna hjälpa till med att dra slädarna, alternativt bära tung packning som klövjehund.

Dessa polarfolks hundar nämns i många litteraturer ha blivit något mildare och något mer människoorienterade än deras kusiner, tack vare folkets behandling av hundarna. Det intressanta i detta är att även mycket av den historiska litteraturen om Siberian huskyn så nämner man ungefär det samma om dessa hundar och deras nära relation mellan hund och människa. Så frågan är om det verkligen var så stor skillnad i behandlingen och hanteringen av hundarna hos de olika Sibiriska folkslagen. Dessutom levde alla de Sibiriska folkslagen snarlika liv, alla var beroende av renen, i begynnelsen var det jakten och på senare tid blev också renhållningen viktig även för de allra nordöstligaste Sibiriska folkstammarna. Man vet också att dessa Sibiriska folkslag hade kontakt med varandra i framför allt västlig och östlig riktning.

De samojediska folken bestod av fem folkslag: nenetser, neganasaner, enetser, selkuper och sayaner, men inom viss litteratur nämns även Ostijakerna (ostjak-samojederna) som en undergrupp till Samojedfolket, man pratar på många ställen i litteraturen om Ostjaksamojederna. Nenetserna har alltid varit den största gruppen.

Näringskulturen har varierat efter olika naturförhållanden. Vid norra ishavet var de säljägare och havsfiskare. På tundran var de på senare tid rennomader med stora hjordar tamdjur. På Taimyrahalvön var de vildrenjägare med få tamrenar och i söder samt i skogs landet var de flodfiskare och skogsjägare.

Tidigt i livnärde sig polarfolken av jakt på vild ren med pil och båge och dom följde de stora hjordarna vart eftersom de flyttade sig. Renarna måste hela tiden flytta runt på tundran på grund av tillgången till deras huvudsakliga föda, ren lav. Vissa folkstammar bland polarfolken började så småningom successivt att byta från jägare till herdes män eftersom de skapade någon form av domesticering av renarna, genom många generationers selektering och avel. Den kvantitativa domesticeringen av renen började någon gång på 1600-talet, men hos vissa samojediska folk började man inte hålla sig med tamrenen fören så sent som på 1800-talet, och i viss litteratur nämns till och med att Naganasanerna bedrev vildrens jakt så sent som in på 1950-talet. Trotts denna domesticering fortsatte folken att flytta runt på de traditionella rutterna mellan tundran och skogslandet. Renarna konsumerade en stor mängd renlav och var därför tvungna att hela tiden förflytta sig till nya platser där ny renlav växte. Det tar år för ren laven att växa upp tillräckligt för att duga åt renarna som föda. Så de samojediska folken mer eller mindre bytte från att jaga renarna till att valla dem. Renen kom att bli något av en statussymbol.

Trotts denna utveckling mot domesticerade renar var det långtifrån alla samojediska folkstammar som övergav jakt och fiske kulturen. Lika många som började hålla sig med stora renhjordar var det också som fortsatte att upprätthålla den gamla näringskulturen som jakt och fiske innebar. På detta sätt formades det ytterligare variationer bland deras förekommande hundtyper då vissa stammar fortsatte att hålla sig med hundar för jakt och drag kom andra stammar att ta fram en mer duglig hund för rennäringen. Tydligt verkar också vara att man höll isär dessa olika hundtyper.

De samojediska folken använde hopfällbara/nedtagbara tält gjorda av renhud. De tillverkade sina kläder ofta av renskinn, och vände då pälsen inåt. Renhår är varmt och tjockt och utgjorde exemplarisk isolering för användning i Arktiskt klimat.

Den traditionella religionen var animistisk (worship of animal spirit) och inkluderade Shamaner. Ordet Shaman kommer från dessa kulturer i Sibirien var man kan finna klassisk shamanism. Shamanism hittas inte bara i Centrala Asien utan också i Nord Amerikanska och Pacific Island kulturer. Generellt sett är en Shaman en man av stor religiös status och som står i nära samspel med den andliga sidan. Han kan förutse var herden kommer att hamna, han kan säga hur tillgången till mat kommer att bli och han kan praktisera healing av skadade och sjuka personer. En shaman genomgår många övning och tester för att komma till den förmåga att se visioner som guidar Shamanen i hans handlande och helande.

I de samojediska folkens religösa liv förekom många offer till gudar och förfäder. Man vet att även många av hundarna offrades och man åt av köttet vid offermåltiderna. Hundpälsen användes till varma kläder, och vid tider av hungersnöd åts hundkött av både människor och hundar.

Hundarna förekommer i många myter och legender, några av stammarna tänker sig att det är hundar som vaktar paradisets portar så möjligheten att få komma in där beror mycket på hur man har behandlat sina fyrbenta vänner!

HUR FORT GICK FÄRDERNA MED SLÄDHUNDARNA?

I äldre rysk litteratur från början av 1900-talet där man ägnat en hel bok åt att beskriva de sibiriska slädhundarna som förekom i bl.a. tundraregionen kring yeniseyfloden och Nova Zembla (områden som ursprungshundarna till vår ras hämtades ifrån) finns en del intressant fakta i hur fort en vanlig samojedhund sprang. I boken finner man vetenskapliga undersökningar gjorda på dessa hundars prestationer, utseende och egenskaper i en bok som heter slädhundsuppfödning skriven av E.I Shersjevsky. Man anger bland annat att hundar i dessa regioner var av mer snabblöpande karaktär (i jämförelse med de tyngre frakthundarna (malamuter) som återfanns i andra arktiska regioner). över en sträcka på 7-8 mil med ett antal hundra kilo i last över ospårad terräng i norra Sibiriens tundra områden och ishavskust förflyttade de sig i medelhastigheter på 7-10 km/h (medelhastigheter som inte ens alla huskyspann idag håller vid exempelvis polardistans). Hundspann med lätt last eller ingen last (vilket var vanligt vid jaktturer) och över långa transportsträckor förlyttade sig i genomsnittsfart på 14-15 km/h. Detta är hastigheter vi idag inte ser hos genomsnittshunden, men något som ger en fingervisning om hur fort våra hundar idag skulle kunna gå om de skall hålla sig till rasstandardens beskrivning av det historiska användningsområdet. Intressant i samma litteratur var också detaljbeskrivningen av hundarna, författaren hänvisade till ett omfattande vetenskapligt sätt att studera och mäta de olika hundtyperna i Sibirien. För dessa sibiriska med höghastighetslöpande hundar beskrev han att höjden från från manken till marken var marginellt lägre än höjden från marken till knölarna på bakställets ovansida. Detta skapade ett atletiskt bakställ som gav god kraft i i arbetet.

DE SIBIRISKA PRIMITIVA URHUNDARNAS SÄRART

(Källa: Primitiv Breeds - Perfect dogs, Författare: Vladimir Beegovoy och Jill Moore Porter. Sled Dogs Of Russia (2010) Av: L. S. Bogoslovskaya, Institute of Heritage, Moscow, Russia.)

Denna information är hämtad ur ovan angiven bok och översatt till svenska. Jag kan för övrigt varm rekommendera denna bok till den som är intresserad av att lära sig mer om de urhundarna i polartrakterna

Dessa primitiva hundar är överlevnadsspecialister. Kapabla att ta hand om sig själva i sina ursprungsländer/hemländer. Men på samma gång är de domesticerade och specialiserade för vissa uppgifter och varje rasvariant har sina egna egenheter beroende på de lokala geografiska miljöerna, hur nära människan de lever, och hur de genom historien var använda. Också är de primitiva raserna svåra att lära ovanliga tricks, och i vissa fall även vanlig lydnad, många av dem är väldigt väl utformade för ett visst område. De arbetar instinktivt och naturligt utan någon särskild träning, det framstår som de själva vet vad som skall göras och hur. Arbetet hos de primitiva hundarna är i princip en del av deras vilda beteende, mer eller mindre modifierat för att passa människans behov. Dessutom börjar de primitiva hundarna arbeta spontant utan belöning eller uppmuntran, de lär av sina egna misstag och improviserar för att finna sin fulla duglighet. Under arbete uppvisar de en otrolig intelligens och initiativ. Även om en primitiv hund hålls endast som sällskapshund kommer deras aktiva natur och stora energi göra att de måste användas för en uppgift. Att använda en primitiv hund för ett aktivt jobb hjälper till att skapa ett starkt band till ägaren, håller dem sysselsatta, välmotionerade, friska och mer lydiga.