Anatomi - Exteriör

Ovan: Samojeder på väg upp mot kebenekaise fjällstation. Samojeden skall vara atletisk och funktionell i sin kropp och kroppssammansättning. 

Ovan: Artikel om rasens exteriöra utveckling som är skriven av exteriördomare Mr. Clay.

Text nedan ur: RAS (rasspecifik avelsstrategi) Samojedhund fastställt av SPHK och SKK 2021.

En typisk samojed skall falla innanför rasstandardens ramar genom att uppvisa det specifika (unika) i samojedens exteriör (funktionskrav: polara egenskaper och för draghunden gynnsam konstruktion). Den skall uppfylla de krav som ställs på en polarhund, karaktärer som skiljer en polarhund från övriga spetshundar (ex: polara egenskaper), samt de särdrag som skiljer samojeden från övriga polarhundar. Vikten av att prioritera ändamålsenligheten (funktionen) i exteriören finns förankrat i SKK's avelspolicy. Likaså gäller vikten av att förebygga exteriör konstruktion med icke önskvärda egenskaper som kan leda till exempelvis belastnings och förslitningsskador vid fysiskt arbete. Förankringen av de polara egenskaperna finner vi bl.a. i rasstandarden som säger att samojeden är en arktisk spets. Den beprövade erfarenheten bland flertalet människor som nyttjar sin/sina samojeder i praktiskt bruk under skiftande säsonger bekräftar vilka delar i exteriören som kan komma att missgynna den polara funktonen i olika situationer och väderlekar.

Den polara anpassningen hos Samojedhunden är ett resultat av naturens eget urval. Särarten hos denna uråldriga arktiska spets är omvittnad sedan hundratals, kanske tusentals år tillbaka. I språkforskningen har man i de äldre polarfolkens språk funnit ord för detta, människorna behövde prata om det. Att den klassiska ändamålsenligt anpassade rastypen överlevt genom årtusenden bevisar att dessa hundar haft så många livsviktiga egenskaper både fysiologiskt och mentalt för överlevnad och arbete i det arktiska klimatet att de överlevt ett naturligt urval - den tuffaste selektionsmetoden av alla. Denna arktiska/polara anpassning för överlevnad och funktion är sedan gammalt förknippad med rasen. Den har förbryllat och fascinerat och därmed betytt mycket i arbetet för rasens bevarande och dess förvaltning. Den klassiska rastypen har ett kulturhistoriskt värde vilket specialklubben, rasklubben och uppfödare bör slå vakt om.

Strävan bör vara en funktionell fenotyp (utseendet/formen, det man ser hos hunden) i harmoni med rasstandarden. Formen/utseendet som målas ut genom ord i rasstandarden definierades ursprungligen helt utifrån de rasspecifika arbetsuppgifter den skulle utföra (funktion), samt utifrån den miljö den en gång är skapt att överleva och verka i (polara egenskaper). Formen styrs av funktionen.

Ur avelssynpunkt har alla rastypiska hundar (excellent, very good och good) lika värde. Championtitlar skall inte styra valet av avelsdjur. Att välja avelshund enbart efter utställningsframgångar i konkurrens klass medför stor utslagning av många fullgoda avelsdjur, och minskad genetisk variation. Championat och avelsvärde är inte samma sak. Likaså bör titeljakt oavsett exteriör eller bruks generellt undvikas till fördel för fler djur i avel vilket gynnar den effektiva populationsstorleken, men detta betyder inte att vikten av att pröva och utvärdera avelsdjuren utgår. Funktionen kopplad till rasens ursprungliga arbetsuppgift skall alltid beaktas.

Aveln i stora delar av Europa har på senare tid allt mer inriktat sig på att få fram en "showig" utställningshund med mycket päls och ett "nalligt" utseende, istället för att bry sig om de speciella egenskaper som en månghundraårig avel hos polarfolken framkallat. Låt oss därför ägna stor uppmärksamhet till att samojedens kropp och päls skall vara funktionell för det ändamål den en gång var avsedd för. Samojedens ursprung som brukshund får aldrig glömmas bort eller ifrågasättas. Det är en fara för rasen när det går mode i vissa egenskaper så som "showig", mjuk och svallande päls. Vid exteriörbedömning av samojed bör man fästa största vikten vid hundens anatomi och bruksegenskaper, framförallt vid konkurrensbedömning och aldrig glömma bort att hunden ska ha förutsättningar för att kunna dra en pulka eller släde. Att sedan samojeden är en skönhet och en fröjd för ögat gör den bara mer tilltalande.

Som en stimulans har SKK utvecklat ett Bruksuppfödarpris och ett Bruksavelspris där uppfödare som i sin uppfödning producerat dragmeriterade hundar har möjlighet att uppnå en utmärkelse. Bruksavelspris utgår till enskild hund med dragmeriterade avkommor. Ett sätt att mäta rasens funktion är att hunden skall genomföra dragprov 60 (benämndes fram t.o.m. 2011 Polarhundstest B), vilket innebär följande: Testet avläggs genom att hunden ska genomföra en tvådagarstävling vars sammanlagda längd ska vara 60 km. Godkänd tid: Grundtid +50% dock lägst 8 km/h i medelhastighet.

Funktionen och rasstandardens mätbara krav

• Är den rastypisk? Är det en typisk spets och har den arktisk/polar prägel? Ger den intryck av att vara ett arbetsdjur med en konstruktion som gynnar fart, styrka och uthållighet?
• Svarar hunden mot beskrivningen av de Polara egenskaper.
• Elasticitet i rörelserna. Har den de rätta rörelserna som ger intryck av att vara lätta och uthålliga? Hunden skall röra sig utan ansträngning. Rygglinjen skall i rörelse vara fast och stilla. En polarhund skall heller inte röra sig likt en Schäfer. För långa och utdragna steg utan kraft mot marken tröttar hunden utan att den kommer någon stans vid förflyttning i arbete.
• Polar päls, grova stickelaktiga täckhår, inte för stor, rund eller lång.
• Se upp med för stora bröstkorgar och förbröst, en typisk spets skall vara något knappt vinklad i förhållande till andra raser (källa: exteriördomare Moa Perssons föreläsning). För mycket vinklar och för stora förbröt missgynnar hunden i arbete, hunden går fort trött och drar lättare på sig skador.
• Se upp med för mycket massa och kropp, särskilt hos den yngre hunden. För mycket massa och kropp ökar skaderisken och disponerar för sämre uthållighet. (se behandlande veterinärs förklaring risker med stora bröstkorgar under stycket Fördjupning hälsa)
• Sträva efter hundar av idealstorlek, dock är proportionerna det viktigaste så länge hundarna håller sig inom standarden.
• Sanningen om allt som är runt är fel! En polar Samojedhund skall snarare vara lite varglik i typen än björnlik.

• Är hunden rund är det fel.
• Är ögonen runda är det fel.
• Är huvudet runt är det fel.
• Är nosen rund är det fel.
• Är öronen runda så är det fel.
• Är bröstkorgen rund är det fel.
• Är pälsen rund är det fel.
• Sanningen om att allt som är runt är fel är hämtad ur "The new Samoyed" skriven av välkända exteriördomare i USA, Bob och Dolly Ward. De avslutar sin bok med denna minnesanteckning.

• Har den de rätta proportionerna utifrån rasstandarden?

• Är hunden något längre än vad den är hög?
• Är bröstkorgens djup aningen mindre än hälften av mankhöjden hos den vuxna hunden (över 5 år)?
• Är nospartiet ungefär lika långt som skallpartiet? Nosen får inte vara för kort. Skallen får heller inte vara förkrympt i längd.
• Är nosen kilformad och avslutar i en spets? Nospartiet får inte vara runt eller upplevas sakna den avslutande delen av kilformen.
• Är öronens höjd tillräcklig i förhållande till den arktiska funktionen så de går att vika ner och når in över ögat? Öron får inte vara för små då den polara funktionen uteblir (se ovan om polara egenskaper).
• Når svansen ner till hasen? Svansen får inte vara för kort då hunden använder den som värmeväxlare och för att skydda huvud och nosparti när den sover i sträng kyla.
• Är stopet typiskt för en polarhund? Ej för kraftigt eller tydligt markerat då is och snö ansamlas.

• Finns midja på hunden, "lätt uppdragen buklinje". Buklinjen får inte vara rak vilket ger ett runt, bulkigt och tunnliknande utseende, vilket inverkar negativt på hundens elasticitet i rörelse och i kroppen. Hundens midja skall synas, det skall inte råda några tvivel om att den finns.

Färgvarianter

Rasen har enligt sin standard flera färgvarianter. Vit, gräddvit och vit eller gräddvit med bisquifärgade tecken. Rasklubben rekommenderar uppfödare att beakta vikten av att bevara färgvariationen inom rasen. Rasen är inte endast vit utan också bisqui och gräddfärgad. Ingen av färgvarianterna är att föredra framför den andra. Dock tenderar vissa uppfödare och exteriördomare att föredra den helt vita varianten vilket leder till minskad förekomst av bisqui och gräddfärgade hundar. Bisquifärgen hjälper till att bevara det generella pigmentet i rasen likväl som det kan bidra till bättre pälskvalitet. Ökad färgvariation kan också bidra till ökad genetisk variation.

Ovan: Det där med utställningar är egentligen inte alls min grej nu för tiden, men det händer någon gång då och då att jag ställer ut. När jag var liten tyckte jag det var super skoj å springa på utställningar vare sig jag ställde själv eller inte. Jag tyckte helt enkelt det var skoj å titta på hundar och träffa folk. Men allt efter som tiden gått har jag tappat intresset mer och mer. I första hand beror det på den eskalerande typförändringen i ringarna. Jag tycker att det idag är ytterst få domare som det är värt att lägga ut en anmälningsavgift på. Bilden ovan är från 2018 när SPHK mälardalen hade bjudit in en mycket duktig och kompetent domare från Nederländerna, Hannie Vink. Det som är kul med Hannie är att hon vågar hålla kvar i den moderata äldre typen av Samojed och premiera hundar som ser ut som de gjorde förr. Hannie är nog en av få domare som har sin kunskap så nära ursprunget. Hannie är upplärd av Mr Clay en nu mera bortgången domare som i sin tur var upplärd direkt från döttrarna Killburn Scott. Familjen Kilburn Scott var ansvariga för en stor del av grundandet av rasen i västvärlden och ägde några av de första Sibiriska importerna, Familjen Kilburn Scott var också ansvarig för upprättandet av den Engelska rasstandarden 1909. 

Ovan: Zouroff på tur i jämtlandsfjällen. Bästa sättet att testa hundens anatom/exteriör är att pröva den i praktiskt bruk. De riktigt grova felen i konstruktionen går att solla ut genom att titta på en hund i utställningsring. Men det verkliga kvittot på den fysiologiska sammansättningen, den anatomiska konstruktionen och pälsens kvalité går inte att bedöma utan att först pröva hunden i praktiskt bruk över fler säsonger och olika förhållanden.

Ovan: 3 bilder från Famijen KIlburn Scott i England som grundla mycket av rasen när den först kom till västvärlden. Bilderna är från början av 1900-talet.

Ovan: en vacker och korrekt bisquifärgda tik i arbete, Vi skall vara rädda om färgvariationerna hos rasen, det är lätt att det går mode i helt vita hundar.

Biskquifärgen är viktig av flera anledningar. Färgen ger ofta en bättre pälskvalitee. De tidiga uppfödarna av rasen i västvärlden rekommenderad att man aldrig skulle para två vita hundar med varandra på grund av pälskvaliteen.

Våra färgvariationer bidrar också till ökad genetisk variation. Risken är att vi tappar viktig genetisk variation om våra färgade hundar selekteras bort vid bedömning