Rasförvaltning

Grunden för att en population (exempelvis en ras med slutna stamböcker) skall kunna överleva långsiktigt är att den består av tillräckligt stor genetisk variation. Inom hundvärlden har vi ett historiskt problem med att man förr i tiden inte kände till detta och omedvetet avlade nära släktingar mot varandra samtidigt som man selekterade hårt och tog bort många djur ur avel och enstaka hanhundar överanvändes på flera tikar varför man tappade mycket genetisk variation väldigt fort. Inavel eller linjeavel som det länge kallades inom hundvärlden var till slutet av 1900-talet en vedertagen metod som mer eller mindre alla framgångsrika uppfödare i alla raser använde sig av för att skapa sin egen typ och linje, på den tiden var man inte medveten om hur negativt detta påverkar en population i längden. I idag börjar genetiker och uppfödare veta bättre och många jobbar på många håll febrilt inom de flesta raser med att öka antalet djurindivider i avel och minska antalet valpar per individ i syfte att nå en större genetisk variation inom populationen. Även om många börjar få upp ögonen för problemet så är det en lång väg att gå i att fortsätta sprida kunskapen och vikten av att bevara så bred genetik som möjligt, används väldigt få individer i avel tappar vi väldigt fort stora mängder genetisk variation. I dag börjar intresset och kunskapen lite smått att sprida sig kring detta ämne inom hundvärlden. Fler och fler uppfödare och hundorganisationer börjar få upp ögonen för ämnet mer djupgående och förstår att vi måste samarbeta för att föra populationen vidare.

Framförallt så måste vi erkänna att vår ras är delad i subpopulationer och behandla den arbetande delen av rasen som en genetiskt liten ras. När man studerar raspopulationens livskraft är det av stort intresse att belysa de kända genetiska flaskhalsar som rasen historiskt har gått igenom. Detta inte minst då vi idag vet att gammal inavel aldrig försvinner. Även uppdelningen i subpopulationer gör den genetiska tillgången till avelsdjur med de "rätta" egenskaperna ännu snävare, detta gör det svårt för uppfödarna att hitta lämpliga avelsdjur. Tyvärr är nästan alla raser med en arbetande bakgrund idag uppdelade i vart fall i två olika varianter en arbetande hund som har kvar sina egenskaper och det äldre utseende och en så kallade showtyp som uppvisar ett förändrat utseende (sämre funktion och hållbarhet) och ofta tappat mycket av egenskaperna som en arbetande hund förväntas ha. Detta gäller både Samojedhunden och alla andra arbetande raser.

På underflikarna till denna hemsida hittar ni mycket information kring förvaltning av en mångtusenårig hundtyp på svenska.

Vill ni arbeta med detta på internationell spelplan så kan ni läsa mer om det arbetet genom att besöka det internationella nätverket PAWAB:    https://international-network-to-preserve-aboriginal-arctic-breeds.webnode.se/