Vad håller på att hända med Samojedhunden?
Detta är i grunden en artikel publicerad i SPHK medlemstidning Polarhunden
Precis som många andra raser är Samojedhunden utsatt för faror som på sikt kan utplåna rasens polara särart och dess specifika utseende som den bär som ett mångtusenårigt arv från Sibirien. Samojedhunden är ett avelsresultat som en mångtusenårig avel hos polarfolken framkallat, ett arv från svunna tider, ett arbetsredskap i vardaglig överlevnad för dåtidens Sibiriska jägare. Vi har fått ett arv från Samojedfolket, ett arv vi har en skyldighet att bevara och förvalta på samma sätt som de gamla Samojederna gjorde. De gav oss inte en ras med en mångtusenårig historia och en så välanpassad exteriör för dess ursprungliga uppgift och överlevnaden i ett arktiskt klimat för att vi i västvärlden sedan på mindre än 100 år skulle försumma och förändra stora delar av det arv vi fick.
Efter mer än 20 års djupgående studier av rasen ser man hur en stor del av population håller på att gå förlorad i en värld av övertypning och extremtyper. Fenomenet finns redan tydligt i Sverige även om det har gått ännu längre om man tittar på rasen globalt. Bara för att det är värre på andra håll får vi inte blunda för våra egna problem. Här nedan är det tänkt att belysa några av de problem som idag är tydliga i rasen i förhållande till rasens ursprung, men med full respekt för att vissa av er kanske är av annan åsikt, men frågan är om vi utan vidtagna åtgärder kommer ha några typiska Samojeder kvar i framtiden?
Anhopande och begynnande problem i rasen idag:
- Grova/tunga hundar blir allt vanligare. Inverkar negativt på det standarden frågar efter: "Uthållig, smidig, outtröttlig Arktisk slädhund", inverkar dessutom negativt på skadefrekvensen hos en aktiv arbetande hund.
- Korta och breda nosar. Inverkar negativt på den polara funktionen och det karaktäristiska utseendet hos rasen.
- Allt för små öron. Inverkar negativt på den polara funktionen och det karaktäristiska utseendet hos rasen.
- Allt för rikliga stora runda pälsar, vilket hämmar hunden i arbete, hunden går varm m.m. Inverkar negativt på den polara funktionen och det karaktäristiska utseendet hos rasen.
- Tätsittande öron.
Samojeden tappar sitt karaktäristiska utseende som Kilburn Scott rasens
grundare i England beskrev med "open forehead" , samt polart funktionsfel.
Lågställda hundar. Ger hunden problem att ta sig fram i djupsnö och tillryggalägga långa sträckor med god uthållighet. - För kraftigt markerade stop. Polart funktionsfel, is och snö ansamlas.
- För lång och riklig päls över huvud och ner mot stop. Polart funktionsfel, is och snö ansamlas utan att hunden effektivt kan bryta loss den med hjälp av sin rikliga muskel väv över skallen.
- Hundar som Ser färdiga, fullvuxna och välutvecklade ut i tidig ålder. En hund som ser så kallat vuxen ut i tidig ålder blir lätt övermogen och ofta tung och grov i vuxen ålder. En Samojed skall inte vara färdig fören vid en ålder av ca 3-4 år för tik och ca 3-5 år för hane. Vid en ålder av två år är dessa hundar (de som ser vuxna ut i tidig ålder) på sin topp, och sedan börjar de se gamla ut. Samojeden skall vara en vital hund upp i hög ålder.
På bara 40 år har övertypningen och extremtyperna i ringarna vuxit sig allt starkare. Karaktärer som aldrig tidigare varit karaktäristiska för rasen är idag tyvärr i många länder vanligt förekommande bland prisvinnarna i utställningsringarna. Detta är ett problem först och främst i förhållande till syftet med rasstandarder och utställningsverksamheten. Grund tanken med rasstandarder och utställningsverksamheten beskriver SKK med dessa ord: "Svenska Kennelklubben bildades 1889 av en grupp adelsmän och jägare med syftet att ta vara på goda jakthundars egenskaper. Genom införande av stambok, hundutställningar och tävlingar ville man bevara och renodla rasernas specifika egenskaper." Utställningarna skulle dessutom fungera som en avelsutvärdering. Sedan har också rasklubben enligt stadgarna en huvuduppgift "Att BEVARA polarhundarnas särart och specifika egenskaper" Med dagens förekommande övertypning och extremtyper troligen framkommet på grund av att allt för många domare och sen i sin tur också vissa uppfödare inte längre förstår ursprungs betydelsen av orden i standarden när de läser den utan i många fall kanske tror ju mer desto bättre eller ju mindre desto bättre har många detaljer blivit extrema och överdrivan. När det gäller Samojedhunden är det bland annat dessa detaljer listade ovan som mankan tänka sig att domarna bör se upp med då just dessa detaljer idag har en förmåga att bli extrema och övertypade bland utställningsvinnarna .
Ett polart anpassat djur skall ha släta ansiktsdrag då skarpa kanter eller fåror gör att det lätt ansamlas is och snö (exempel på fåror som missgynnar den polara funktionen är ett för kraftigt markerat stop). Observera också pälslängden över pannan och kring huvudregionen vilken är kort och glatt, allt för mycket päls på dessa ställen omöjliggör den polara funktionen, och är lika så ett standardfel, rasstandarden anger: "På huvudet och på benens framsidor skall håret vara kort och glatt, på öronens utsidor kort, utstående och glatt". Öronen sitter också brett för att tillåta tillräckligt med små muskler över jässa och panna, dessa små muskler använder hunden för att bryta loss is och snö som ansamlas kring huvudregionen. I en för lång päls kring dessa regioner (runt öron, panna och ner mot stop) ansamlas tjocka lager av snö och is som kyler ner hundens huvud då förmågan att bryta loss isen och snön uteblir. Och slutligen observera storleken på hundarnas öron. Storleken på öronen ovan är den storleken som man i begynnelsen menade med uttrycket "relativt små öron", även detta har en polar funktion, blir öronen för små kan hunden inte längre stänga dem och vika dem bakåt för att skydda hörselgångarna mot kyla, vind, snö och is. Idag är problemet snarare att öronen på många håll tenderar att bli för små än att de är för stora, samt att pälsen kring huvudregionen och runt öronen blir för lång och riklig.
Ett annat problem Idag är noslängden inom rasen där den tenderar att bli
kort och tjock i kombination med ett allt för markerat stop. Längden av
nosen är av stor vikt för den polara funktionen, vilken möjliggör filtrering
och uppvärmning av inandningsluften för att skydda luftrören mot förfrysning.
Dessutom är nosens längd av vikt för att hunden skall kunna andas som mest
effektivt och syresätta blodet, vilket är av stor vikt för en smidig och
uthållig slädhund (vilket standarden definierar Samojedhunden som). Man brukar
säga att nospartiet är tillräckligt långt om man först mäter hundens skalle
från bakkant till stop och sedan skall nosen vara lika lång (FCI rasstandard),
detta kan enkelt göras på plats med sin egen hand som måttstock. Ett av dagens
stora problem är att även många av de så kallade långnosade exemplaren till och
med har för korta nosar.
Kanske skall man vid utbildningar kring rasens exteriör fokusera på att förklara hur lång nosen skall vara i förhållande till vad. Det verkar som kunskapen om måttförhållandena mer och mer börjar försvinna i och med domarkårens generations skifte, kanske på grund av att en stor del av kunskapen inte gått vidare i arv till nya domare. Förr i tiden var det vedertaget bland både domare och uppfödare att nosen precis som nämnts ovan skulle vara lika lång som skallen, enligt metoden som angetts ovan. Denna metod att kontrollera proportionerna var tidigare vanligt förekommande bland utställnings domare men förekommer sällan eller aldrig idag (erfarenhetsbaserad kunskap som återgivits muntligen av några av våra äldsta uppfödare).
Ett annat sätt att kontrollera exempelvis öronens storlek är bland annat som den gamla svenska standarden beskrev att de storleksmässigt skall vara basen gånger höjden i storleksproportion. Dessutom skall örat om det viks ner mot ögat nå till den inre ögonvrån för att vara tillräckligt stora. Ytterligare ett vanligt sätt domarna kontrollerade den polara funktion var genom att knäppa med fingrarna över hundens huvud (erfarenhetsbaserad kunskap som återgivits muntligen av några av våra äldsta uppfödare) för att se om hunden kunde stänga öronen och vika dem bakåt, vilket är av yttersta vikt för ett polart anpassat djur, då hunden genom denna förmåga kan skydda hörselgångarna mot väder och vind. Även denna kontroll ses sällan eller aldrig bland dagens domare i ringarna. Idag tenderar öronen på många håll snarare att bli för små och omgivna av allt för riklig päls än att de är så stora att det skulle inverka negativt på den polara funktionen.
Detta med för små öron är idag tyvärr ett mer och mer vanligt förekommande problem i rasen, kanske borde det påpekas kraftigt vid domarkonferenser och/eller liknande. Självklart skall öronen inte vara för stora, men det får ju heller inte bli som idag att fler och fler öron tenderar at bli för små. Allt för många gånger kan man lyssna på domares bedömningar idag då de konstant slår ner på "För stora öron" hos ett stort antal hundar med utmärkta öron proportioner. Här bör man nog fundera på vad betyder relativt små öron, och i förhållande till vad. Självklart skall ett polart djur ha mindre öron än deras sydligare levande släktingar, men det får aldrig handla om ju mindre desto bättre. Här tror jag man kan bilda sig en hyfsat bra uppfattning om vad man menade med små öron genom att studera en mängd olika arkivbilder från tidigt 1900-tal och ta ett medelvärde utifrån dessa studier. Tex ger bilden ovan (Arctic hundar som sitter och ligger i grupp) en bra hint om vad man menade med relativt små öron! Denna bild hintar riktigt bra också om huvudets form, nosens längd, hundarnas helhet och typ, benstommens grovhet och pälsens struktur m.m. Men man bör inte förlita sig till en enda bild, dock kan man efter mångåriga djupa studier kring rasen bekräfta att denna ovan nämnda historiska bild ger en ganska generell bild av vilket utseende som var typiskt för Samojedhunden. Det var dessutom denna typ av hundar som en gång i tiden stod som modell för upprättandet av standarden. Rasstandarden är i grunden en beskrivning av ett befintligt utseende. Givetvis har vi genom åren reviderat standarden, MEN ALDRIG i syfte att beskriva ett nytt utseende eller en NY RAS, utan för att förtydliga eller som vissa gånger för att likrikta sättet att skriva standarderna på mellan raser. Allt jämt är det samma ras och samma utseende som man genom standarden försökt beskriva. Om en ras har börjat fjärma sig från det utseende rasstandarden i grunden beskriver så har man väl INTE följt det rasstandarden beskriver? Samojedhunden är en uråldrig ras med ett befintligt utseende som människan i väst tog till vara på när de kom från Sibirien och än idag har rasklubben ett BEVARANDE uppdrag, att bevara de polara raserna så intakt som möjligt.
Tassarna är idag ett problem, många hundar börjar få små samlade tassar med fel pälskvaliteé där snö och isklumpar snabbt och lätt ansamlas. Det står i standarden att tassarna skall ha långa falanger med något åtskillda tår och fungera som en snösko. Att lyfta fram funktionen av en snösko är super bra, men sedan är det tyvärr inte alla som förstår kraven på en sådan tass. Många gånger kan man läsa att allt för spretande tår är ett fel, för funktionen är det tvärt om en allt för liten och rund tass är en dygd för en polarhund då en liten rund tass lättare sjunker ner i snön. Standarden anger att tårna skall vara något spretande. Redan de gamla polarforskarna så som Fritjof Nansen som använde sig av Samojedhundar på sina resor beskriver tassarnas funktion och värde. Han beskrev framför allt att tassarna var stora, breda med vitt särade tår för att ge hunden bärighet på snön. En polarhund skall för funktionenens skull likt vargen ha stora tassar i förhållande till sin kroppsstorlek (tassarna skall vara uppenbart bredare än vad frambenen är).
Angående storlek och vikt så är idag vikten ett av problemen i rasen. Detta är bland annat ett resultat av en övertypning av rasstandardens uttryck "kraftig benstomme", även här måste man vända sig till de gamla arkivbilderna för att på bästa sätt förstå vad man menade med kraftig! Detta har lett till att många hundar tenderar att bli allt för tunga och grova. Tyvärr strök man viktangivelsen i rasstandarden vid en revidering 1976, kanske såg man detta så självklart och insåg inte vilka framtida problem detta kunde ge inom rasen. Men idag är det tydligt vilka konsekvenser detta gett. Idag tender vissa hanhundar att väga upp mot 30 kg eller mer vilket aldrig har varit typiskt för en Samojed. Den tidigare viktangivelsen i den svenska standarden var hanhund: 20-25 kg och Tik: 16-20 kg och mankhöjden den samma som idag, och under en långt tid var till och med en högre mankhöjd tillåten men fortfarande med den tidigare angivna viktangivelsen. Här ligger ett problem i proportioner och i förhållande till vad? Alltå bör en hanhund som är 60 cm i mankhöjd inte väga mer än 25 kg för att svara mot det rasstandarden frågar efter "Uthållig, smidig och outtröttlig arktisk slädhund", samma anatomiska krav ställs också på en renvallare i polarområdenna.
Att hundarna idag blir grövre och tyngre inverkar också negativt på uthållighet, fart, skadefrekvens och vitalitet. I en artikel i tidningen "Country New´s" april 27, 1928 som handlar om Samojedhunden och Farningham kennel anger man att vikten på en Samojedhund skall ligga mellan 18-23 kg. I den tidiga engelska standarden runt 1912 angavs vikten på tik till 18 kg och hanne 22 kg. Mrs Killburn Scott (rasens grundare i västvärlden) sa "Samojeden får aldrig vara lika grov som en grönlandshund, uppfattar man den som felbyggd (för tunn i benstommen i jämförelse med ex grönlandshund) då är den förmodligen rätt".
Mr. Killburn Scott (rasens grundare i England) skrev följande om slädhunden i en artikel i THE ILLUSTRATED KENNELNEWS 1909: "Många människor verkar förefalla att tro att en hund framgångsrik som slädhund skall vara en stor och tung hund, men de arktiska upptäckarna föredrar ett "mediun-ziset-animal", och resultatet från slädhundstävlingen i Cape Nome visar i samma riktning.... I lös snö, och i snö täckt med en tun hinna av is, sån som formas på natten är den lätt byggda hunden mer effektiv, och på hal is ger många tassar bättre grepp än få. Under polarexpeditionerna hände det ofta att hundarna behövde fraktas på väldigt små isflak eller i väldigt små båtar, och en hund i storlek av en samojed är mycket bättre till detta än de tyngre eskimåhundarna..."
Sist men inte minst har vi pälsproblemet som det ordats mycket om genom åren. Idag tenderar pälsarna inom delar av populationen att bli allt för stora, runda och/eller långa vilket hämmar hunden i arbete då den lätt går varm och blir överhettad. Många som har hundar med allt för stora och runda pälsar berättar om hur deras hundar har större problem med törst, uthållighet, värmealstring och många nämner också att de storpälsade hundarna blir varmare om tassarna och har i större grad problem med isklumpar i tassarna än de hundar med korrekt päls. Med de stora, runda och långa pälsarna följer ofta också en kvalitets försämring, pälsarna blir ofta mjukare och ibland blir underullen så riklig att täckhåren inte täcker över underullen ordentligt, båda dessa kvalitets försämringar leder i sin tur till att snö och is ansamlas och pälsen har svårare att stå emot väta och smuts. En Polar päls skall vara strittande och stå rakt ut från kroppen och går inte att trycka ner, lägger man handen på den skall den studsa tillbaka så snart man tar bort handen, dubbel päls med mjuk, tät isolerande underull och grövre och längre täckhår som skyddar. En polar päls skall aldrig heller vara så riklig att den gör hundens konturer otydliga.
