Det arktiska området

Att förstå det arktiska klimatet och de förutsättningar som naturen i dessa områden erbjuder ger oss också en större förståelse för Samojedhundens särart och vad han en gång avlats mot och under flera hundar år behövt anpassa sig efter. Både Samojedhundens anatomi och mentalitet är skapt för att klara dessa ogästvänliga, karga och nedfrusna klimat.

Samojedhunden hölls av ett delvis bofast och delvis kringvandrande nomadfolk som bland annat kallades Samojedfolket med flertalet tillhörande undergrupper och närsläktade grannfolk så som Ostjakerna. Det var i just dessa Arktiska områden som dessa folkstammar levde och verkade. Samojedfolket och dess grannfolk levde tillsammans med sina hundar på den Sibiriska tundran, kustområdena och längs flodbankerna i norra Ryssland, klimatet som rådde/råder på dessa platser satte stora krav på både människor och hundars överlevnad.

Största delen av jordens landområden har ett för många olika typer av växtlighet ett gynnsamt klimat. På vissa platser står till och med träd och örter gröna året om, medans andra delar av världen förändras med årstiderna och kanske vissa månader om året är täckta med snö. De områden som är speciella är de områden där nederbörden är för liten för växtligheten att trivas eller de områden som är för kalla för vanlig växtlighet. Dessa kallare områden hittar vi på många olika ställen världen runt i form av höglänt terräng, t ex har denna typ av terräng stor utsträckning i Himalaya, men de största utsträckningarna av denna typ av terräng och stränga kyla hittar vi kring de båda polerna, nordpolen och sydpolen, dessa områden är till stor del kalla tundra områden som året om eller till största delen av året är täckta me snö.

Dessa naturförhållanden som finns i de polar trakter kan kanske för många människor levande i de södra delarna av världen förefalla som "Hårda och svårt att överleva i". Förmodligen ser inte de Arktiska polarfolken (Inuiter, Samer, Eskimåer, Samojeder med flera) dessa naturförhållanden på samma sätt. Roald Amundsen som använde Samojedhundar på sina polarexpeditioner konstaterade att man i en hård omgivning måste leva med naturen och inte mot den, eftersom naturen alltid vinner. Samma sak hade Fritjof Nansen (Amundsens landsman) sagt 15 år tidigare under sin resa mot nordpolen.

Området kring Nordpolen kallas för Arktis. Tidigare ansågs det att den sydligare gränsen gick vid norra polcirkeln, men nu används norra trädgränsen ofta som gräns. Trädgränsen sammanfaller också med den arktiska klimatzonen.

Arktis är ingen kontinent, som Antarktis, utan består av istäckt hav med landområden runt om. Följande länder har arktiska områden: Kanada, Ryssland, USA (Alaska), Norge, Island och Danmark (Grönland).

Länderna i de områdena som gränsar till Norra ishavet kallas ofta för de Arktiska områdena och folken som bor där för de arktiska folken Det är egentligen frågan om länder som ligger inom Norra polcirkeln.

I dessa trakter är fördelningen av solljuset under året en ledande faktor i att ge dessa områden dess karaktär. I de Arktiska områdena är det till stor del ljust dygnet runt under sommarhalvåret och mörkt dygnet runt under vinterhalvåret. Och skillnaden i ljus blir allt större ju längre norr ut och närmare polen man kommer. Vid själva nordpolen är det en enda lång dag och en enda lång natt. Tundran är frusen och tinar bara på ytan under sommaren, växtligheten är knapp och temperatur skillnaderna är stora. Livet i Arktis är hårt och det gäller att göra rätt för att överleva.
Ju längre norrut man kommer desto hårdare och kallare är vintrarna. Och värmen hinner inte bli stadigvarande under sommaren. Det är visserligen ljust under sommaren men solen står lågt, lägre ju närmare nordpolen man kommer. De sneda strålarna har inte samma kraft att värma som de lodrätta. Den andra faktorn efter solljust är temperaturen som ger ett land dess karaktär så som miljö för växter, djur och människor. Fördelningen av temperaturen i norr är inte bara beroende av ljuset utan också av fördelningen av land och vatten.

Naturtyper

Den sibiriska naturen kan delas in i tre vegetationstyper. I norr finns den isiga tundran, permafrostens område. På vissa platser når den ända ned till 1 450 meters djup! Den bjuder på ett extremt svårt klimat för människor, växter och djur. Tundran övergår successivt i söder till taigan, den sibiriska skogen. Detta enorma skogsområde, som täcker den största delen av Sibiriens yta övergår i sin tur till de stora grässtäpperna mot Mongoliet, Kina och Kazakstan. Den sibiriska taigan är världens största skogsområde och täcker ungefär 5 miljoner km2 av ytan, vilket motsvarar cirka 25 % av världens skogsreserv.

Klimat

De inre delarna av arktiska Ryssland upplever heta somrar och bittra vintrar. Men längs nordkusten är somrarna väldigt svala och torra. Golfströmmen påverkar bara nordvästra Ryssland sporadiskt, därför når inte temperaturerna där lika högt. Årets totala medeltemperatur brukar vara 3-5˚C kallare än Finlands. Öarna norrut från kusten mot ishavet har däremot ett klimat som mer liknar Grönland än norra Skandinavien och Ryssland.

Det arktiska klimatsystemet består av olika delsystem som land, luft, is och hav och dessa kopplar ihop på olika sätt, både inom Arktis men också på flera sätt med resten av vår jord. Det Arktiska klimatsystemet består av olika delsystem som land, luft, is och hav och dessa kopplar ihop på olika sätt, både inom Arktis men också på flera sätt med resten av vår jord. Det senare gäller fram för allt luften som utan hinder strömmar mellan nord och syd, men det gäller också havet. I havet har vi ett inflöde från Stilla havet och från Atlanten, och ett utflöde till Atlanten där en del utgörs av djupvatten som bidrar till den storskaliga globala oceancirkulationen. Inom Arktis finns kopplingar mellan luften och alla de andra komponenterna genom utbyte av energi, vatten och olika gaser. Från land rinner stora floder ut i havet och transporterar vatten, lösta ämnen och partiklar. Mellan is och hav sker ett kontinuerligt utbyte av energi som betyder att isen växer på vintern och smälter på sommaren.

Meteorologi

Årstidsvariationen i Arktis är omfattande. En av orsakerna till detta är att de stora högtrycks och lågtrycks centren inte ligger på samma plats hela året. Tittar vi på sydpolen hittar vi en konstant istäckt kotinent som är omgiven av öppet hav, medans Nordpolsområdet består av fruset hav omgivet av två stora landmassor mellan vilka två öppna hav tränger fram vilket därför gör väderleks situationerna betydligt mer komplexa. Anledningen till att Antarktis alltid domineras av ett högtryck är kontinentens egenheter är att om vintern vara kallare än havet, medans de om sommaren är varmare än dessa men däremot är istäckt land kallt året om. Nordpolsområdets vinter påverkas också mycket av två stora högtryck belägna över de kalla kontinenterna Sibirien och Kanada. Av havens relativa värme orsakas också lågtrycksområden som inte alltid är särskilt konstanta men ofta finns i trakterna av södra Grönland och södra Alaska, det vill säga där oceanerna når sina nordligaste breddgrader. Eftersom kall luft strömmar utåt från högtrycken och med tanke på att Sibirien har högre lufttryck än Kanada gör detta att den kanadensiska nordkusten får ett extra tillskott av kall luft därifrån, medans de nordamerikanska och europeiska västkusterna istället får relativt varm och fuktig havsluft.

Det lufttrycksmönster som råder i Arktis under sommaren är helt motsatt det på vintern, nu är det haven som är svalast, vilket gör att det ligger högtryck över dem och lågtryck över kontinenterna, vilkas östkuster nu får ett tillskott av fuktig luft.

I polartrakterna är nederbörden mycket liten på grund av att dessa trakters kyla gör att luften aldrig kan hålla särskilt mycket fuktighet. Om man bortser från sandöknarna på betydligt lägre breddgarader så finns det ingen del av jorden som har så lite nederbörd som polartrakterna. Dock är variationerna i nederbörden relativt mindre än i t ex sahara öknen, detta gör att nederbörden i polartrakterna är mer pålitlig. De kanadensiska öarna har i allmänhet en nederbörd av mellan 130 och 250 mm per år, medans den stora ön Ellesmere endast får 65 mm.
Torkan i dessa områden skiljer sig från de klassiska öknarna på ett par olika anledningar. För det första gör kylan i Arktis att avdunstningen är lägre än på andra lägre breddgrader, även indirekt eftersom biomassan är så liten att transpirationen blir nästan omärklig. För det andra så blir marken ordentligt blöt varje år då snö och is smälter. Och permafrosten gör att inte ens under högsommaren kan vattnet infiltrera jordlagret mer än kanske högst en meter, och detta ger till följd att under vårarna kommer vidsträckta områden att stå under vatten.

Det som framför allt kännetecknar det arktiska klimatet och som många i första hand kommer att tänka på när vi pratar om polartrakterna är förstås kylan. Primärt sett uppstår denna kyla av att solljusets vinkel mot marken på dessa höga breddgrader är så liten att varje enskild solstråle måste värma en större markyta än den skulle behöva göra på mer sydliga breddgrader närmare ekvatorn. På grund av detta ger därför inte de långa sommardagarna, som norr om polcirkeln räcker dygnet runt inte den kraftiga värmeeffekt som man skulle kunna tro.

Det inre av Grönland är det enda nordliga landområde som aldrig får plusgrader, under juli månad håller dessa istäckta områden en medeltemperatur ned till -15 grader C, medans medeltemperaturen kring öns kust är ca +5 grader C. Under samma tid har Alaska, Nordvästterritorierna och Yukon i kanada +5 grader C till +15 graderC. Polartrakterna på den Eurasiska kontinenten har längs kusten +10 grader C och i inlandet +15 grader Cav det Artiska havsområdet är det bara en liten del av ishavets mitt som inte ens i juli når plussgrader, men på vinterhalvåret är det helt annorlunda. Ishavets medeltemperatur i januari är ca -35 grader C, men är långt ifrån den kallaste. Den Grönländska temperaturen sträcker sig över ett stort spektrum från -5 ggrader C längst i söder till -35 grader C i nordväst men istäckets inre är ännu kallare, under -40 grader C. Alskas sydkust temperatur är -10 grader C men dess inre precis som kanada har -25 grader C till -35 grader C. Eurasien är det område som har de största variationerna. Skandinaviens norra kust är -10 grader C men ju längre österut blir det allt kallare och i höjd med de nysibiriska öarna är det -40 grader C. Och innanför dessa i trakterna av Yakutien är medeltemperaturen för januari måmad -50 grader C, den kallaste på norra halvklotet, på dessa platser är medeltemperaturerna mellan januari och juli således en skillnad på 65 grader C, betydligt mer än vi hittar på någon annan del av jordklotet.

Växt och djurliv

De arktiska vidderna är inte så fattiga på växt och djurliv som man kanske kan tro med tanke på tundrans näst efter öknarna är den biotop som producerar minst biomassa. Trotts att permafroste går flera hundar meter ner i marken och på vissa ställen ännu längre, vid Verchoyanska i Sibirien går permafrosten så långt ner som till 1500m. Men vissa växter kan överleva i det aktiva lager som tinar om sommaren. Men jordlagret är tunt och växtligheten måste vara väl anpassad för stark kyla, hård vind, torr luft och långa perioder av ljus och mörker. Bl a så växer det långa träd, buskar och gräs i de stora skogarna närmast norr i Kanada och Alaska. Men ju högre upp bland breddgaraderna vi kommer desto lägre och fattigare blir växtligheten, vi hittar te x: lavar, mossor, härdiga gräsarter och vissa andra örter. I Kanadas allra nordligaste del är te x bara en tiondel av marken täckt av växtlighet. Fördelen med växtlighetens låga och kompakta konstruktion är att det medför en lägre vindhastighet närmast marken, vilket i sin tur leder till att kyleffekten blir mindre och den relativa luftfuktigheten högre. Genom att skjuta täta skott minskar växten luftens rörlighet ytterligare.

Havet i Arktis är till stora delar ständigt istäckt, men det hindrar inte solljuset att tränga igenom och ge algerna i havet näring. Algerna äts sedan av kräftdjur, fiskar och valar. Men också andra djur äter fisken, bl a: sälar, valrossar, fåglar samt isbjörnarna som kan vandra hundratals mil över det Artiska havet. Förutom isbjörnen är bland annat: myskoxe, vildren, räv, hare och lämmel andra viktiga Arktiska land djur.

Demografi

Arktis är mycket glest befolkat, den främsta orsaken till detta torde vara klimatet. Civilisationen som allt eftersom har spritt sig över jorden, och som lagt beslag på så gott som alla beboliga ytor den tror sig kunna ha nytta av, har länge hållit sig borta från polartrakterna. Detta faktum borde innebära att de nordliga folken under generatione har kunnat överleva väl med sina kulturer. Först efter andra världskriget skedde förändringar på Grönland, fram till dess hade Danmarks syn på Grönland länge varit rent kolonialistiskt. Först efter andra världskriget flyttade öns invånare samman i byar och städer, därefter har utvecklingen gått fort. Grönland som nu mera ofta benämns efter sitt Inuitiska namn Kalaalit Nunaat har nu mera till och med ett omfattande självstyre, där endast försvars och utrikespolitik styrs från Köpenhavn. Även Kanadas norra befolkning har fått ett visst självstyre i de delarna av Nordvästterritoriet som kallas Nunavut. Karaktärristiskt för Arktis är att nästan varje landområde bortsett från inlandsisen på Grönland sedan länge varit bebott. Det som skiljer dessa trakter mot övriga jorden torde vara befolkningstätheten, och den givna slutsatsen menar många är att det är tillgången på föda som utgör begränsningen av den mänskliga bosättningen. Större grupper av Samer delade t ex upp sig i mindre familje grupper under vintern för att på bästa sätt överleva vintern med tillräcklig tillgång på föda. Före Civilisationen levde inuiterna i Arktis så glest befolkade som en person per ett tusen kvadrat kilometer, vilket man menar var vad populationerna av bytesdjur räckte till. Styrelseskicket hos Inuiterna skall ha byggt på konsensusbeslut, vilket också anses vara bekräftat av Amundsen under hans tid då han påpekade att Inuiterna var ett fredligt folk. En trolig orsak torde vara att strider eller konkurrens skulle varit förödande för hela kulturen.

Arktiska folk

Dessa folk levde och lever i länder som gränsar till norra ishavet och dessa områden kallas ofta för de Artiska länderna eller Polartrakterna. Och folken som bor där kallas för de arktiska folken. Det är här frågan om länder inom norra polcirkeln.

För att överleva var människorna i dessa trakter tvungna att skaffa sig en mycket detaljerad kunskap om den miljö hon levde i för att över huvud taget överleva. Detta gäller framför allt människor i Polartrakterna där naturen är både bister och hård.

De Arktiska folken levde i betydande omfattning av jakt, fiske och renskötsel. I haven vimlade det av valar och säldjur och i inlandet fanns det gott om vildren och andra pälsbärande djur som jagades flitigt. Och i både hav och insjöar fanns det gott om fisk. Genom jakt och fiske skaffade man sig både kött, fisk och fett att äta och skinn och pälsar att värma sig själva och sina bostäder med. Och tack vara detta kunde människorna överleva i dessa ogästvänliga områden nära nordpolen.

Det mest utpräglade Arktiska folket som många kommer att tänka på torde vara Eskimåerna, för detta folkslag spelade säljakten en stor roll, på samma sätt som renen spelade en stor roll för de andra Arktiska folken så som Samojeder, Ostjaker, Tjuktjerna, Korjakerna, med flera.
Man kan säga att de Arktiska folken är istidsmänniskans direkta arvtagare. Men tyvärr är det mycket i deras livsstiler och kultur former som försvinner allt mer eftersom teknikens utveckling går frammåt och mycket blir bara kvar som sport och tradition. Men vissa bitar lever fortfarande kvar och på sina håll och även idag tjänar som inkomst bringande källa för många människor, däribland renskötseln och säljakten.

Många av de Arktiska folken, där bland Samojederna var och är även idag i viss mån kringvandrande nomader. Med nomader menar man vanligen folkgrupper som nomadiserar, vars samhällsorganisation och försörjningsmönster är förbunden med ett ickebofast levnadssätt och som oftast lever på jakt eller boskapsskötsel.

Naturen som kultur

Urbefolkningar i de Arktiska områdena har under årtusenden alltid använt sig av naturens tillgångar på många olika uppfinningsrika sätt, likt resten av urbefolkningen jorden runt en gång gjorde. Under de polar resornas tidiga dagar menade många Europeiska upptäckts resande att inuiterna var underutvecklade och levde ett hopplöst stenålders liv. Men nu i modernare tider menar man att inuiternas utvecklings nivåer var betydligt högre än andra folks, om man tar hänsyn till de knappa resurser de hade tillgång till, t ex lyckades de bygga hus av snö och is som hade en häpnadsväckande hållfasthet och användbarhet. Dessa nordliga folkstammar var nomader eller seminomader, där jakt sågs som deras främsta försörjning. Även idag finns det en del traditionellt levande befolkning kvar i dessa områden, bl a vissa stammar av Samojedfolken som fortfarande idag driver traditionsenlig renskötsel på den Sibiriska tundran, samt Inuiterna på Grönland som många fortfarande lever traditionsenligt med säljakten som främsta försörjning.
De fåtalet djurarter som den Arktiska vildmarken erbjöd tjänade int bara som föda. T ex så tjänade skinn från renar, sälar, isbjörnar och andra djur till kläder och lakan. Och av renblod kunde man dessutom tillreda ett effektivt lim. Stora delar av de Grönländska och Nordamerikanska kusterna hade god tillgång på driv ved från Sibirien. På de platser man inte hade tillgång till drivveden blev renens ben och horn grunden till snideri och annat hantverk som i andra kulturer byggt på trä. Dessa benhantverk är idag det som utgör en stor del av den turismindustri som idag försörjer dessa nordliga folkstammar.

Många problem har stötts på allteftersom den "Civiliserade" världen har försökt etablera sig i Arktis. Bara att använda en annan kulturs kläder kändes för många motbjudande, detta ledde för många tidiga Europeiska upptäckts resande till katastrof. Klimatet och naturen gav inte heller några goda förutsättningara att försörja stora expeditioner som omfattade hundratals människor på många och stora fartyg. Dagens problem däremot handlar om att kunna bygga och konstruera moderna bekvämligheter så som byggnader, vägar, ledningar som varken tinar permafrosten eller blir ned frustna av den. Ett sätt att förhindra att den stabila grunden tinar så byggs både vägar och byggnader på isolerade grustäcken, men byggnader kan också byggas på pålar. Vatten och avlopps ledningar är ett annat bekymmer, de byggs oftast ovan mark för att de inte skall frysa, men de måste också isoleras och/eller värmas artificiellt om luft temperaturen skulle sjunka allt för lågt.