Myterna och legenderna som omgärdar de tidiga hundarna och människorna

Ovan: Ett vykort med Samojeder från de tiidga åren i England.

Den stora frågan är: Från vilka polarfolk och vilken typ av hundar stammar våra dagars Samojedhund ur, och till vilket ändamål användes deras förfäder?

Ovan: Samojedisk man med hundar under jakttur i slutet av 1800-talet.

Här vill jag belysa några av de idag vanligt förekommande och florerande påståendena kring rasens vara eller inte vara och diskutera kring dem. Tanken är att komma ett steg närmare sanningen genom att åter igen gå tillbaka till och se vad de historiska källorna berättar för oss i förhållande till de idag förekommande olika trosuppfattningarna kring rasen vara eller inte vara.

När man gör sina historiska efterforskningar om rasen blir man ganska snart varse/medveten om mytologin och den motsägelsefulla och felaktiga faktan som förekommer och har spridits vitt och brett under årens gång om Samojedfolket och deras hundar, de tidiga Arktiska expeditions Samojederna och deras ägare, med flera. Allt eftersom tiden gått har många felaktigheter och missuppfattningar blivit sanningar då de spridits vitt och brett från mun till mun och från skrivet verk till skrivet verk. Många är de entusiaster och författare som bara skriver det som någon annan redan har skrivit utan att kontrollera fakta, källor och sanningsvärde. Till och med i många av de stora verken som blivit världs erkända som fakta källor om rasen kan bära många felaktigheter och/eller otydligheter om rasen.

Många skriver bara det andra har skrivit utan att källgranska.
Att romantisera och förfina faktan och historien kring rasen.
Lyfter bara fram det som låter positivt.
Den perfekta hunden.
Förfina Samojeden i förhållande till övriga sibiriska raser, samma fenomen inom exempelvis Siberian Husky.........

Men sedan är det ju också så att allting är ju relativt inom hundvärlden, bland annat så är ju en viktig fråga följande: I förhållande till vad, vad är det vi jämför med?

Människor, uppfödare och alla intresserade av Samojedhunden som ras som bara kopierar information utan att själva studera historien, utan att nämna eller känna till källorna visar på att de inte kan så mycket om rasen som de vill få andra att tro.

Under min historiska efterforskning om rasen har jag stött på en mängd intressanta myter, legender och påståenden om rasens vara eller inte vara inom olika områden. Då det idag framför allt råder stor missuppfattning och skilda meningar kring Samojedhundens ursprung och användningsområden tänkte jag i detta arbete pressentera några av de intressanta faktan jag stött på under mina studier. Jag påstår inte att detta arbete kommer att ge den 100% sanningen om rasens ursprung, utan att väcka ett intresse för eftertanke, funderingar som kanske kan leda till intressanta diskusioner och även till ifrågasättande av vissa hos många människor vedertagna sanningar kring rasens vara och inte vara!

Jag tror att det mesta handlar om missförstånd då många människor idag endast tittar på en vissa grupp av Samojedfolket av idag och hur dessa idag lever och nyttjar sina hundar och därifrån drar sina slutsatser, många tittar kanske endast på den idag största gruppen bland Samojedstammarna, Nenetserna, och att dessa idag lever på sina renar och nyttjar dem mycket som dragdjur, men för att finna den närmaste sanningen måste vi titta på hur Samojedfolket levde under tiden innan de första importerna gjordes och tiden fram till de sista importerna, dessutom måste vi också fundera över från vilka samojediska stammar och andra grannfolk våra sibiriska importer kom ifrån och om dessa tillhörde renfolket eller hundfolk och likaså också vad just dessa folk använde sina hundar till. Vilka av samojediska folkets understammar var det egentligen som våra första importer och stamhundar kom ifrån, och vad använde just dessa stammar sina hundar till? Vi vet att sampojediska folken bestod av många olika understammar med olika sätt att leva och försörja sig, vi vet att olika stammar höll sig med olika typer av hundar och att de olika stammarnas typer av hundar användes till olika ändamål, vissa var drag och jakthundar medan andra mer användes som renhundar.

Är samojedhunden från Grönland? Nej det är en Sibirisk ras

Varför väljer jag att ta upp detta? Denna rubrik kanske verkar väldigt avlägsen och felaktig för de flesta. Dock är det tyvärr så att allt för många människor verkar tro att det finns en grönländsk Samojedhund om man skall tro de diskussioner man finner på nätet och i folkmun mellan de som är nya i rasen och/eller oinsatta i hur det faktiskt förhåller sig. Denna fråga är ytterst lätt att besvara, NEJ Samojedhunden härstammar inte från Grönland och det gör inte heller Siberianhuskyn eller Alaskan malamuten. Samojedhunden och huskyn härstammar från olika områden i Sibirien och malamuten från bland annat Alaska. Den som finner detta komplext kan för enkelhetens skull ta fram en karta och och studera Nordpolen och dess omnejd så blir det snabbt tydligt hur Sibirien, Alaska och Grönland skiljs åt geografiskt. Från Grönland kommer däremot våran Grönlandshund som stammar efter inhemska grönländska hundar.

Men den historiska kartläggningen kring Samojedhunden gör i och för sig gällande att en eller annan grönländsk hund finns med i etableringen av rasen i västvärlden då bägge hundtyperna förekom vid vissa expeditioner och korsades. Det finns information som tyder på att valpar ur dessa korsningskullar kom till västvärlden och bidrog till etableringen av Samojedhunden.

Samojeden som ras är flera tusen år gammal?

Samojedhunden är en av de äldsta hundtyper som idag finns inkategoriserad under begreppet ras i modern katalogisering men förekom historiskt inte som isolerad ras i helt sluten stam, det förekom ett genetiskt utbyta mellan hundgrupper inom ett visst geografiskt område, utan detta genetiska utbyte skulle hundtypen aldrig överlevt i tusentals år då de annars snabbt skulle vattntas ur vad det gäller den livsnödvändiga genetiska variationen. Hunduppfödning historiskt bedrevs inte i slutna stamböcker i Sibirien hos en liten familjegrupp av polarfolk, likaså gäller all hunduppfödning historiskt värlöden över. Det är först under 1900-talet männoiskan har försökt att avla raser i slutna stamböcker där man helt stängt dörrarna för tillförsel av genetiskt tillskott, något som lett till att vår araser idag är i en kritisk situation. Förr i tiden förekom hundtyper som var relativt homogena då de formats av livsmiljön och det arbete de utförde för människan inom ett visst geografiskt område. Samojedhunden är en uråldrig hundtyp vi tagit tillvara på inom ramen för det moderna begreppet ras.

Nästan all litteratur som finns om Samojedhunden vill nästan få oss att tro att våra hundars stamfäder kommer från en och samma liten sluten population hundar där alla var helt enhetliga och rent vita. Men för den som tycker detta låter romantiskt så är det inte riktigt så enkelt. Samojedhundens förfäder var absolut ren i den bemärkelsen att de är av säregen nordlig, polar modell och anpassade för hårt fysiskt arbete med ett snarlikt utseende i typ. Polarfolken avlade inte hundar efter utseende, utan utefter hur dugliga de var i sina arbetssysslor. Men man skall också komma ihåg att det i Sibirien förekom en mängd olika varianter av polara spetsar. Några av ursprungshundarna kom från skilda geografiska områden om än inom ett visst geografiskt upptagningsområde, man hämtade med andra ord inte ursprungshundarna från en liten sluten population utan från olika populationer med kravet att det skulle vara duktiga draghundar för expeditionerna. Expeditionernas ändamål med hundarna berättar också för oss att man mest troligt selekterade den typen av hundar som av urbefolkningen fortfarande användes som draghundar. Polarforskarna var nog inte så dumma att de hämtade renhundar till att dra deras slädar när det fanns mer utpräglade draghundar att få tag i, de hämtade förmodligen hundar som de visste användes som draghundar av urbefolkningen. Bland annat så nämner ju F.Nansen i sina berättelser hur många hanhundarna var kastrerade då samojederna (folket) hade för vana att spänna draglinan mellan benen på hundarna, och för att de inte skulle få problem med skavsår på pungen m.m. så kastrerades de, hundarna var redan kastrerade och inkörda då Nansen fick dem i sin ägo. Ytterligare en aspekt i detta var att alla hundar i begynnelsen inte vara enbart vita utan också, svarta, bruna, brokiga, fläckiga, gråa, m.m. Den vita färgen renodlades sedan i västvärlden när människan tidigt fick för sig att selektivt utrota alla flerfärgade hundar som föddes. Samojedhundens flerfärgade arv är fortfrande synligt emellanåt då det både föds hundar med svarta fläckar och även blå ögon som vissa hade i Sibirien.

I min artikel "Varför avlar vi hundar i slutna stamböcker" finns det mer att läsa om begreppet ras, hundtyp, populationsgenetik, mm.

Läs mer här...

Att romantisera och förfina faktan och historien kring rasen

Man lyfter bara fram det som låter possitivt, gulligt och vackert istället för att pressentera hela sanningen.

Många verkar de människor vara som lätt ramlar i fällan att vilja marknadsföra sin ras som den perfekta hunden för alla, självfallet tycker nog alla att den ras man fallit för är den ultimata hunden att ha och vill kanske också påverka sin omgivning att tycka så. Och just här tror jag en stor del i den missriktade marknadsföringen kring rasen ligger. Många har valt att framhäva dessa hundar som vänliga, vackra och barnkära familjehundar utan att beskriva rasens polara särart och kännetecken, dess ursprung som polar drag och arbetshund. Vad det gäller dessa hundars historia så verkar många människor ha fallit för den romantiska bilden av att dessa hundar bodde i tälten med sina ägare och att dess ägare behandlade dem mycket väl, de skulle ha blivit mycket bättre behandlade än de andra polara och subpolara raserna och till denna romantiska bild har många också velat framhäva Samojeden så som renvallare istället för jakt och draghund. En anledning till att många har försökt skapa denna gemytliga bild om den kramgoa teddybjörnen handlar säkerligen mycket om att kunna tjäna lite mer pengar genom att få valparna mer lätt sålda. Något som är intressant är att man även inom husky rasen vill framhäva att Tjuktjerna (Siberian huskyns ursprungliga uppfödare) skulle ha bedlat sina hundar mycket bättre än övriga sibiriska folkslag, ungefär på samma sätt som många Samojedhunds ägare försöker beskriva en romantisk bild kring sin ras. Trotts Samojedhundens skönhet och underbara temperament så är det faktiskt så att dessa hundar stammar främst efter jakt och draghudar, och många gånger lämnades de utanför tälten antingen bundna eller lösdrivande och vissa tider fick hundarna klara sig själva och skaffa sig egen föda. Dessa hundar var i Sibirien arbetsredskap/arbetsdjur som en resurs för Samojedfolkets dagliga överlevnad och inte på något sätt rena sällskapsdjur. Läser man dessutom många av de sibiriska resenärernas berättelser är det också tydligt att hundarna på sina håll behandlades mycket illa och hårt, och så även bland Samojeder och Tjuktjer. För att vara rättvis mot rasen, deras ursprungliga uppfödare och dess tusenåriga historia får vi aldrig förneka dessa hundars användningsområde så som jakt och draghundar!!! Så sent som i den senaste versionen av FCI rasstandard så har ytterligare ett förnekande mot rasens mångtusenåriga historia smugit sig in, man här där lagt till en mening om att viltinstinkten skall vara svagt utvecklad, vad kan vara mer fel än detta? I all litteratur som finns att läsa om dessa hundar från den tid de gjorde sitt intrång i västvärlden så är det tydligt att dessa hundar allt jämt beskrevs som fruktansvärda jägare som jagade allt från katter till vilda djur i olika storlekar. Om vi skall kunna bevara dessa hundars ursprung och säregna temperament och exteriör måsta vi sluta att romantisera bilden kring samojedhunden och marknadsföra den verkliga bilden av rasen så som den såg ut när den kom från Sibirien och de egenskaper den då bar på och idag också bär på!!!! Vi måste bli mer ärliga mot blivande valpköpare.

Nenetserna, Samojedhundens första uppfödare?

Tyvärr verkar det som många människor idag drar likhetstecken mellan Samojedfolket och dagens Nenetser. Nenetserna utgör INTE ensidigt dåtidens Samojedfolk utan utgör bara en grupp av alla de folkgrupper som förr gick under benämningen Samojeder. En trolig orsak till detta kan vara att vi nu för tiden mest hör talas om Nenetserna som idag är den största överlevande folkgruppen ur dåtidens Samojeder. Hur fastställer vi då ifrån vilken/vilka av samojedfolkens olika folkgrupper som våra ursprungshundar kommer ifrån? Detta görs enklast genom att titta på varifrån geografiskt sett hämtades dessa hundar, framför allt de som gick med på polarexpeditionerna, det var överlevande hundar från expeditionerna som utgjorde majoriteten av importerna. De gamla polarforskarna och sibirien resenärerna berättar i sina utsagor om att hundarna främst kom från områdena mellan Ob och Yenissej floderna, och detta område i sin tur beboddes till stor del av Ostjaker och Selkuper.

Problemen, missuppfattningarna och myterna kring Samojedfolket som isolerad uruppfödare

En av de stora missuppfattningarna som råder bland Samojedhundsentusiaster är iden om en nation och ett Samojedfolk. Detta missförstånd är begripligt och förklarligt: från första början då den första informationen om områdena och folken i Rysslands och Sibiriens avlägsna hörn, vilket kom till oss på 1200-talet, där man bara pratade om de Samojediska folken och inte något om de olika folkgrupperna som kategoriserades in under samlingsnamnet Samojeder, språken och kulturerna skiljde en hel del. Först efter det att en mer detaljerad forskning kommit igång visade det sig att de Samojediska folken bestod av flera existerande nationer. Människor som talade sitt eget språk och hade sin egen kultur och försörjningssätt. Vissa av dessa nationer har under århundraden dött ut och/eller slagits samman. Idag finns det framför allt fyra grupper/nationer: Nenetser (vilka kan delas in i tundra Nenetser och Skogs Nenetser), Enetser (även här tundra enetser och skogs enetser), Selkuper och Naganasaner. På 1700-talet hittade man också i södra Sibirien Soyot och Motorsamojeder, med flera.

Nenetser - Har alltid varit den största gruppen
Enetser - Räknas ofta idag in under nenetserna.
Naganasanerna - Är den Samojedgrupp som levt mest isolerad.
Selkuper - Tidigare Ostjaksamojeder.
Sayaner.
Mansi
Chanter - tidigare ostjaker, ett folkslag främst boende vid Ural bergen och Ob floden i Sibirien. Ett grannfolk till Samojederna, beblandades ofta med samojederna och förvexlades ofta med dem. Också Chanternas Ostijakhund har en stor del i etableringen av dagens västerländska Samojedhund.

"Alltså en mängd olika folkslag, kulturer och försörjningssätt."

Just fenomenet att prata om Samojedfolket som ett folkslag och en nation samt att utesluta närlevande grannfolk har varit grunden till många missuppfattningar om rasens ursprung. Detta är också troligen anledningen till varför det idag råder en del konflikter i om Samojedhundens stamfäder var renvallare och eller draghundar just tack vare att många människor än idag klassar Samojedfolket som ett enda folk slag, helt utesluter andra närlevande folkgrupper samt att många bara tittar på en liten del av de samojediska folken och många gånger kanske fokuset faller på Nenetserna som idag är den största gruppen och tror att det är ifrån dessa folk som våra hundars stamfäder kommer ifrån, men efter att mer grundligt ha tittat på varifrån bland annat expeditionshundarna, rasens importerade stamhundar, kom är det tydligt att det är främst från Selkuperna/Ostjak-samojederna och kanske till viss del Ostjakerna som våra hundars förfäder kommer ifrån.

Ett annat fel i studierna kring rasen ligger i att många tittar på hur dessa folk idag lever och verkar och inte hur de levde och vilka hundar de hade i slutet av 1800-talet och dess för innan. Många hamnar idag i fällan att titta på den mindre varianten av spetshundar som dagens nenetser håller uteslutande för renvallning. Vissa får till och med för sig att dagens Samojedhund stamma rur den lilla renvallar laikan vilket jag hävdar är fel. Hostoriskt sett har det alltid funnits en större variant av dessa hundar ämnade för jakt och dragfunktionen och sedan kom den mindre renhunden att utvecklas ur dessa hundar likväl som den moderna Samojedhunden härstammar ur den tidigare vanligt förekommande större hundtypen hos dessa folkslag. Idag har man dessvärre tappat den större jakt och draghunden till stor del i dessa områden, de börjar bli väldigt sällsynta. Men den mer sentida mindre renvallaren har fått uppmärksamhet i modern tid och i ryssland jobbar man för att ta vara på denna lilla renvallarlaika, altså en kusin till dagens Samojedhund. Då de bär på ett gemensamt ursprung längre tillbaka i tiden så kan Nenetslaikan som förkommer i olika områden i mellersta Sibirien utgöra en gos grund för imåport av nytt blod i syfte att stärka upp den genetiska variationen hos Samojedhunden. Även om de ofta är lite mindre än Samojedhunden så finns det fortfarande hundar av rätt typ att använda som genbank.

Ovan: En bild där vi har ringat in det antagna upptagningsområdet för Samojedhundens founderpopulation. Som man kan se här så är det flera olika folkgrupper inom ett visst geografiskt område som troligen varit involverade i etableringen av den hundtyp vi idag kallar Samojedhund. Det var flera olika familjegrupper i detta område som höll den större varianten av vita och flerfärgade hundar för jakt och dragändamål.

En av de stora missuppfattningarna som råder bland Samojedhundsentusiaster idag är iden om en nation och ett Samojedfolk.

Samojedhalvön Yamal

I många skrivna verk om Samojedhunden nämns Samojedhalvön Yamal. Då den både i dagligt tal och historiskt sett benämnts som Samojedhalvön är det lätt att tro att ja här levde Samojedfolket och deras hundar, men var det verkligen så? Nja, Detta är ett mycket snävt sätt att beskriva dessa folkslags och deras hundars lokalisering. Visst lever det olika Samojedgrupper på Yamal men det levde också ett ännu större antal olika folkgrupper som kattegoriserades in under Samojedfolket på otroligt mycket vidare geografiska områden i västra Sibirien än bara kring Yamal halvön. Dessutom stammar majoriteten av våra ursprungshundar från områdena kring Ob och Yenissej floderna, vilket ger oss en helt annan geografisk ursprungsplats för våra hundar än Yamal halvön. Frågan är om överhuvudtaget någon av ursprungshundarna hämtades från just Yamal halvön?!

Majoriteten av ursprungshundarna var överlevande hundar efter diverse polarexpeditioner, så för att komma så nära sanningen som möjligt bör man titta på varifrån geografiskt hämtades dessa hundar, och vilken typ av hundar selekterades?

Alexander Tronheim som anlitades som hunduppköpare till många av expeditionerna reste i slutet av 1800-talet över den gamla postvägen i Tyumen till Beresowa för att köpa hundar, en liten gammal stad på vänster sida av Ob som redan på 1500-talet spelat en roll i koloniseringen av Sibirien. Här var runt december och Januari Samojeder och Ostjaker från tundran och taigan samlade för att betala Yassak, en viss form av beskattning, också många hundar samlades, vilka:

1. Kom främst från området mellan Ob och Jenisej floderna.

2. Där levde bland annat Selkuper/Ostjaksamojeder och Chanter/Ostjaker.

3. Samojediska och Ostjakiska hundar beblandades.

4. Inför expeditionerna införskaffades goda draghundar från folkgrupper ur Samojed och Ostjak stammar.

Var de Samojediska folken primärt renskötare och bedrev uteslutande kvantitativ renhållning?

Missuppfattningarna kring kulturerna och försörjningssätten är många, bland annat denna om att alla Samojedfolken var primärt renskötare och hade hundarna som renvallare.

Under många historiska beskrivningar framhåller många skribenter precis som man bör Samojedfolkets historia och kultur för att på så sätt dra paralleller till dessa folks hundars historia. På vissa ställen kan man läsa att Samojedfolket har varit renskötare sedan urminnes tider, i flera hundra till tusentals år. Många människor drar tyvärr dessa felaktiga slutsatser på vaga studier om polarfolken. Faktum är att dessa folk i begynnelsen var vildrens jägare, och vissa grupper jagade vildren så sent som ända in på 1800-1900-talet och vissa Samojegrupper gick över till renskötsel så sent som 1950 (alltså nästan 50 år efter det att Samojedhunden importerats till västvärlden). Även om många folkgrupper ur Samojedfolket tidigt började sin övergång från vildrensjakt till renskötsel så var det långt ifrån alla grupper som bytte försörjningssätt. Nenetserna som idag är det största gruppen bedrev i stor utsträckning renskötsel. Men historien berättar också för oss att det inte är Nenetserna ensidigt som är Samojedhundens ursprungliga uppfödare, utan majoriteten av ursprungshundarna kom från andra folkgrupper ur Samojederna och dess grannfolk. Från de grupper som i större utsträckning hade behållt jägarkulturen och använde hunden som jaktkamrat och dragare. Många av ursprungshundarna hämtades bland annat från Ostjakerna (grannar till Samojederna) och Selkuperna (Ostijaksamojederna), kanske även från Keterna och Evenkerna.

Arkeologer har funnit rester efter misstänkta tämjda renar för 2.500 år sedan, men dessa lämningar som påträffats i nära anslutning till människan kan ha olika förklaringar antingen är det lämningar efter jagade och fällda vildrenar eller kanske efter tämjda lockrenara som användes vid jakten på vildren för att locka till sig de vilda bytesdjuren. Tidigt hölls också några enstaka renar för mjölkens skull.
Ända fram till 1700-talet var vildrenen generellt viktigare än tamrenen.
Den verkliga domesrticeringen av renen kan ha börjat så tidigt som på 1500-talet bland samerna men tros inte ha kommit igång ordentligt bland de sibiriska folken fören någon gång på 1600-talet eller senare.
De första tamrenarna hölls i få exemplar, under denna tid var man förmodligen på grund av det låga antalet tamrenar inte beroende av renvallanda hundar än.
Någong gång under 1700-talet då renhållning i stor skala började göra sitt intrång kan behovet av renhundar ha börjat komma.
Vissa av Samojedfolkets grupper övergick till renskötsel så sent som på 1950-talet.
Alla folkslag och grupper övergick inte till renskötsel i större utsträckning. Många förblev jägare och fiskare.
Alltså olika folkslag med olika försörjningssätt = olika kulturer och olika hundtyper för olika ändamål.
När polarfararna selekterade hundar för sina expeditioner så letade de efter de dugligaste dragdjuren de kunde finna.
Selekterade polarfararna renhundar eller draghundar? Mest troligt är det nog att de selekterade hundar som redan användes som draghundar av urbefolkningen. Varför skaffa renhundar när det fanns riktiga draghundar att få?

Medan vissa folkslag gick från jagt och fiske till renskötseln så var det andra grupper som aldrig kom att förändra sitt försörjningssätt utan fortsatte att leva på jakt och fiske och hålla hundar för jakt och drag, på precis samma sätt som det fanns olika försörjnings sätt bland Tjuktjerna (Siberianhuskyns ursprungliga uppfödare) där också försörjningssätten varierade mellan jakt och fiske samt renskötsel. Och utifrån detta kan man dra följande slutsatser:

En mängd olika kulturer och försörjningssätt.
En mängd olika hundtyper för olika användningsområden.
Renhundarna hölls ofta för sig.

Något som här också bör beaktas är att de hundar som kom att utvecklas till renvallare så handlade det om en ytterst primitiv form av renvallning, renarna var fortfarande relativt vilda och ett vilt djur går sällan att valla även om man har en så renodlad vallhund som en bordercollie, vilda djur tenderar att skingra sig snarare än att samla sig. Dessutom måste även de djuren som skall vallas också vallas in, lära sig och tillåta sig att drivas innan man kan sätta hunden till detta arbete vilket betyder att hundens funktion som renvallare troligtvis utvecklades relativt långsamt.

Så sett i ett längre historiskt perspektiv är Samojedhunden alltså en genuin jakt och draghund och inte en renvallare. Tjänsten som renvallare för människan är betydligt yngre än jakt och dragarbetet.

I nyare tid också använd som draghund, Samojedfolket använde renar som dragdjur helt till för flera hundra år sedan, eller?

En av myterna kring Samojedhunden som draghund lyder ofta: I nyare tid också använd som draghund. Sattes till detta arbete av polarforskarna...

Detta är ett felaktigt påstående som verkar bli mer och mer vanligt förekommande bland de uppfödare/ägare som inte vill erkänna Samojedhunden som dragare. Ju fler människor som berättar om rasen på detta sätt gör också att desto fler människor vilseleds i att tro att detta är en sanning, och då den inom vissa kretsar också är vedertagen. Vissa nya okunniga ägare av rasen pressenteras kanske denna historiska bild av rasen utan att ifrågasätta faktan och sanningshalten i den. Faktum är att olika folkgrupper inom Samojedfolket framåt slutet av 1800-talet höll sig med olika typer av hundar för olika bruk. Och mest troligt är att majoriteten av ursprungshundarna tillhörde de så kallade jakt och draghundarna och inte renhundarna. Inom det geografiska området där majoriteten av ursprungshundarna hämtades ifrån beboddes av de folkslag som i mindre utsträckning höll sig med renar, utan istället levde på jakt och fiske, vilka också hade behov av hunden som jaktkamrat och dragare. Det är heller inte särskilt troligt att polarforskarna i första hand skulle ha selekterat renhundar som dragare då det fanns bättre dragdjur att få tag i, den typ av hundar som av urbefolkningen fortfarande användes som dragare. Många av de hundar som köptes upp av polarforskarna var redan inkörda som dragdjur. Bland annat berättar Fritjof Nansen om hur nästan alla hanhundar var kastrerade då urbefolkningen brukligt spände draglinan under magen och bak mellan benen på hundarna, vilket gjorde att det skavde på pungen och gav hundarna problem om de inte kastrerades. Hade det inte varit så att dessa hundar av urbefolkningen användes som dragare hade aldrig Nansen fått erfara denna stora mängd kastrerade hanhundar. Så med andra ord har Samojedhunden allt jämt genom historien använts som draghund, detta är inget sentida påfund utan en historisk arbetsuppgift dessa hundar har haft.

Hundarna nyttjades som draghundar hos polarfolken i mer än 7000 år tillbaka i tiden. Flera tusen år innan behovet av renhundar dök upp i Sibirien.

1. Arkeologiska fynd har visat att hundarna har följt människorna från begynnelsen. Vilket innebär att hundarna fanns med i bilden i tusentals år innan Samojedfolken tämjde renen och kunde använda den som dragdjur. Den ryska kynnologen Ludmila Bogslovskaja skriver i en av sina artiklar att man i nordvästra Sibirien funnit arkeologiska lämningar efter hundar, seldon och slädar som dateras så långt tillbaka i tiden som 7000 år.

2. Med renar färdas urbefolkningen i den riktning som renarna vandrar beroende på vart maten finns. Renar som inte får mat klar sig bara ett par dagar. Med renar som färdmedel var/är urbefolkningens färder styrda i den riktning renarna går. Med hundar kan de färdas vart de vill, i vilken riktning de vill och hur långt och länge de vill i önskad riktning. De urfolk som var utan renar och livnärde sig på jakt och fiske hade förmodligen därför större behov av hundar som färdmedel ut till jakt och fiske markerna då de kunde styra sina färder hur de ville utan att vara beroende av vilken riktning renarna vandrade i jakt på föda.

3. Ett annat viktigt argument är att man i språkforskningen finner att ordet för rensläde egentligen betyder "Stor hundsläde".

4. I centrala Sibirien norr om Bajkalsjön för ca fyra tusen år sedan vet man att slädar brukades. Gamla klippmålningar visar att det skall ha varit Samojederna och Korjakerna samt andra nomadstammar så som Tjuktjerna som skall ha tagit detta initiativ. Med andra ord är funktionen som drag/slädhund flera tusen år gammal, medans funktionen som renvallare endast är någon eller några hundra år gammal.

5. I språket hos urbefolkningen från norr finns ett dussintals ord som beskriver dessa hundars polara kvaliteter och förmåga att verka i snö. Snöförhållandena och hundarnas kvaliteter är väldigt viktiga då de är förutsättningarna för möjligheten att använda hundarna som transportmedel, och människorna behövde prata om det. (Primitive breeds - Perfect dogs, av: Vladimir Beregovoy och Jill Moore Porter).

6. Fritjof Nansen som använde Samojedhundar under sina polarexpeditioner omnämner att olika Samojedstammar hade olika hundtyper för olika syften, han nämner framför allt att de mer östligt levande Samojedstammarna hade de bästa draghundarna, och att det var från dessa stammar han hämtade de hundar som skulle dra honom mot polen. Även de övriga polarforskarna hämtade sina hundar från ungefär samma område som Nansen. Och det var framförallt polarforskarnas överlevande hundar som ligger till grund för dagens Samojedhundspopulation, hundar hämtade från de mer östliga Samojediska stammarna och från Ostjakerna.

Ursprunget till myten om renvallaren - Av Jim Osborn

"Likt många andra påhitt är grunden till myten om den renvallande Samojedhunden kommersiell. Detta bör ses i beaktan av att de tidiga Engelska uppfödarna hade svårigheter i att sälja valpar på grund av framför allt tre orsaker.

Rasen var i stort sätt okänd.
Samojedhunden var något stor för de engelska hemmen och lägenheterna.
Det hade förekommit en mängd dålig PR, så som "fierce wolf-like sledge dogs".

Det första av dessa problem kunde man bara komma till rätta med allt eftersom tiden gick. Storleksproblemet försökte man åtgärda enkelt genom att skriva upp en standard som tillät mindre hundar än så naturen hade skapt dem och på detta sätt hoppades man att uppfödarna med tiden genom selektering skulle kunna få hundarna mindre, tack vare detta mäter fortfarande britterna sina hundar noga. Bilden av the "fierce wolf-like sledge dogs" kunde man undkomma genom att framhäva ett annat användningsområde. Troligen så är det nog ingen som med säkerhet vet om framställandet av den renvallande Samojeden gjordes medvetet eller av en slump, händelse. De absolut tidigaste engelska uppfödarna visste vad för hund de hade att jobba med, och så tidigt som 1891 förkommer beskrivningen "...white Russian(Samoyed) sledge dog pups..."(from the Kilburn-Scotts). 1911 fick den "Stora Myten" publicitet. Några Lappländare var på besök på Glasgow Exposition med tält, renar och full traditionell utrustning, men hade inga av sina hundar med sig (troligen på grund av karantäns bestämmelser). Mr. Kilburn-Scott erbjöd några av sina Samojeder, vilka inte hade mycket i likhet med deras egna vallhundar. Men detta var "Show biz" och showen måste fortsätta. Så Samojedhundarna visades upp tillsammans med lapparna, vilket gav nya bilder och publicitet, vilket sakta lanserade "Den stora myten".Väl lanserad var myten svår att döda. Och bilden av den "vänliga vallhunden" var lättare att sälja än bilden av the "fierce sledge dog". Sedan kom Engelska entusiaster att lägga restriktioner på att använda dessa hundar till deras naturliga arbete som draghundar. Novisa nybörjare accepterade det de hörde från sina seniorer, och många gav sig aldrig tid att göra sin egen hemläxa. Dessutom ansåg de flesta som då observerade detta att denna myth var i stort sätt harmlös. Att attackera denna myth är än i dag behäftad med nedsättande och nedlåtande reaktioner." (Tydligt är idag fortfarande att Engelsmännen i sin skrivna litteratur gärna framhäver rasen främst som en renvallare än den drag- och jakthund han i begynnelsen var)."

Samojeden Etha - Amundsens ledarhund?

Hunden Etha är vida omskriven i historiska sammanhang om Rasen i modern litteratur. Det finns nog nästan inget skrivet verk om rasen som inte nämner och framhåller denna Etha. Ofta nämns det att Etha var Amundsens ledarhund som var med när han nådde sydpolen. Men frågan är varifrån kommer dessa uppgifter och var det verkligen så?

Var hunden Etha ledarhunden för Amundsens expedition till sydpolen?

Troligvis NEJ! Amundsen nämnde inte ens en hund vid namn Etha under hans sydpols expedition. Dessutom köpte han sina hundar till denna expedition från Grönland så ingen av hundarna på denna expedition var troligen inte alls av Samojedisk typ.

Var Etha en tik eller hanne?

Många människor säger att Etha var en tik och ledarhund för amundsen då han nådde sydpolen. Andra människor säger att Amundsen gav Etha till Mercy the Princess of Argenteau. Ja, prinsessan tillägnade sina memoarer till en viss Etha... Dessutom är det en bild i hennes bok med texten att Etha var en hanne. Men hur som helst så skrev Prinsessan ingenting i sin bok om Etha i den löpande texten.

Det kan mycket väl vara så att prinsessan fått en samojedisk hund av Amundsen men i sånn afall från nån av hans resor i Arktis där han använde Samojediska hundar som dragare. Vid sydpolsexpeditionen verkar det som att det var uteslutande grönlandshundar som användes.

I både böcker och på internet kan man finna en mängd information och uppgifter om Etha. Men inte många verkar lägga någon större vikt i att kontrollera källhänvisningar och hur det egentligen ligger till. Många människor läser vad andra har skrivit och bara kopierar det vidare till sina egna skrifter och webbsidor. Detta är troligen anledningen till att felaktig information och myter sprids.

Hundägare, uppfödare eller vem som helst intresserad av Samojedhunden som bara kopierar information utan att studera rasen själv, utan att veta något om eller nämna källorna till informationen bevisar att de inte vet så mycket om rasen som de som de vill få andra människro att tro.

Läs mer här...

Var de Samojediska hundarna i Sibirien frakthundar?

I många heta diskussioner hånas Samojeden I i meriteringssammanhang idag för att de inte har lastvikt i släden vid kortare distanser och man jämför då hela tiden med alaskanmalamute eller grönlandshund. Samojeden är en Sibirisk ras och är närmare släkt med huskyn som också är en sibirisk ras än den är med de större och tyngre fraktraserna. Samojeden har historiskt sett aldrig avlats fram i Sibirien för att vara en frakhund i den bemärkelsen utan mer som ett transportmedel med relativt snabblöpande hundar. Till och från jaktmarker, tom släde ut och lastad släde med bytet hem igen. Man drev också viltet under jakt med hundarna förspända framför släden. I västra Sibirien fanns både renfolket och hundfolket. Renfolket hade renar som dragare under sina förflyttningar i takt med renhjorden och hundar mer till rendriften, medans hundfolket hade större hundar till drag över öppna landskap, i taigan och längs floderna. Majoriteten av våra ursprungshundar för rasen härrör ur den större varianten av de samojediska och ostjakiska hundarna i västra Sibirien som användes för jakt och draghundsarbete. Renfolket hade mindre hundar mer liknande lapphunden. Så i Sibirien var Samojeden en relativ snabb slädhund som skulle kunna förflytta sig i god fart över både längre och kortare sträckor. Och en sak är nog säkert att polarfolken som hade dem inte ansåg att deras hundar skulle vara långsamma och söliga då de ville komma hem till familjen så snabbt som möjligt. Historiska siffror för fart finns angivet i RAS 2021 för Samojedhunden. Vill du läsa mer om Samojedhundens fart och gångarter? Läs mer här...

Men expeditioneshunden då?

Ja givetvis är Samojeden en av våra polara raser som användes flitigt av polarforskarna runt sekelskiftet 1800/1900-talet. Det var i stort genom dessa resor hundtypen blev känd utanför Sibiriens gränser. Hundarna gick hårt åt med extrema laster under dessa expeditioner. Men detta tunga arbete var hundarna inte specifikt skapta för men de hade tillräcklig kraft och arbetsvilja för att göra ett bra jobb under dessa expeditioner. De Samojediska hundarna var än dock både mindre och betydligt lättare i kroppen än de grönländska hundarna som sedermera i den senare delen av polarexpeditionseran kom att dominera vid dessa expeditioner. De grönländska hundarna var större och tyngre och därför kunde färre hundar dra en tyngre lass vilket polarforskarna efter ett tag började dra nytta av och övergå till grönlandshundar vid sina resor. Samojedhunden har mer gemensamt med Siberian huskyn vad gäller hur de brukades som draghundar i sitt ursprungsland hos polarfolken.

"Det hänger ihop och det rör på sig"

Det hänger ihop och det rör på sig så skriver Kerstin Eidlitz Kuoljok om sammanhanget i den historiska kartläggningen kring de Nordsamojediska folken. Hon menar också att kulturforskningen ofta på ett olyckligt sätt har slagit sönder verkligheten och studerat den som bitar. Detta är också otroligt vanligt och tydligt när det gäller Samojedhundens historia och ursprung. Många människor plockar tyvärr ofta lösa bitar ur livet och de historiska händelserna i Sibirien och studerar denm var och ett för sig istället för att sätta in dem i sitt sammanhang och studera hur de hänger ihop och påverkar varandra, för att slutligen komma fram till en djupare förståelse kring varför och hur olika bitar hänger ihop.

Häri ligger troligtvis mycket av anledningen till de vida spridda felaktigheter och missuppfattningar som skrivs om rasen världen runt. Kanske kallar man det för samojeder (folkslaget) och visar en bild hur de färdas med renar och en hund som följer bredvid, kanske får detta vissa människor att tro att detta är en bild som visar hur livet i forna västra sibirien såg ut överallt över det oändligt stora geografiska området. Kanske glömmer dessa människor bort att denna bild symboliserar endast en viss folkgrupp och en av de kulturer och levnadssätt som förekom över västra Sibirien. Här måste man också förstå att allt hänger ihop samtidigt som det rör på sig, alla människor levde inte på samma sätt och efter samma försörjningssätt utan detta var vida skiftande från folkgrupp till folkgrupp. Sedan skall vi också lägga till att det liv de Samojediska och Ostjakiska folkgrupperna idag lever och den Geografiska spridning de idag uppvisar inte är det samma som dåtidens förhållanden då rasens ursprungshundar hämtades från Sibirien. Under de senaste 100 åren efter det att stammhundarna till rasen togs ut från Sibirien har mycket hänt både vad det gäller livsförhållanden och den geografiska spridningen, både på gott och ont bland de polara folken. Likaså gäller den tekniska utvecklingen som har ersatt mycket av djurens arbetsuppgifter i människans tjänst så väl som möjligheten för de polara folken att leva ett mindre isolerat liv och ha mer och enklare kontakt med omvärlden. Idag kan vi kommunicera med polarfolken på den Sibiriska landsbygden via internet, dator och telefon. Resoer som i slutet av 1800-talet tog daga och veckor med hundspann eller renar sker idag på timmar med tåg eller flyg.

Lite mer om vad de äldre skrifterna säger

Tidigt i historien var människan mest intresserad av folket och deras seder. Renene har alltid varit med i dessa beskrivningar medan hunden allt jämt har fått mindre betydelse i skildringar av dessa folkslag. Vladimir Beregovoj är en av de få sentida forskarna som ägnat sig åt att studera just hundarna i dessa trakter och han nämner likt historien att dessa hundar än idag nyttjas både som dragare, väktare, jägare och vallare. Så de samojediska hundar har utfört och än idag utför alla dessa uppgifter, men det var troligen olika typer av hundar som utförde olika typer av uppgifter.

När man har tittat historiskt på dessa hundar och vilka olika typer som förekom hos respektive Samojedstam (den mindre renvallaren, den större jakt och draghunden och en liten mer långhårig, troligen pälshund eller renvallare) är det mycket intressant att också fundera kring vilken av dessa typer som förekom i polarforskarnas slädhundsteam, då det till stor del var dessa hundar som kom att importeras till västvärlden och därmed är de hundar som till stor del ligger till grund för våra västerländska registrerade hundras.

Vi kan också se att det framför allt i tidig nordisk litteratur omnämndes två varianter av dessa hundar men som beskrevs nästan identiska, Samojedhunden och Ostjakhunden. Jag finner det mycket intressant att man under en kort period valde att skilja på dessa typer då både Samojedhunden och Ostjakhunden var en och samma typ av hund. Dessa hundar kom från samma områden i Sibirien och hölls av olika undergrupper till Samojedfolken och dess närliggande grannar som i mångt och mycket kom att beblandas med varandra tack vare att de bland annat samlades på samma ställe för att betala Yassak (skatt till ryska Tsaren). Idag hör vi inte talas om dessa två raser utan endast om Samojedhunden vilket troligen betyder att man tidigt insåg att dessa hundar var en och samma ras och sedermera kom dagens Samojedhundar att bära arvet av både de tidigare nämnda Samojedhundarna och Ostjakhundarna.

Tidiga resenärer nämner att Ostjaksamojedernas och Ostjakernas hundar var duktiga dragdjur, samt att de bästa draghundarna fanns hos de mer östligt levande Samojedstammarna framför allt kring Ob floden, vilket bör betyda att dagens Samojedhund i störst utsträckning stammar efter den typ av hundar som framför allt hölls av dessa östliga Samojedfolk som draghundar, då det var de överlevande expeditionshundarna som till stor del ligger till grunden för våra dagars Samojedhunds population. I Jim Osborne´s kartläggning om Samojedhundens genetiska ursprung nämns 10 av de främsta ursprungs djuren. Minst sex hundar av dessa tio nämns härstamma från trakterna kring Ob floden (Kvik, Russ, Houdin, Nimrod, Sam och Jenny), en anges härstamma från ön Novaja Zemlja (Ayesha), den typ av hund som fanns på denna ö var enligt Kynologen Ludmila Bogslovskaja 1989 följande: "Nenetserna på bland annat Novaja Zemlja, denna avlägsna del av Arktis hade en korthårig huskyvariant. Deras avkommor finns forfarande på Vajgatjön och på Jugorskijhalvön", en hund (Whitey Petchora) angavs härstamma från kustområdenna i norra Sibirien, en hund (Musti) från Norra Ryssland eller Sibirien, ytterligare en hund angavs vara avlad av hundar från trakterna kring floden Ob (Atarctic Buck).

Vi vet också att Fartygs kaptenen (och hundälskaren) Joseph Wiggins under sin resa i Sibirien i staden Tjumen kom i kontakt med bröderna Wardropper, två Engelsmän som i Tjumen hade en fabrik där man tillverkade ånglok. Det är dessa två bröder som senare skulle fungera som kontakt mellan Fredrick George Jackson, Fritjof Nansen och hertigen av Savojen å ena sidan och hunduppköparen Alexander Trontheim på den andra sidan. Trontheim skulle säkerställa hundtillgången för alla tre expeditionerna, samt ett flertal till därefter.

Alexander Trondheim reste över den gamla postvägen i Tyumen till Beresowa för att köpa hundar, en liten gammal stad på vänstra sidan av Ob som redan på 1500-talet spelat en roll i koloniseringen av Sibirien. Här var runt december och januari Samojeder och Ostjaker från tundran och taigan samlade för att betala yassak, en viss form av beskattning, också många hundar var samlade. Vi vet att Throndheim ville köpa de bästa draghundarna till de kommanda expeditionerna varför han också valde ut de hundar som var av den typen som urfolken själva använde som dragdjur. Detta berättar också för oss vilken typ av hundar som selekterades för expeditionerna.

Smithosian Institut rapporterar 1898 om Die Tungusen av Dr. B. Langkavel, som 1872 sa: "De tältlevande Samojederna använde bara renar som dragdjur och hade hundarna för vallning, men nomadfolken använde hundar som dragdjur." Olika Samojedstammar nyttjade olika djur som dragare.

Vilken sanning man än väljer att tro på...

Vilken Sanning man än väljer att tro på, draghunden, renvallaren eller både och i en och samma hund så handlar det om vida ursprungliga bruksområden och inte om att hunden likväl kan vara en ren sällskapshund som en draghund. Det är fortfarande en Polarhund och en arbetande sådan. En Polar brukshund som många väljer att kalla det. Vill man inte testa sina avelsdjur mot draghundens förmågor och kapaciteter så bör man i alla fall fundera över hur man kan testa hunden uthållighet och abretsförmåga i förhållande till vad som krävs hos en renhund på fjället som förväntas arbeta dygnet runt i dagar kanske veckor i arktisk eller subartisk miljö.

Att skapa funktkonsprov för att testa våra hundar som draghundar är idag relativt enkelt men att upprätta prov som testar renhundens alla förmågor är i princip omöjligt om vi inte skapar ett bra samarbete med samerna som är de enda som har rätten att hålla renar och förflytta dem över fjället. Men genom att testa våra hundar som draghund får vi ett kvitto på att de kan arbeta i hög fart och god uthållighet fysiskt i snö, vilket också är ett av grundkraven för en renvallande hund. Så dragproven borde vara viktiga oavsett vilken ursprungsfunktion man väljer att tro på.

EN KORT SAMMANFATTNING

De Samojediska folken bestod av en mängd olika folkslag, nationer, kulturer och försörjningssätt.
Lika många kulturer och försörjningssätt som förekom bland det Samojediska folket, så förekom också lika många olika hundtyper.
Olika hundar för olika uppgifter.
Jakthund i begynnelsen
Tidigt kom också uppgiften som draghund.
Likaså kom uppgiften som klövje/bärhund tidigt.
Jakt och dragfunktionen hör ihop.
Uppkomsten av renhunden är förhållandevis en sentida historisk händelse
Renvallarna hölls ofta för sig.
Vanligt med konflikter mellan ren och hundfolken.
Jakt och draghundarna ofta större och renhundarna mindre och mer långhåriga.
Majoriteten av ursprungshundarna kommer från expeditionerna som i första hand köpte upp draghundar.
Polarforskarna hämtade sina hundar från de mer östligt levande samojediska folken, bland annat Selkuperna och Ostjakerna, Dessa folkslag försörjde sig mestadels på jakt och fiske och höll troligt framförallt jakt och draghunds typen. Vi kan också anta att även andra närliggande polarfolks hundar av snarlik typ utgör delar av grunden för rasen Samojedhund i västvärlden.
Expeditionerna selekterade troligtvis framförallt hundar som av urbefolkningen nyttjades som draghundar. Varför skaffa renhundar när det fanns draghundar att få?

Mycket pekar på att dagens Samojedhundar inte bara har sina rötter hos Nenetserna, utan också hos Ostjaksamojedernas (Selkupernas), Tungusernas hundar och Ostjakernas hundar då det var dessa hundar som valdes ut som dragare för expeditionern, och som dessutom användes som dragare av urbefolkningen.

Allt detta anser jag bör tyda på att våra dagars Samojedhundar främst stammar efter de hundar som användes som jakt och dragdjur, då dagens Samojedhundspopulation främst stammar efter dåtidens överlevande expeditionshundar, med mindre inslag av de renvallande hundarna som också förekom hos olika Samojedstammar, här tänker jag framför allt på Kilburn Scott´s lilla Sabarrka som var chokladbrun och enligt många mer liknade en lapphund. Men det verkar dock som Sabarka var den enda av de sibiriska importerna som i typ låg närmare renvallarna". Frågan är hur många av våra dagars hundar som kan härledas bak till Sabarka. Sabarka lämnade ofta flerfärgade valpar som som tidigt i England systematiskt sållades bort ur rasen då man ville renodla den vita färgen. I Sibirien förekom även så kallade pälshundar, hundar som inte dög annat än till att hållas för pälsens skull, man tillverkade kläder mm. Dessa pälshundar var ofta små och långhåriga.

Slutsatser

Med andra ord torde det vara fel att nämna nenetserna som samojedhundes ursprungliga uppfödare och kanske här mer riktigt nämna Selkuperna, Ostjakerna med flera nadra närliggande folkgrupper istället. Ytterligare en fråga man bör ställa sig är om Samojedhunden verkligen var den så kallade allrounda hunden som många vill benämna honom? Var Samojedhundens förfäder verkligen jakt, drag och renvallare? Min egna uppfattning här är att det troligen inte var så, med hänvisning till att samojedfolket bestod av en mängd olika folkslag som hade en mängd olika hundtyper för olika ändamål, ingenstans i historisk litteratur finns några som helst bevis för att en och samma hund eller hundtyp utförde alla uppgifterna. Tydligt är istället att man framförallt skilde renhundarna från drag och jakthundarna. Dessutom kombinerades ofta användningen som drag och jakthund, hundarna drog jägaren och släden ut till jaktmarkerna för att sedan släppas lösa och fungera som jakthund på allt slags vilt från ekorrar till isbjörn och för att sedan efter jaktens slut åter spännas framför släden och dra det fällda bytesdjuret hem.