Mentalitet

Hundens mentalitet är dess viktigaste egenskaper med tanke på hundens ställning i samhället som sällskapsdjur och det ansvar vi har att förvalta en uråldrig lantras. Mentaliteten och rasens egenskaper är en avelsfråga och får inte lämnas till slumpen. Mentaliteten är ett resultat av samverkan mellan hundens arvsmassa och dess miljö. Vid uppfödning bör man dock sträva efter att mentaliteten och beteendet hos individer som används till avel är problemfria. På detta sätt stöder man även hundarnas välbefinnande, då exempelvis olika sjukdomar kan utlösas lättare hos till exempel stresskänsliga hundar. När det gäller miljön har även erfarenheter och omständigheter under valp-/unghundstiden inverkan på hundens framatida mentalitet.

Ovan: Rasen skall ha en mentalitet som både understödjer dess arbetsuppgift och som gör att de fungerar bra i vårt moderna samhälle.

Med mentalitet avses hundens fallenhet att bete sig på ett visst sätt i vissa situationer. Då man observerar hundens beteende i olika situationer får man en uppfattning av hundens mentalitet. En komplett hund är en hund skall ha en mentalitet som gör att den fungerar i dagens moderna samhälle och samtidigt skall den ha de mentala egenskaperna som krävs för funktion i arbete (bruksegenskaper) och de egenskaper som krävs för att vara en polarhund.

Kennelklubben har olika metoder för att bedöma mentaliteten: ett BPH (beteende och personlighetstest) och en MH-mentalbeskrivning. Dessa metoder bygger på att hunden utför en viss bana, där den stöter på olika situationer och saker. Mentaliteten och beteendet kan även utredas på andra sätt, t.e.x genom att utsätta hunden för den typ av träning och den miljö vi vill att hunden skall fungera i under praktiskt bruk.

Vi skall vara medvetna om att dessa ovan nämna standardiserade test bara testar hunden i just den specifika testmiljön och situationen. En viss reaktion hos hunden av åsynen av t.e.x en trasa som dras längs marken ger ett hum om hur hunden reagera på just en trasa som dras på marken. Slutsatser från detta testmoment och hur hunden reagerar går inte att översätta till hundens allmänna jaktlust eller jaktintresse när det kommer till vilda djur i skogen. En äkta trigger (vilt djur) väcker tex helt andra reaktioner och beteenden hos hunden (framför allt hos en urhund). Man bör med andra ord alltid ställa sig frågan "vad är det egentligen vi testar?" och går det observerade beteendet hos hunden att flytta ut från testsituationen och kan man då förvänta sig samma beteende/reaktion med annan typ av trigger och i annan miljö? Förmodligen inte. Standardiserade test är just standardiserade och utförs i en specifik testmiljö och visst kan vi säkert läsa ut en del av det vi ser, men vi skall vara medvetna om att andra triggers och andra situationer kan ge helt andra beteenden. Alla verktyg som finns är bra så länge vi är öppna för att det finns begränsningar i dem och i vad vi får ut av resultatet.

Rasföreningar har rasspecifika prov för att bedöma mentala och beteendemässiga egenskaper. Vad gäller Samojeden har tex SPHK utarbetat draghundsprov för att pröva hundens både mentala och fysiska egenskaper för att fungera i det rasspecifika arbetet, detta för att svara mot rasstandardens krav på hundens förmåga och egenskaper. Hundens dagliga beteende kartläggs även genom bland annat undersökningar som föreningarna riktar till ägare. Vill man veta hur hunden reagerar i en specifik miljö och situation bör man helt enkelt utsätta hunden för just det man vill testa. Vill jag veta hur hunden tex klara av och beteer sig i olika miljöer måste jag ut med hunden i dessa miljöer för att få en bild av hur de hanterar det, o.s.v.

De olika informationsinsamlingsmetoderna skapar bit för bit en bild av såväl individens, rasens beteende och mentalitet. Det bör dock observeras att det endast lönar sig att testa och beskriva beteendet om de metoder som tillämpas är tillförlitliga och ändamålsenliga. Ett sterilt laboratorietest tex ger ju sällan samma resultat som om test utförts i verkliga livet.

I bästa fall medför de olika mentalbeskrivningarna positiva effekter genom att förenhetliga det vardagliga språkbruket. Detta ökar den allmänna förståelsen av betydelsen av de termer som gäller beteende och gör det lättare att i allmänhet tala om hundarnas egenskaper och beteende.

Avel på mentalitet

Inom de olika raserna strävar man efter olika typer av hundar och dessutom påverkas avelsvalen för många raser av de rasspecifika bruksegenskaperna och rasens funktionskrav. En del av raserna , som exempelvis Samojeden och övriga polarhundar skall till exempel i genomsnitt vara livligare och mer energiska, medan andra raser med annat användningsområde (eller inget arbetsområde, sällskapsraser) är lugnare. En del raser är socialt mer intresserade av såväl främmande människor som hundar, andra däremot mer likgiltiga. Samojeden är generellt människokär och har ett stort intresse i människor men det finns undantag även till det.

Även bland dem som har samma hundras finns olika önskemål och uppfattningar om vad som betecknar en hund med bra mentalitet, vilket gör att inte alla uppfödare inom samma ras nödvändigtvis strävar efter helt samma mål. Detta är en orsak varför det är utmanande att avla fram en viss mentalitet. Störst splittring bland uppfödarnas mål och intention med sin avel ser vi inom raser med en arbetande bakgrund. Tyvärr har man inom de flesta arbetande raser lyckas splittra raserna i två eller kanske fler varianter inom rasen, en typ som fortfarande lämpar sig för praktiskt bruk med den rastypiska mentalitet som styrs av kraven på bruksegenskaperna och en typ som ofta inte duger till mer än sällskap och enklare promenader. Det är tragist när en arbetande ras får en ny typ av hund som registreras under samma rasnamn i stamböckerna med en helt annan mentalitet. Detta gör det svårt för en förstagångshundägare att sortera och förstå skillnaderna bland de olika uppfödarnas hundtyper , linjer och stamtavlor. Det räcker helt enkelt inte med att hunden är registrerad som renrasig i kennelklubben som garanti för att hunden har den rastypiska mentaliteten kvar. Allt handlar om uppfödarens inriktning med sin avel, vilka linjer denne avlar på och vilka egenskaper som bevarats genetiskt.

Heritabiliten i fråga om mentalitet förblir ibland låg. Detta kan bero på bland annat stora mängder gener som påverkar i bakgrunden, kraftigt inflytande från miljöfaktorer eller svårigheter med att bedöma eller mäta den önskade egenskapen. Arvsmassans inverkan på såväl önskade som oönskade mentala egenskaper är trots utmaningarna med bedömningen betydande och det är möjligt att påverka dem genom avel. Till exempel nedärvs olika rädslor och fobier lätt. Som stöd för avelsbesluten bör uppfödare använda information om såväl själva hunden som dess syskon, föräldrar och släktingar bakåt i stamtavlan samt eventuella tidigare avkommor.

Enligt Kennelklubbens avelsstrategi ska en hund som används för avel ha en bra karaktär och en rastypisk funktionsförmåga, de skall kunna utföra sitt traditionella arbete utan hinder och ett fullgott sätt. De skall även fungera väl i ett modern samhälle. Det är viktigt att göra vad man kan för sannolikheten att dess avkomlingar ärver mentala egenskaper som inte försvårar det dagliga livet och försämrar välbefinnandet, till exempel skygghet, är så låg som möjligt. Extrema rädslor eller aggressiva reaktioner är oönskade i alla raser. En hund kan bli skrämd i enskilda ovanliga eller överraskande situationer, men om dessa situationer gör hunden ständigt rädd eller arg i normala vardagsförhållanden eller om hunden saknar förmågan att hantera och återhämta sig från sitt upprörda tillstånd, bör det tolkas som en extrem reaktion. I dagens samhälle ska man dessutom beakta att majoriteten av hundarna ska kunna klara av en viss mängd social växelverkan med främmande människor som beter sig normalt.

I alla rasspecifika avelsstrategier tar man ställning till den rastypiska mentaliteten. Dessa strategier kan laddas ned från Kennelklubbens och rasklubbens hemsida.

Mentala egenskaper och deras nedärvning

Att med exakthet fastställa hur enstaka mentala egenskaper nedärvs är svårt av bla den anledningen att det inte är lika konkret som ex färg.

Alla hundar har så gott som samma mentala egenskaper, skillnaderna ligger i styrka. Det handlar oftast inte om ifall hunden har jakt-instinkter eller inte, om han/hon har rädslor eller inte, ifall han/hon har vaktinstinkt eller inte, utan snarare om i vilken styrka.

Alla mentala egenskaper fyller en funktion och behöver finnas där för hundens överlevnad, men både för hundens, vår och rasstandardens skull önskar vi ha dessa egenskaper i en specifik styrka.

Att egenskaperna finns där mer eller mindre hos varje hund, men i olika styrkor tyder på att de mentala egenskaperna påverkas av flera genpar som stödjer varandra och förstärker eller försvagar styrkan i olika egenskaper. Dessutom påverkas olika egenskapers uttryck och andra mentala egenskaper.

Vi vet att mentala egenskaper är arvbara, i annat fall skulle det inte kunna vara så stor skillnad som det är mellan olika hundtyper och raser.Vi vet också att på det sättet en viss egenskap är riktad eller specifikt kommer i uttryck i en viss släkt eller hos en viss individ är arvbart.

Resursförsvar är ett bra exempel på något där vi kan hitta olika uttryck i olika släkter. Ett annat bra exempel är rädsla där vi tydligt kan se att vissa slags rädslor finns mer hos vissa raser än andra, som exempelvis rädsla för hala golv som är mycket mer framträdande hos Collien och närbesläktade raser än hos de flesta andra raser.

Ovan: Intressant SLU avhandling.

Uppfödarens ansvar

Uppfödaren har ett stort ansvar att informera valpköpare om rasens typiska karaktärsdrag. Är det en hund som är lämplig för nybörjare? Vaktar den? Jagar den? Är aktivitetsbehovet mycket stort? Ska valpköparen lyckas väl med sin hund är det bra om han/hon kan träna den på det sätt som har bästa förutsättningar att lyckas. Uppfödaren bör också kunna avråda från det valpköp där valpköparens förväntningar inte matchar de egenskaper och det temperament som hundar av rasen vanligtvis uppvisar. (källa: SKK hemsida).

Även om man tycker om de hundar man har omkring sig måste man själv kunna svara ett ärligt "ja" på frågan om den tik eller hanne man har tänkt avla på faktiskt är en trevlig hund (saknar rädslor och vekhet) med för rasen typiska egenskaper. Blir svaret "nej" spelar det knappast någon roll hur fina meriter den har i övrigt, den passar förmodligen inte i avelsarbetet. (källa: SKK hemsida).

Vad är en egenskap?

Många beteenden samlat skapar en egenskap. I och med detta är dte viktigt att förstå att man måste analysera en egenskap och fundera vilka beteenden som samlat bidrar till egenskapen. Sedan bör man fundera över om man kan isolera dessa beteende och vilket eventuellt avelsvärde de kan ha. Många beteenden kan vi förstärka genom riktad avel. Och på samma sätt kan vi snabbt tappa egenskaper om vi inte medvetet selekterar för den.