Från Sibirien till västvärden - Början av den registrerade rasen Samojedhund

Hur Samojedhunden kom från Sibirien, ner i Ryssland, till Norden, England, Europa och över till USA, är en intressant historia som utspelade sig mellan åren 1870 och 1930. Ryska och Europeiska upptäcktsresanden tog från Sibirien med sig några av dessa vackra, sunda och vänliga arbetsdjur. Samojedhundarna blev snabbt eftertraktade presenter hos den ryska Tsaren och Europeiska kungligheter.

En brokig skara hundar från Sibirien grundlade rasen i västvärlden.

Samojedhunden var först importerad till västvärlden för omkring lite över 130 år sedan och dessa hundar tog med sig sitt väsen av en arbetande hund och kamratskapet mellan människa och hund som formats under tusentals år under gemensam överlevnad hos Samojedfolken i Sibirien.

Att dess hundar kom till västvärlden är mycket tack vare våra tidiga upptäcktsresanden och polarforskarna som använde dem som dragdjur. Det var framför allt tack vare dessa som Samojeden på riktigt blev importerad till västvärlden och senare kom att etableras som ras.

Det kanske viktigaste namnet bakom rasen är Alexander Trontheim, den norske handelsresanden, bosatt i Ryssland och känd för sina stora kynologiska kunskaper. Trondheim var den som uppmärksammade polarforskarna på hundarna och som till de flesta expeditionerna förmedlade dem från lokalbefolkningen.

Som tur var kom samojedhundens styrka, arbetsattityd och temperament att göra dem till ett val för polarforskarna. Den Norska upptäcktsresaren och Nobel pris vinnaren Fritjof Nansen (1861-1930) har fått äran att stå som den som presenterade Samojedhunden för den civiliserade väst världen. Detta gjorde han genom att använda "Bjelkier" (samojedhundar) under sin expedition genom det stora ociviliserade Arktiska regionerna, och under sina flertalet försök att nå Nordpolen. Han nådde inte Nordpolen men han färdades längre norr ut än någon västerlänning tidigare gjort. De enastående rapporterna han sände till andra forskningsresande om dessa högpresterande "Bjelkierna´s" hjältemodiga insatser gjorde dem till valet av dragdjur på flera kommande Arktiska och Antarktiska expeditioner framöver. Dessa expeditioner efterlämnade en mängd hundar som kom att ligga till grund för rasens etablerande i västvärlden. I det stora sammanhanget bygger än dock rasen på ytterst få fonders, ursprungsimporter. Här skulle man kunna säga att rasen genomgick sin första genetiska flaskhals då man tog ett ytterst fåtal hundar ur den stora Sibiriska populationen för att i västvärlden bygga upp en raspopulation med stamtavlor och slutändan/stängda stamböcker.

Bjelkierhundarna från Sibirien kom efter flytten in i västvärlden att uppkallas efter det nomad folk (Samojedfolken) som Kilburn Scott av en händelse mötte i Sibirien och som under tusentals år hållit sig med dessa hundar. Inte bara folket och hundarna bär detta namn utan även det land där dessa folkstammar och deras hundar levde.

Ur en brokig skara spetsliknande hundar från Sibirien har det uppstått en hund med stolt hållning och typiska spetsdrag och en ändamålsenlig exteriör för deras ursprungliga användningsområde, framför allt som jakt och draghund (och i liten mån finns också inslag av renvallaren), idag gäller det främst slädhunden (vilket rasstandarden frågar efter), en relativt lätt men kraftig (läs hållbar) kroppsbyggnad med lätta, smidiga, outtröttliga och kraftbesparande rörelser. Till denna utveckling är det många faktorer som bidragit. Att förvalta och bevara en sådan ras kräver stor kunskap och intresse från uppfödarna.

Förutom att polarexpeditionerna kom att presentera dessa hundar för västvärldens hundintressenter hade även ryska kynologer tidigt ett intresse för dessa hundar. Dessa ryska kynologer kom tidigt att kartlägga hundvarianterna i Sibirien och att plocka exemplar från urbefolkningen för att sätta dem i större avelsstationer. Tidigt kom även dessa helt vita hundar från Sibirien ner i Ryssland och hölls där främst av kungligheter, godsägare, jägare (som jagade på tundran och i taigan) och Tsar familjen. Tidigt visades dessa vita spetar på utställningar och mässor i Moskva och andra delar av Ryssland och Sibirien. Så tidigt som 1898 började man i Ryssland att visa dessa vita spetsar på mässor och utställningar.

I den ryska litteraturen kan man läsa om hur man tidigt tog till vara på den stora mängden förekommande huskys/laikor (dessa benämningar användes för all olika typer av nordliga spetsar i sibirien och runt nordkalotten). Bl.a går det att läs i jakttidningar så som "Ural jägaren" nr 11 1929 om att man tidigt började se över möjligheten att bevara dessa olika lokala varianter av hundar i Sibirien och därför anordnade olika utställningar och ställde ut dessa olika nordliga spetshundar. En av de varianter som där benämns är Samjed-husky som är uppfödd på en av de stora avelsstationerna som ryssarna tidigt kom att inrätta på olika platser i Sibirien. Under slutet av 1800-talet och fram till krigsåren upprättade ryssarna stora avelsstatione med stora mängder hundar för att bevara och vidmakthålla de olika typerna som förekom och deras goda egenskaper som arbetsdjur för människan, ryssarna la framför allt stort fokus på jaktegenskaperna. Men vi ser i dessa olika artiklar i ovan nämnda tidskrifter hur man ofta blandade de olika varianterna som låg varandra mycket nära vilket ju även hände redan hos polarfolken i Sibirien. Bl.a nämner man blandningar mellan samjedhusky och Vogulhusky eller ostjakhusky. Dessa hundar visades också på utställningar i ryssland och Sibirien redan under slutet av 1800-talet. Samojediska, ostjakiska och vogul/manser-huskys vinner priser och belönas för deras höga kvalitéer.

Vostryakov B. Skriver i den ryska tidskriften "Ural-Jägaren" nr 11 - 1929 att den tredje regionala Ural-utställningen för laikor/huskys hölls den 15 september till den 3:e oktober 1929. Detta i syfte att identifiera kynologiskt materiel. Uralohotsoyuz anordnade denna enda regionala utställningen för områdenna Tobolsk, Tyumen, Sverdlovs, Zlatoust och Perm. Man tog hänsyn till att det är lättare för domare att åka till var en av de nämnda områdena under utställningen än att koncentrera hundar från dessa distrikt vid en central punkt. Domarens uppgift var att identifiera de bästa exemplaren, tilldela utmärkelser som oberoende av plats skulle betraktas som utmärkelser av den enhetliga regionala utställningen. Detta var naturligtvis ett hästjobb för den ensamma domaren att ordna alla hundar i varje klass i ordning med alla hundar från alla olika bedömningsorter. Man skrev i ovan nämnd tidskrift att ingen enskild domare kan ha tillräckligt med minne för att klara detta, men att lösa frågan att vid varje avdelning och i varje klass i vart fall rangordna de högst placerade och rangordna hundarna efter vilka som fick guldmedalj och stora silvermedaljer o.s.v så var detta arbete möjligt. Domaren som dömde var F.F Krestnikov från staden Kushva nära Sverdlovsk, en outtröttlig jägare och strikt domare, hundkännare och mycket sakkunnig när det gällde huskys/laikorna vilka han studerade både personligen och på jobbet. I en nära framtid föreslogs även domaren F.F Krestnikov att skickas norr om sin egen region till distrikten Berezov, Obdorsk, med flera orter och döma även där. Detta ansåg man var det enda korrekta sättet som kan hjälpa till att identifiera huskietyperna och deras tillstånd i ett visst område. Man ansåg att även andra avlägsna områden så som Arkangelsk, Leninggrad, Krelia, Perm med flera skulle kunna använda samma metod och skicka sina domare för att utföra observationer av rastyper i områdena.

I tidningen "Ural-jägaren" nr 1-2 1927 finns en artikel om hundtyperna i vogulområdet kring de östra sluttningarna i norra Ural. Här i hänvisar man även till den tidiga iden om att kategorisera många olika typer av laika/husky/spetshund i stor varierad mängd i olika lokala typer/raser. Detta geografiska område faller innanför den delen av Sibirien som Samojedhundens stamfäder kommer ifrån. I ett försök att beskriva en ren Vogul laika så pratar man också om vanliga blandningar med samoyedhusky och ostjakhusky i hundarna i Vogulområdet. Man nämner att det i byn Nikolaevka fanns rent vita hundar med ett klart definierat huvud av Ostyak-typ. En av dem hade en längre päls. Det hände att lokalbefolkningen i dessa områden ibland kallade sina husky hundar för Ostyaks. Det fanns även hundar med lång och tät päls som var vit, svart, grå i färgerna. Man nämner också att det i detta område inte finns några rena typiska samojediska huskies. Men mycket uppenbart återspeglas inblandningen av blod från samojediska slädhundar. Inblandning av renhundar kunde förekomma men återspeglade sig då i dåliga eller värdelösa jaktegenskaper. Intressant här är hur man beskriver den förekommande blandningen av vogulska, otsjakiska och samojediska hundar. Samt att man benämner de samojediska hundarna som slädhundar. Man framhöll även att dessa blandningar av olika lokala hundtyper återfanns i de ryska byarna.

De tidiga ryska kynologernas arbete är intressant i och med att vi i den skandinavisk litteraturen hittar beskrivningar om hur tidiga exemplar av dessa hundar kom till de nordiska länderna från Sibirien via Ryssland. Vi kan också konstatera att dessa exemplar av hundar som kom till våra skandinaviska länder via Ryssland tyvärr är dåligt dokumenterade både vad gäller information och bilder. Men det nämns än dock att dessa ryska hundar hamnade hos tidiga uppfödare av rasen Samojedhund.

Till Europa kom hundar både via Ryssland och direkt från Sibirien

Den engelska kaptenen Joseph Wiggins är en av dem som bidragit till att några av de första helt vita hundarna kom till Europa. J. Wiggins var en sjökapten som efter en karriär på oceanen bestämde sig för att återgå till sitt tidigare intresse och drömmar att utforska de nordliga sjövägarna. Hans uppgift var att hitta en kommersiell väg till Sibirien, som var rik på mineraler. Sammanlagt genomförde han under perioden 1875-1895 sex expeditioner, vilka ledde honom till Jenisej floden, till och med så långt upp som till staden Jenisseisk i södra Sibirien. Han verkar ha tagit med sig ett flertal hundar med sig tillbaka till England. Inga detaljerade beskrivningar verkar finnas kring dessa importer, dock finns det korta noteringar om de hundar han mötte under sin resa i sibirien.

polarforskaren Fredrick George Jackson på 1890-talet att anskaffa hundar från Sibirien till sina expeditioner. Hundar kunde anskaffas genom en hunduppköpare som köpte dem vid en bosättning i närheten av Beresowa i samband med den årliga marknaden då olika folkstammar samlades för att köpa och byta varor med varnadra. Hit kom både samojediska och ostjakiska folkslag vilket gör det förståeligt att våra dagars Samojedhund stammar efter den hundtyp som hölls av båda dessa folkslag. De flesta av de hundar som köptes upp var helt vita men några var också flerfärgade. F. Nansen klagade bl.a. på att vissa av dem var kastrerade, detta orsakat av att Khanty folket spände hundarna till släden genom att sätta draglinan under magen mellan benen på hundarna vilket orsakade skavsår hos hanhundarna varför man lät kastrera dem. Detta fenomen bekräftar att många av de hundar som polarforskarna köpte upp var av ostjakisk typ och användes som draghundar hos ursprungsbefolkningen i Sibirien.

Några av de hundar som överlevde expeditionerna togs med hem till västvärlden. F. Nansens överlevande hundar grundlade rasen i Norge och G.F Jackson´s överlevande hundar togs hem till England och bidrog till etableringen av rasen där.

Tre välkända importer var bl.a. Antarctic Buck, Houdin och Ayesha. Houdin pressenterades för och såldes till E. Kilburn Scott från Duk of Abruzzi, ledare av den italienska sydpols expeditionen.

I alla länder där man berättar om originalimporterna framhålls alltid att det var snälla men vilda djur. Gamla Ryssar kunde berätta i timmar om dessa hundars intelligens och påhittighet som klarat dem ur många spännande äventyr.

Alla de originalryska hundarna såg i stort sett ut som rasen gör idag (inom den delen av poppulationen som är bevarad och förvaltad, jämför med gamla foton och hundar av idag), rasen har inom många linjerna inte ändrats nästan alls. Tyvärr har dock utställningarna skapat en ren show variant av denna ras som i stort skiljer sig kraftigt från original importerna.

Inte bara expeditionshundarna ligger till grund för dagens registrerade Samojedhund

Trotts att expeditionshundarna utgör majoriteten av ursprungshundarna för dagens Samojedhund kom det också att importeras några exemplar av dessa hundar direkt från Sibirien av rasentusiaster i västvärlden. Dessa hundar hämtades direkt från polarfolken till bland annat England och våra nordiska länder. Till Norge kom hundar med fartygen som varit i Norr ofta av okänt ursprung men av Samojedisk typ. Dessa hundar som kom att hämtas direkt från Sibirien togs till stor del från samma område som expeditionshundarna varför det också är mycket troligt att även dessa exemplar av Sibiriska importer mycket troligt var av samma typ som expeditionshundarna.

Flerfärgad hundar och hundar med hängöron eller vippöron?

Då och då läser man om och hör talas om den svart eller flerfärgade samojediska hundarna som en gång existerade. Kanske känns detta främmande för den som inte är insatt i rasens historiska ursprung. De Samojediska folken och dess grannfolk från Sibirien i norra Ryssland och Sibirien höll sig med hundar av många olika färger, inkluderande vit. Först 1889, Beslöt man framför allt i England att premiera den helt vita varianten.

Färgen på våra hundar som den är idag är i mångt och mycket skapta av oss människor efter det att Samojeden kom till Västvärlden. Under de tidiga dagarna när hundarna levde med de samojediska- och ostjakiskafolken spelade det ingen roll vilken färg hundarna hade. De förväntades göra sitt jobb och behövde inte vara vackra eller vita. Tittar man på gamla bilder så ser man att de hundar som levde med Samojedfolket var av varierande färger. 1899 föddes tex utanför Sibirien en Svart Samojed vid namn "Pedro".

Tittar man i den västerländska historiska litteraturen och stamtavlorna så kan man konstatera att det inte tog mer än ca 4 generationer att renodla den vita färgen hos den västerländskregistrerade samojedhunden. Den sista kullen med svarta eller fläckiga samojedhundar föddes redan före 1:a världskriget. Sedan dess har de försvunnit från scenen. Men någon gång ibland ser vi och hör vi talas om att det föds valpar i någon kull där dessa färgade gener slår igenom och visar sig. På facebook har det i cirkulerat några bilder på så kallade renrasfödda samojedhundar (moderna samojedhundar med kennelklubbs stamtavala) vars svans är svart eller ena bakbenet är svart mm. Lite roligt och spännande att dessa gener fortfarande finns där latent. Sen bör vi ju också komma ihåg att genetiker Ingvild Svorkmo Espelien i Norge informerade oss under en av SPHK avelskonferenser ca 2010 om att samojedhunden inte är genetiskt vit utan endast uppvisar en väldigt blek isabellfärgad genvariant vilket gör att vi för ögat upplever hundarna som vita. Att Samojedhunden inte är genetiskt vit är förklaringen till varför Samojedhunden idag inte har dovhet elelr blinhet kopplat till den vita färgen. I

Det började med att man tog tillvara på hundar från västra sibirien med en vid förekomst av färgvarianter. Bla Sabarka som hämtades från Archangelområdet 1889 av Ernst Kilburn Scott till England var jämt brun över kroppen. Om dessa färgade gener hos Sabarka var dominanta eller recessiva i arvsmassa är idag svårt att avgöra. Sabarka parades med Whitey Petschora; hon anses vara genetikt vit eller blek isabellfärg även om det inte ser så ut på bilden, idag skulle hennes pälsfärg förmodligen ha kallats för bisquie. Denna parning producerade två hundar som var viktiga för utvecklingen av rasen - den vita Neva och den svarta Peter the great. Denna kull menar man kan visa på att Sabarka kan ha varit en bärare av den vita genen, en genotyp på E-locus var E/e. Whitey Petschoras genotyp var e/e. Peter the Great hade genotypen E/e och han gick i avel. Hans son Pedro var också svart, men eftersom hans mor Alska var vit (e/e), var han hetrozygot för vit. Två söner och en dotter - AM.CH Tamara (bild nedan) är en viktig hund i de amerikanska stamtavlorna och man finner dessa linjer långt bak i många av dages levande samojedhundar. Men alla tre syskonen var vita, genotyp e/e. När det föddes vita hundar och människan valde att premiera vita hundar så försvann den svarta färgen fort. Pedro hade några avkommor som var svarta men det är oklart om dessa någonsin gick vidare i aveln, deras linjer dog snabbt ut.

I tidiga notiser i Our dogs deklareras även tydligt hur man efter en viss tid i England kom att systematiskt avliva alla valpar som föddes med annan färg än vit, krämfärgad eller bisqui. Svarta och fläckiga hundar förekom även i andra länder, exempelvis finner vi ett flertal av dem bland de tidiga generationerna i Frankrike.

Man kan anta att förklaringen till försvinnandet av de svarta hundarna i samojedrasen beror på att rasen idag saknar de aleler och gener som kodar för svart färg. Att förlora en dominant egenskap är lätt gjort, särskillt om uppfödare aktivt selekterar mot en viss egenskap. För att återfå den svarta färgen måste E - allelen återinföras i rasen, det är tveksamt om den fortfarande finns latent i dagesns vita hundar men om den tillförs via korsning så kan färgen i vart fall återkomma.

I några tillbakablickar från de tidiga åren(Our dogs 1935) Mr Will Hally deklarerar att de första Samojdhundar han någonsin såg i utställningsringen i början av 1890 var en svart med lite vitt på bröstet. Han mindes också (inte nödvändigtvis i utställningsringen) några svarta med här och där vita fläckar, och några vita och svarta med mer vitt än svart och funderade öer om de var rena samojeder. Vidare i detta säger han att när han spårade/undersökte ursprunget av dessa hel svarta (helt svarta bortsett från den vita fläcken på bröstet) och de halvfärgade fann han att de var av ryskt ursprung. Men han framhöll dem fortfarande som blandningar (mongrelly). Mr Hally deklarerade också att han ansåg att Samojedhundar från området mellan Kara haveyt och Vita havet alltid var vita, krämfärgade eller bisqui färgade.

Miss Yhomson-Glover påtalade också at det i Scotland för många år sedan (mitten 1900-talet ca) förekom många svarta och vita valpar i en kull där ägaren var helt säker på att ingen tjuvparning av annan ras hade skett. Även så sent som 1953 anger hon att en engelsk tik parades med en välrenommerad engelsk avelshanne producerade en hel kull med svarta valpar elelr nästan svarta, vilka på hennes egen anmodan kom att avlivas. Hon noterade också ner att en tik efter en svart hund parades med Snow Cloud och producerade bara vita valpar.

1943 fick en en raskorrespondent ett brev där skribenten nämnde ha sett en bild av en färgad hund. Korrespondenten fortsätter och säger att han såg en riktig svart samojedhund i Portsmouth för några år sedan och påminner oss om att M Le Comte de Savignac alltid hade fött upp ett stort antal svarta hundar vilka han framhöll var arena Samojedhundar. Om han eller om Mr Halley hade rätt kan inte verifieras då tillräckliga be´vis åt något håll inte finns. Peter the Great parade uppenbart några av Kilburn Scotts tikar då hans namn dyker upp i några av deras tidiga stmtavlor.

I USA för många år sedan gjorde man också ett test att para bisquihundar med varandra sedan fortsätta på dem med mest färg och enligt detta försök skall man till slut ha fått fram till och med svarta hundar efter inte allt för mång geerationer.

När vi ändå tittar lite närmare på de olika avvikleserna från det idag vedertagna i rasens utseende så har vi också tippöronen som förekom redan i Sibirien bland hundarna. Det verkar också tydligt att dessa variationer i raen hör till den typ av hund som fanns vid Yenisejfloden och områdena omkring. En av ursprungsimporterna som kom från detta område i Sibirien är Mrs Grays Landsberg hund Yougor of Halfway. Denna hund beskrevs som vit med en gul fläch under hans svans och hade även några mindre gula fläckar på öronen, svarta ögonkanter och en mör nos men inte riktigt svart. Hans kropp beskrevs som perekt i ina proportioner och att han var lika vig och smidig som en katt och hans hållning var perfekt. Man sa också om honom att han var inte en tung hund men vägde ändå närmare 23 kilo och höll sig inom de rätta måtten. Att gräva i arkiven ger många intressanta fakta. Intressant här är att man såg 23kg som en ovanligt tung hund. Detta är något vi bör ha i minnet när vi diskuterar dagens extrema vikter bland samojeder på runt och över 30 kg. När hundana blir så tunga och grova håller vi verkligen rastypen då?

De första västerländska uppfödarna

De första Samojedhundarna kom till Europa på 1870 - 80 talet och väckte åtskillig uppmärksamhet som en fläkt från den Arktiska världen. I polarområdena blev hundarna värdesatta för sina bruksegenskaper, inte efter färg, ögonförg eller andra bruksmässigt ovesäntliga ting. Men efter det att rasen blev populär i västvärlden blev all avel tidigt koncentrerad på de helt vita hundarna men även idag dyker det på sina platser upp hundar med svarta fläckar, dessa hundar kanske vi dock inte är speciellt många som får se eftersom det enligt rasstandarden ej är tillåtet idag. Vi kan här ställa oss frågan om det verkligen är "FEL" om det skulle dyka upp andra färger, då det ursprungligen var naturligt.

Många av de tidiga Samojedhundarna kom att hållas av kungligheter och vissa kom att ingå i stora omfattande kennelkomplex. De är nu länge sedan som hållandet av hundar och framför allt udda exotiska raser var något som bara kungligheter eller annat finare folk hade privilegiet att hålla. Så ser det inte ut idag men det är denna samhällsklass som vi har att tacka för delar av rasens etablering.

Även den Ryske Tsaren hade även han egna Samojedhundar. Han har till och med låtit fotografera sig och familjen tillsammans med familjens hundar.

Drottning Victoria´s familj var spridda över Europa och in i Ryssland, där hennes dotter gifte sig med tsar Nicholas II. Prinsen av Wales (som senare blev kung Edward VIII) var bror till Alexandra. Alexandra sände sin bror presenter i form av Samojedhundar. Prinsen var så förälskad i rasen att han ställde ut ett flertal av dem mellan åren 1890 och 1900. 1888 målades en tavla för att fira deras silver bröllop och föreställer en Samojedhund som sitter vid Prinsen och Prinsessan av Wales fötter. Målningar av Samojedhundar sägs finnas än idag hos dagens drottning i hennes konstsamling. Efter första världskriget (1917) var det väldigt få hundar som exporterades ut från Ryssland på grund av den kommunistiska revolutionen som kom att stänga gränserna mot omvärlden. Tragiskt nog sägs det att många av de Samojedhundar som hölls av kungligheten i Ryssland kom att dödas under den Ryska revolutionen. Så 1917 och där efter var hundstammar som redan fanns i England, Amerika, skandinavien och Europeiska nationer allt som stod till buds för att etablera rasen i västvärlden. Rasen hade tidigt fått kunglig status och kom ett tag att skyddas från "outsiders".

Engelsmännen var tidigt ledande i export av hundar till andra länder, inledningsvis med kennelnamn som Farningham (Killburn Scott) och Arctic (Keyte Perry) för att sedan efterföljas av Kobe kenneln som ledande.

1893 visades de första Samojederna på en utställning i Leeds. Ernst och Clara Killburn - Scott blev rasens första uppfödare i England och stod där för mycket av etableringen av rasen och även upprättandet av den första standarden. Ernst som var zoolog, var i Ryssland 1889 och tog då med sig den Chokladbruna Sabarka hem. Sabarka kom inte alls från samma område som Nansens hundar och många människor menar att det var troligen en lapphund eller med lapphundar nära besläktad ras. Sedan fick Killburn - Scott den krämfärgade tiken Witey Petchora. Men också andra människor blev intresserad av rasen och försökte importera hundar från Ryssland. Diskussionerna om Samojedhundens pälsfärg var inte svåra, man bestämde sig tidigt för att avla enbart på vita, cream - färgade eller vita och bescuifärgade hundar. Eftersom detta sågs som den ursprungliga färgen hos Bjelkier hundarna.

Det sägs att man kunde få hundar från Ryssland/Sibirien ända till slutet av 1920-talet, då de sista importerna till Europa kan spåras i den tidiga dokumentationen kring rasen. Överresorna till England var ofta riskfyllda i hårt väder. En del Samojeder kom aldrig fram då de spolades över bord, skeppet hade sänkts eller också dog de i sjukdomar. Det var också svårt att få köpa hundar eftersom Samojedfolket inte gärna skildes från dem, bästa sättet var att byta dem mot sprit. Men som nämnts ova kan vi i den ryska litteraturen läsa om hur kynologer och hundkännare där fortsatte att ta vara på exemplar av rasen i avelsstationer och i kartläggningen av de inhemska hundarna i Sibirien. Detta finns dokumenterat i gamla jakt tidskrifter fram till 1940-talet i Ryssland och Sibirien.

Vid den Ryska revolutionen 1917 fick många förmögna ryssar lov att flytta in i Karelen (finland) och tog sina Samojedhundar med sig. Från Helsingfors kom de sedan över till Sverige och fortsatte sedan ner i övriga världen. Bla fanns det i Gävle en doktor som hade Ryska hundar, dessa beskrevs som "större än dagens hundar", med en kraftig front och utstrålning av lugn och självsäkerhet.

Samojedens historia i Norden grundades samtidigt som den övriga västvärldens. Norge hade hundar som härstammade från Expeditionshundarna men de kallades där för Samojedhund och Ostjakhundar om vart annat, liksom i Sverige. I Sverige skrevs den första standarden 1908 av en man som sett Nansens hundar, men hundarna fanns redan beskriven av Hemberg 1899.

Det registrerades en samojedhund i SKK redan år 1893. I Svenska Kennelklubbens Tidskrift årgång 1908 publicerades en ras standard för de Nordiska spetsarna, där samojedhunden var en av dem.

Till Finland hade Samojeden kommit på 1890 - talet. Ryske Tsaren ville nämligen att Samojedfolket skulle flytta närmare honom och då flyttade också hundarna med. Kapten Sjöstrand tog med sig de första hundarna hem till Finland 1887. De beskrevs som vilda men inte elaka, precis samma omdöme har originalimporterna fått världen över. Selim Mäkilä köpte valpen Vikku I av en gammal guldgrävare som själv fött upp honom. Mäkelä grundlade därigenom sin berömda Turjankennel som födde upp Samojeder till slutet av andra världskriget. Vikku I dog 1912 vid 16 år ålder, han beskrevs som mycket smart. Turjankennel tog in flera ryska hundar.

1904 kom den första Samojeden till USA. Det var Prinsessan de Montygglon som flyttade dit med sina fyra Samojeder. Som första registrerad Samojed i USA blev hennes ryska CH. Moustan of Argenteau som hon fått 1902 av Czar Nicholas (Tsarens broder) sedan Moustan fattat tycke för henne.

1907 startade i Sverige Kennel Solliden, Per Unonius sin uppfödning. Andra tidiga kennlar i Sverige var av Branten, av Connevitz, av Ullriksdal och från Vargagård.

1952 nyimporterades Ibur Sheila som blev stammor i den första moderna finska kenneln, Pajamiehenkennelen. Den 11 september 1952 föddes den första kullen med Samojedvalpar av den moderna stammen av samojeder som härstammar från expeditionerna, fem hannar och en tik, det sägs att vi idag kan följa upp nästan alla av dagens finska Samojeder tillbaka till dessa individer, d v s expeditionshundarna, men frågan är om inte även den gamla ryska stammen har även den inflytande i dagens finska stam av Samojedhundar. Under perioden 1952 - 1959 registrerade finska kennelklubben 43 individer, och åren 1960 - 1964 uppgick det totala antalet av registrerade Samojeder till 331 stycken. Toppen för Samojedens popularitet i Finland under 1900-talet var 1972 då registreringarna gick upp till 800 Samojeder.

Efter andra världskriget var stammen i Norge mycket liten och av dålig kvalite. 1946 startade Ibur kennel av norrmannen Kaare Pedersen, han fick tag i den fina Norska tiken "Dinka" att bygga den nordiska stammen på, han importerade också tre hundar från kennel Snowland i England, Luck, Ch. Leo och Ch. Elena, men av en tillfällighet fick de även in en hund från USA, en Norsk tik med okänt ursprung hade vid en resa till USA blivit parad. Tiken Ch Kari kom tillsammans med en son Ch Sinbad the sailor, senare till Ibur Kennel, denna kennel fick på mycket kort tid upp kvalitteen och ligger bakom många av dagens kennlar i Norden. Många av Ibur hundarna vann stor uppskattning var de än hamnade.

Danmarks första kennel blev kennel Snemark, dom började med Ibur blod liksom den finska Pajamiehen kenneln gjorde.

Runt 2:a världskrigets utbrott exporterades också många fina avelsdjur från England till bl.a. USA för att säkerhetsställa rasens avelsbas och skapa möjlihet för en god och livskraftig stam. Amerikanarna insåg tidigt att tillvarata rasens historiska bakgrund och dess bruksegenskaper som draghund. Och har dessutom varit ledande i denna förmåga till skillnad från andra länder så som t ex England, som många människor i dag menar mer kom att avla på utställning och showighet, istället för att bevara des ursprung och funktion.Mmen idag har vissa människor fått upp ögonen för detta rasbetingade problem och börjat fästa stor vikt vid just ursprung och funktion. Vi får hoppas att även Engelsmännen får upp ögonen för denna ras ursprung och funktion, som ju bör vara ledande i planeringen av avel på Samojedhunden.

Vi hade tidigt etablerade uppfödare av Samojedhundar i Sverige, Norge och Finland, men tyvärr är inte den tidiga historien av rasen i våra nordiska länder lika väldokumenterad med bilder och texter som den var framför allt i England där man tidigt kom att utarbeta speciella avelsprogram med väldokumenterade stamböcker för att bevara den ursprungliga populationen. Varför det framför allt är i den Engelska gamla litteraturen man först och främst kan hitta mycket bevarat. Ur den gamla nordiska litteraturen kring rasen är det mer lösrykta fragment som går att finna. Detta är orsaken till att mycket av den tidiga historien i många böcker och publikationer kring rasen är fokuserad mot det som skedde i England och USA.

De ursprungliga importländerna och rasens spridning i västvärlden

Detta kapitel kommer att handla om i första hand de västerländska länder som ursprungligen etablerade rasen genom tidiga importer från Sibirien och genom Ryssland. Det är i framför allt följande länder som man hittar rasens tidiga historia i västvärlden:

Ryssland - Oavsett vad den moderna historien än gör gällande så var ryssarna först ut med att omhändertaga rasen i kommersiell förvaltning av hundtypen i avelsstationer och bedömning på utställning, vilket skedde i slutet av 1800-talet. Dock kom ryssarna snabbt att tappa intresset för denna typ av de sibiriska hundarna och fortsatte istället att fokusera på de mer jagande sibiriska spetshundarna (jakt laikorna). I början av 1900-talet ser man i historien hur intresset för de samojediska och Ostjakiska hundtyperna ebbar ut. Och framåt 1930/1940-talet verkar ryssarna ha slopat arbetet med de samojediska hundarna i den kommersiella aveln av sibiriska hundar. Ryssarna spelade också en viktig roll i spridningen av dessa hundar ner till bl.a. de nordiska länderna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Men inte förens 1989 nyimporterade Samojeden som registrerad ras till Ryssland. Hundar från danska, finska och vissa öststatiska länder grundlade den moderna varianten av rasen i Ryssland. Att importera hundar från Ryssland idag och tro att man skall få hundar från rasens ursprungsland är därför inte sant om man köper en modern registrerad samojedhunden då rasen där etablerades så sent som på 1990-talet i Ryssland.
Norden - Till våra nordiska länder kom rasen tidigt, redan i slutet av 1800-talet. Hundarna kom med sjöfartresenärer från Sibirien och med köpmän ner genom Ryssland och ner över Karelen. Sverige och Norge är de länder som etablerade den första officiella standarden godkänd av kennelklubbsorganisation för rasen 1908. 1907 registrerades det första kennelprefixet för uppfödare av rasen i Sverige, kennel Solliden.
England - Är det land som oftast har hamnat i fokus när många människor idag försöker återge rasens historia. England är i och för sig det land som är mest väldokumenterat och där man kan finna mycket av den historiska materielen intakt i olika tidningspublikationer och böcker. De tidiga engelska uppfödarna var väldigt flitiga med att exportera hundar runt om i Europa och över till USA. Englands första rasstandard kom 1909, ett år efter att Sverige och Norge fått sin officiella standard.
Nya Zeeland och Australien - Även här etablerades tidiga ursprungsimporter från Sibirien, främst överlevande hundar efter de olika sydpolsexpeditionerna.
USA - Hit kom rasen relativt tidigt, 1906. I början importerades mycket blod från England men det gjordes även ett antal direktimporter från Sibirien till USA. Så även i dessa stamtavlor finns unika linjer.
Frankrike - Här fanns tidigt en stor uppfödare av rasen M. FORNIER DE SAVIGNAC som även han importerade blod direkt från Sibirien.
Holland - Har historiskt sett varit ett land där man redan tidigt kom att förvalta rasen på ett professionellt sätt. Det är också ett land som länge hade en hög kvalité på sina hundar under lång tid där de på ett mycket respektfullt sett bevarade den ursprungliga typen av rasen. Många av de tidiga importerna kom från den världsberömda kenneln Farningham i England.

Fotogalleri - Tidiga västerländskfödda hundar

Ovan: Några av de tidiga västerländskfödda hundarna. Läs mer om dem vilka hundarna på bilderna är genom att besöka det internationella Samojed museumet.